I Guillou-land intet nytt

Tror inte jag har dröjt så här länge med att läsa en Guillou-bok sedan jag började läsa dem. ”Brobyggarna” har av någon anledning legat och segat i bokhyllan i ett par år nu.

Det är Jan Guillous tagning av en svepande 1900-talsskildring i släktkrönikeformen. Släkten i fråga är de norska fiskarbröderna Lauritzen, som av en lyckträff får en av världens bästa utbildningar. Och som skiljs åt vid examen av olika anledningar. De sprids runt världen och ”Brobyggarna”, som är första delen, följer de två äldsta bröderna, Lauritz och Oscars, öden på Hardangervidda och i Tyska Östafrika. Den tredje brodern försvinner ur handlingen relativt tidigt, och vi får vänta till del två med att följa hans företaganden i England.

Jan Guillou deklarerade med Hamilton att han hade för avsikt att skapa en romanhjälte befriad från de brister och svagheter som traditionellt alltid finns med hos svenska sådana. Alkoholism, relationsproblem etc. blev det därför befriande lite av. När Arn-serien drog igång var det samma visa. Det följde dock även en präktighet som kan bli något påfrestande. I ”Brobyggare” har dessa drag följt med till huvudkaraktärerna – de är i stort sett helt klanderfria och rakt igenom goda. Lägg därtill att de är fysiska praktexemplar och relativt snabbt och smidigt blir ekonomiskt oberoende, och det blir emellanåt lite påfrestande.

Men den världspolitiska fond som bröderna Lauritzen agerar mot väger med råge upp deras icke-brister som människor. I synnerhet Tyska Östafrika under Första Världskriget är tacksamt att använda som bakgrund. Lägg därtill Guillous verkliga styrka att väva in politiska kommentarer och ”Brobyggarna” blir riktigt bra.

/ Andreas Homanen

Farväl till löparsäsongen 2013

29 december och årets sista löprunda. Väldigt sent men så är det ju inte direkt överdrivet kallt och halt i år

(jäkla väderkommentar ändå)

så det fanns väldigt lite ursäkter. Så, det blev en sorts farväl till säsongen. En säsong som varit ganska lyckad, även om den saknade de riktiga höjdpunkterna.

Gjorde mitt andra Göteborgsvarv och slog min tid från 2011, men det var under rätt taskiga förhållanden.  Några dagar senare blev det Blodomloppet, även det med personbästa. Hösten innehöll tre lopp; Stadsfestloppet, Stockholms Halvmarathon och Uddevarvet. Om man ändå ska leta efter höjdpunkter hamnar det förstnämnda nog där ändå. Bra förhållanden och en fart jag inte trodde jag hade i mig.

Inför nästa år siktar jag på att göra samma fyra lopp som ovan. Plus seedningsloppet inför Göteborg. Och sätta personbästa på samtliga.

Dagens runda genomfördes i ett ganska behagligt 6-minuterstempo runt Stångån. I och med att det var första vändan på ett par månader kändes det ändå som en fullt godkänd insats. Hittade transcen/utmattningen vilket var väldigt skönt. Och ytterst få krämpor. Soundtrack: Eminem –  ”Marshall Mathers LP 2”.

Veckan som kommer – 1

Verkar vara typ dött.

Liveåret 2013

Marduk

79 spelningar. 64 band. 37 dagar.

En del livemusik har det blivit i år. Ovanstående är så klart något färgat av festivalfaktorn. Men ändå.

Året inleddes femte januari med Alonzo & Fas 3 på L’Orient. Med ett jäkla driv och en imponerande energi satte de en hög nivå för året. Det visade sig dock bli enda konserten jag var på i januari, och i februari var det heldött. Sedan började våren komma igång med bland andra Rival Sons och Stefan Sundström. Två skivbutiksspelningar hanns med; Johnossi och Dead Soul. De senare skulle visa sig bli årets mest betittade band för egen del.

Maj blev en bra månad med ett strålande Johnossi på Cirkus i Stockholm och en uppsjö lokala band i och med Oblivious och Nocturnals respektive releasespelningar.

Juni innebar så klart Bråvalla. Efter en promenad med lite vindrickande, där festivalpeppen steg för varje… steg, så klev vi in på det gigantiska området. Det visade sig bli tre väldigt lyckade dagar med mängder av musik. Lite småstrul fanns så klart (och storstrul på grund av strejken), men inget som störde helhetsupplevelsen av en bra festival. På förhand var det torsdagen som var den klart mest intressanta dagen, men när Stone Sour, Danko Jones, Kvelertak och Johnossi samtliga gjorde helt fantastiska spelningar så avgick fredagen helt klart med segern. Lördagen var som helhet sämst, men hade den enskilt bästa konserten i och med Thåströms dysterhetsorgie, som vägde upp mycket av den glättiga housen som annars dominerade festivalen. Östgötafanan hölls (bokstavligt) högt av Ghost och många band på de mindre scenerna.

Resten av sommaren var relativt lugn. Movits! gjorde en svettig och svängig spelning inför ett högsommarproppat Knäppingsborg i Norrköping, Iron Maiden plågade Friends Arena med ett ljud från helvetet och Ulf Lundell trotsade regnet i Vadstena och visade att han långt ifrån går att räkna bort.

Hösten var minst sagt välfylld med spelningar. Många av dem var lokala akter som Dead Soul (igen), Reveries, Night och Soundmeds som allihop visade vilken bredd som finns i Linköpingsmusiken i år. Dubbla Danko Jones-spelningar hanns med och en till med herr Alonzo.

7 december kom höjdpunkten för året, och för Linköpings musikscen. Norrköping och Flygeln intogs av Night, Dead Soul och Ghost. Slutsålt och fullständigt fantastiskt. De sista spelningarna var arenarock i sin bästa form i och med Håkan Hellströms och Eldkvarns uppvisningar.

Bästa konserter

1. Thåström på Bråvalla
2. Ghost på Flygeln, Norrköping
3. Alonzo & Fas 3 i januari
4. Johnossi på Bråvalla
5. Movits! på Knäppingsborg

Främsta låtar

1. ”Children of the Grave” – Stone Sour på Bråvalla. Kanske tråkigt att välja en cover, men det var så tungt och så bra att det är oundvikligt.
2. ”Find that man” – Dead Soul med gästinhopp från Ghosts trummis på Flygeln i Norrköping
3. ”Mjød” – Kvelertak rensade upp på Bråvalla
4. ”Det förlovade landet” – Alonzo Fas 3 på L’Orient i januari
5. ”Fanfanfan” – Thåström på Bråvalla

Mest sedda

1. Dead Soul (4)
2. Danko Jones (3)
3. Eldkvarn (3)
4. Johnossi (3)
5. Alonzo Fas 3 (2)

Dead Soul

Håkan Hellström

Johnossi

Reveries

Soilwork

La Fleur Fatale

Ett av landets bästa band

The Haunted

2011-10-15

Motala, Kultur-akademin

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2011-10-17

The Haunted är i stort sett den enda intressanta fortsättningen på det som blivit världsberömt som Göteborgsscenen, som förändrade den hårda musiken för drygt ett decennium sedan. Medan många av de andra banden som var med då har stagnerat, hänfallit åt nostalgifällan eller helt enkelt bara gått bort sig, har The Haunted utvecklat allting. Nu är de ute på turné med senaste släppet ”Unseen”, en skiva som fått en del kritik för att bandet kanske utvecklats för mycket för sitt eget bästa.

Kulturakademin är en ny scen i Motala, och med tillräckligt med publik borde den passa bra för den här typen av arrangemang. De lokala förbanden Darosham och Los Sin Nombre förtjänade definitivt en större publik. När The Haunted går upp på scen är det rätt hyfsat.

Förutom att musikaliskt vara ett av de absolut bästa banden i Sverige, har en av The Haunteds främsta tillgångar varit sångaren Peter Dolving, som ofta gett ett, om inte psykotiskt, så åtminstone ett lätt galet intryck på scen. I lördags såg han mer ut som en mysfarbror i sitt skägg och pösiga kläder. Men så är han inte en vanlig frontman heller. Få har vågat ta ut svängarna på skiva, och live har han fortfarande få motstycken, även om han lugnat ner sig betydligt på senare år.

Första halvan av konserten har visst fokus på fem år gamla ”The Dead Eye”, skivan där de först började avvika från sin tidigare så puristiska metal. ”The flood” och ”The drowning” är fullkomligt lysande höjdpunkter som spelas från denna. Från övriga skivor blandas det bra. Under andra halvan dras tempot ner något av de ännu nyare låtarna. Men det bandet tappar i tempo, vinner de på dynamik i stället. Och om det någon gång håller på att bli segt, så har The Haunted fördelen att de alltid kan kasta in en ”Trespass” eller ”Bury your dead” för att fullständigt rensa ut allt som kan komma i närheten av tråkighet.

Alla eventuella kvarvarande tvivlare tystades definitivt av det stenhårda extranumret ”Hate Song”, där de även har det något udda inslaget med Dolving sittande på knä genom hela låten. The Haunted visade verkligen den västra länsändan att de definitivt är ett av Sveriges bästa och mest sevärda band.

/ Andreas Andersson

Gles publik på Sator

Sator

2009-07-04

Motala, Motalafestivalen

Publicerad i Corren  2009-07-06

Det fanns en tid när Sator var bland det hetaste man kunde ställa på en svensk festivalscen. Nu har åren gått, och bandet får avsluta Motalafestivalen inför en gles publik. De verkar inte bry sig nämnvärt, utan kör på som om de spelade inför 20 000 personer. Det är synd att inte fler hittat hit, för Sator förtjänar verkligen en revival. Klassikerna från storhetstiden står sig, och det nya material de presenterar går i samma stil. Höjdpunkten var inte oväntat extranumret ”We’re Right You’re Wrong”.

Andreas Andersson

Ebbots inhopp fick kvällen att lyfta

La Fleur Fatale

2011-05-26

Linköping, Filmstaden

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2011-05-27

La Fleur Fatale introduceras med orden att de inte är stora här, men desto större utomlands. Förmodligen stämmer det väldigt bra, och därför passar det sig ypperligt att kvällen inleds med visningen av dokumentären ”Share the Love.”

Denna tjugominutersfilm, som spelades in under La Fleur Fatales New York-tripp i februari, funkar fint som introduktion till detta Linköpings kanske största, mest anonyma band. Det är en klassisk musikdokumentär om ett band på turné, om än i miniformat.

Huvudnumret denna kväll är dock den halvakustiska spelningen med La Fleur Fatale som följer. Bandet spelar ett blandat urval av nummer från sin karriär. Det akustiska upplägget kan få lite mys-varning över sig ibland, men i kväll är både band och musik så bra att det aldrig är något problem. Andranumret ”Mellow my Mind” är en riktig pärla. Melodierna framträder tydligare än på skiva, och det är bland det bättre som kommit ur Linköpings mylla de senaste tio åren. I ”Wanna Be Adored” och ”Swift Flash of Mind” är andra höjdpunkter.

Sedan finns det ett inslag som hade kunnat få vilket band som helst att lyfta till enorma höjder. Ebbot Lundberg. Soundtrack of our Lives-sångaren äntrar scenen efter trekvart och inleder med Paul Simons ”I am a Rock.” När de sedan går vidare med Neil Youngs ”The Needle and the Damage Done” och Ebbots egna ”Black star” lyfter kvällen från väldigt bra till fantastisk.

Filmstaden är förmodligen den allra bästa platsen att hålla den här tillställningen på, inte minst med tanke på filmvisningen. Att sitta i en biosalong passar bra till den akustiska inramningen. Det är dessutom fyllt till sista plats och publiken har det riktigt trevligt, och? mysigt. Men sammantaget måste det vara en av de största musikaliska upplevelserna som bjuds Linköping 2011.

/ Andreas Andersson

Publiken älskar sin Fralla

Fredrik ”Frallan” Jonsson

2009-04-26

Linköping, Sagateatern

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2009-04-27

Finns det utrymme för ett bidrag från Kisa till den redan något överbefolkade svenska gubbrockscenen? Ja, frågar du dem som fanns på plats i den fullsatta Sagateatern under söndagskvällen är svaret säkerligen ja. Gensvaret var strålande, ända från golvstampandet fem minuter innan konsertens inledning, tills det att sista extranumret var klart.

Fredrik ”Frallan” Jonsson är här för att presentera sitt nya album ”Halvvägs ifrån”, som släpps 29 april. Material ifrån denna blandas med äldre låtar under spelningen, något som knappt märks då Fredrik har en tydlig prägel allt som spelas i kväll.

Upplägget är ambitiöst med sju musiker på scen, och ett anslag som snarare för tankarna till en stor utomhuskonsert på sommaren än en gammal biosalong i slutet av april. Fredrik står sig på det hela bra i konkurrensen på gubbrockscenen, och han har många av de delar på plats som så ofta utmärker musik på denna – texter om kärlek och frånvaron av sådan, texter om längtan, resande och ibland lite alkohol. Sen blev det nästan lite väl tydligt då det kommer ett saxofonsolo redan i första låten.

Det hade förmodligen varit betydligt enklare för Fredrik ”Frallan” Jonsson att komma ensam med sin gitarr och köra den nya skivan, men det här var betydligt roligare än så. Bandet lämnar dock scenen under ett par nummer och Fredrik tar chansen att glänsa själv, vilket han gör mycket bra.

Andreas Andersson

Raubtier – Skjut, gräv, tig

Andrasingeln från Raubtiers kommande, och fjärde, skiva – ”Skjut, gräv, tig” släpptes i förra veckan. Medan föregående ”Qaqartoq” var klart lovande är det här mer tveksamt. Musikaliskt är det så klart 100% Raubtier, men textmässigt känns det slarvigt och lätt larvigt.

Än så länge har bandet en hel del kvar att bevisa. Själv hoppas jag på att de fortsätter att utforska det norrländska vemodet de gjorde så fantastiskt på bland annat ”Allt förlorat”.

Veckan som kommer – 52

Naturlig julstiltje, inte helt oväntat

Onsdag 25 december

Knivderby intar L’Orient igen. Tyvärr befinner jag mig alldeles för långt bort – jag har en känsla av att bandet kan vara riktigt kul att se live. Plus att Guldgossen har hand om DJ-sysslan.

Captain Jack’s Army firar juldag på andra sidan gatan på Palatsets Liveklubben.