Arvikafestivalen 2010 – oavkortat

Grundmaterialet till rapporten från Arvikafestivalen 2010. Den redigerade versionen finns här.

Min publicerade version finns här:

Ovanligt trevligt i Arvika

Den långa är längre. Och med bilder:

Äntrade Arvika till tonerna av Timo Räisänen. Utanför bilen. Innanför var det med all säkerhet ”Roscoe”. Sommarens låt.
Efter lite normal halvförvirring tog vi oss in till ett helvetiskt kvavt festivalområde, och vår första spelning; Johnossi. Skadat bra, även om nämnda kvavhet ”tvingade” in oss i öltältet bredvid. Tält förresten, vi övergav planerna på att sätta upp vårt eget rätt snart efter att vi kommit till parkeringen. Så, det blev att bilcampa. Lagom mysigt läge mellan en fabrik – modell öst – och lite skog och ett värmländskt fält.
På vägen ut tog vi en titt på Juliette Lewis på största scenen. Där passade hon sisådär. En svettig Platenskällare hemma i Linköping var en mer lämplig inramning. Minst sagt. Vi gick vidare. Bort mot bilen. Vin och uppblåsning av luftmadrasser, innan vi gick tillbaka för en bit skitstark taco, och [Ingenting] i tältet. Hamnade åter i ett öltält. Nu med några ärkevärmlänningar som bordskamrater. Pratade och fick se en bild på Pölsa. Regina Spektor i bakgrunden. Helt ok. Sen en minisväng till tältet igen och Robyn. Lämnade och gick mot Kent på stora scenen. Ok igen, men de kan nog aldrig bli mer än så för mig.
Att sova på luftmadrass i bil kan vara en rätt jobbig
(ljudlig)
historia.


Torsdagens snyggaste väska


Delar av Kents publik fick spärras in


Vår campinggranne, fabriken

Inledde fredagen med att inte göra någonting alls. Tog en sväng till campingen och konstaterade att vi nog gjort rätt val som bodde i bilen. La oss ner och halvdäckade på gräset.
In på området för en skvätt Deportees, följt av någon sorts standup på den obligatoriska ”perfomande-scenen”. Typ. Men rätt kul (DIVERSE GODSAKER!). Sen slapp vid bilen, innan Markus Krunegård äntrade stora scenen. Förmodligen en av de gladaste spelningarna. Därefter Göteborgskt svårmod á la Hästpojken. Skitbra. Och ”Ett bättre djur” är kanske årets tredje bästa låt. Klämde in Takida, följt av Dennis Lyxzén och Invasionen, innan det blev obligatorisk återhämtning vid bilen.
Återvände till In Flames. Som självklart inte kunde låta bli att låta bli att spela en endaste liten sketen låt från sina fyra första skivor. Dumma dem. Fortfarande en skitbra spelning, men jag tjatade nog rätt rejält på hemvägen om just de där fyra första skivorna.
Somnade till Miike Snows ”Animal”.
Att sova på liggunderlag i bil kan vara en rätt jobbig
(hård)
upplevelse.


Markus Krunegård


Kvällsmat. Gjorde ett bra intryck på langos-försäljaren. Eller nåt.

Lördagen så. Tack vare bilkörning en 100% nykter historia. Och enormt regnig. Som tur var var de två första spelningarna vi skulle på inne i Apollo-tältet. Alltså hyfsat torrt. Oskar Linnros först – snyggt, och sen Hypocrisy – hårt.
(Warpath!)
Därefter slappande i bilen, som mynnade ut i sömn. Och till slut ett beslut att försöka undkomma leran och ta sig upp från parkeringen. Efter att ha fått hjälp från tre festivalveteraner, och två Arvikaveteraner kom vi upp. Jävlar vilken tur, kan man sammanfatta det med. När vi senare lämnade själva festivalområdet möttes vi av beskedet ”parkeringen stängd” på grund av lera.
Såg Volbeat innan vi gick tillbaka för att nattpreppa bilen.
Sen kom Pete Doherty.
Och jag log säkert lite fånigt åt hur jäkla bra det var. Tredje gången för mig. I och med efterspelet med Pete sittande vid scenkanten i en halvtimme efter spelningens slut, landar den på andra plats i konstighet av de tre.
Att sova på liggunderlag i bil två nätter i rad kan vara en jäkligt jobbig
(skitjobbig)
upplevelse.


Mycket regn blev det


Tägtot


Besegrade leran


Babyshambles

Lämnade Arvika vid sjutiden på söndagsmorgonen. Sen följde en lång roadtrip fylld av The Clash, Roscoe och Thåström.

På det hela en mycket trevlig festival!

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 33

Torsdag, 13 augusti

Avslutning av Torsdagstoner i Trädgårn. Spelar gör Tråkaderos, Twinleaf och Mattias Reinhed.

 

Lördag, 15 augusti

Keep it Loud i Kungsträdgården, Linköping. Gratis inträde och en del bra musik – In Hours, Silvana Iman, Emil Berg, Sara Mettou, Knockin’ Lost John, Stök, Elin Bergman och Hedegaard.

Second Sun och Psykmissionen spelar på The Crypt.

Veckan som kommer – 20

Fredag, 15 maj

Alla Mina Kamrater gästar NKPG Ha Ha! på Dynamo. Info.

 

Lördag, 16 maj

John Lindberg Trio kommer till Doom. Info.

Palatset har besök av Saved by Insanity, Turbulens och Kris ‘N’ Andy. Info.

 

Söndag, 17 maj

TSKNAS besöker The Crypt. Standup med Soran Ismail, Petter Bristav och Aron Flam. Info.

En något sen och något kort rapport från Livekarusellfinalen

I lördags var det så dags för final i Livekarusellen. Jag satt med som domare igen. Kvalitén var klart högre än i semifinalen, även om det inte var någon som nådde In Hours nivå. De hade lite tekniska problem men skötte sig riktigt bra. Och ”Ghost” fortsätter att vara något av det bästa som går att höra på scen idag. I likhet med förra året hade juryn samma favoritband – det stod mellan In Hours och Strejkbrytaren. Med undantag för undertecknad som inte alls fastnade för de sistnämnda. Annars var Reckless Family och Immortal Days trevliga, nya bekantskaper.

Ses i Karlstad 23/5!

 

/ Andreas Homanen

Ännu en lyckad LKPG Ha Ha!-kväll

LKPG Ha Ha! med Ola Aurell, Petter Bristav, Kim Johansson

2015-03-12

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-03-13

 

Efter årets första LKPG Ha Ha! med Magnus Betnér var det dags för en kväll med betydligt mindre namnkunniga ståuppare. Publiken har ändå hittat hit och återigen fyllt Backstage – LKPG Ha Ha! har lyckats att bli en institution.

Ola Aurell är relativt smal i sitt roliga-visor-fack, och han håller sig relativt strikt till det, vilket torde öka risken för tjatighet. Åtminstone om man varit så flitig på scener av olika slag som Ola varit de senaste åren. Men han visar sig ikväll ändå ha förnyat sig tillräckligt för att det ändå ska bli mycket skratt. Och det mesta av det gamla materialet är ändå fortfarande roligt. Inte minst visorna om två av våra grannländer och Winnerbäckimitationen.

Petter Bristav är framförallt ett namn i poddradiovärlden med sitt Till slut kommer någon att skratta. Som ståuppare har han inte riktigt nått ut ännu, men han visar med eftertryck att han är ett namn för framtiden. I podden framstår han ofta som en lätt bortkommen lantis i storstaden, och som ståuppare uppehåller han sig mycket vid sådana kontraster. Men han verkar vara enormt mycket mer självsäker (och rolig) på scen, och det skulle inte förvåna särskilt om han är uppe bland ståuppeliten inom ett par år.

Först ut var Kim Johansson. Hans rutin kretsar mycket kring egna tillkortakommanden. Ett inte helt ovanligt upplägg bland ståuppare, även om Kim får till ett par riktigt snygga punchlines som det tar någon sekund innan publiken är med på.

På det hela var det ännu en lyckad LKPG Ha Ha!-kväll. Och som vanligt höll Ben Kersley ställningen som dess ciceron med två egna, roliga segment.

 

/ Andreas Homanen

The Amorettes – ‘Game On’

The Amorettes – ‘Game On’

Off Yer Rocka Recordings

Betyg: 2/5

 

Egentligen har the Amorettes väldigt bra förutsättningar för något riktigt bra. Tidig metal med punkanslag, och en sångerska i Gillian Montgomery som har ett snyggt skrikigt uttryck. Men, jag har svårt att hitta något intressant på ”Game On”. Det saknas helt enkelt bra låtar.

 

/ Andreas Homanen

Grande Roses – ’Spread the Ashes (and Love)’

Grande Roses – ’Spread the Ashes (and Love)’

Gaphals

Betyg: 3/5

 

Mörka Joy Division-band har sin alldeles egna genre. Ett par av banden som hör hemma där är smått underbara, och Grande Roses hör definitivt dit. ”Spread the Ashes (and Love)” är första singeln från deras kommande album. Även om den är bra, så når den inte riktigt topparna från förra årets ”Disease”.

 

/ Andreas Homanen

 

Lyckat med kamrater på scenen

alla-mina-kamrater-det-vill-sAlla Mina Kamrater

2014-11-05

Linköping, Herrgårn

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-11-07

 

När ståuppare åker ut på gemensam turné består föreställningen vanligtvis av helt separata delar med komikerna ensamma, ibland med någon av dem hjälpligt agerande konferencier. Att dra nytta av den ökade dynamiken med fler personer på scen verkar vara ett svårt koncept att ta in. På onsdagskvällen visade Fritte Fritzon, Martin Soneby och Nisse Hallberg att det verkligen fungerar och kan bli väldigt roligt. De återfinns vanligtvis i podcasten Alla mina kamrater, som också är namnet på kvällen.

Efter tjugo minuters gemensam inledning blir det tre traditionella ståuppframträdanden. De tre befinner sig alla strax under den svenska stå upp-eliten, och möjligen är deras tilltal inte tillräckligt brett för att kunna nå ännu högre. Martin Soneby, som inleder, balanserar ofta på en gräns där publiken dröjer med skratten någon halvsekund för att känna efter om det verkligen är okej att skratta åt det han säger. Han håller det dock imponerande snyggt hela tiden. Nisse Hallberg har en mer högljudd framtoning, och det i kombination med avsaknad av styrsel gör honom till en av de roligaste ståupparna som finns idag. Fritte Fritzon avslutar, och är måhända lite snällare i sin framtoning än de andra, även om det blir en hel del sexprat. Skrattnivån är genomgående hög hos den inte oväntat något studentdominerade publiken.

Med tanke på hur lyckad inledningen var, får Alla mina kamrater gärna utveckla den sidan – de har där något de är väldigt ensamma om idag. Och Herrgårn får gärna fortsätta med stå upp – lokalens storlek skapar en intim stämning som är perfekt för sammanhanget.