The Crypt

Efter en vecka där jag nått någon sorts botten, så kom jag ned till The Crypt. Första besöket för min del. Vilket är smått konstigt i sig sett till att det arrangerats konserter där under ett år. Men ändå. Jag vet att jag har ett antal timmar framför mig av musik av band jag inte hört och alltså inte har några känslor för alls. Kanske inte upplagt för den bästa av kvällar sett till veckan som varit. Men jag får in en öl och sätter mig ned. Det första bandet börjar rigga. Och lyckokänslorna fullkomligt sköljer över mig. Bandet är Vacant och spelar en så totalt daterad metal att vi lika gärna kunnat skriva 1982 i kalendern, och ge upp allt hopp om utveckling.

Det är förmodligen inte helt lätt att begripa för många. Men jag känner en så stor tillhörighet att jag hittar en inre, nästan total lycka. Oavsett hur jag mår eller vad som händer så finns det något som är bestående. Som inte kan påverkas av… något alls. Fredrik Strage fångade förmodligen samhörigheten bäst i kapitlet om hårdrockare i ’Fans’; ”De enda livsformerna som skulle överleva ett totalt kärnvapenkrig är sannolikt kackerlackor, bakterier och hårdrockare”. Och jag som aldrig haft på mig en jeansväst, eller läder, eller en endast nit för den delen. Men jag hör ändå dit på något sätt.

Nu slutar The Crypts bandbokare Stefan Eriksson. Tack för den här tiden, och lycka till i fortsättningen!

Kvällen var i övrigt också väldigt lyckad.

/ Andreas Homanen

Nytt från Järnet och Pilotsonen

Järnet är ett av Linköpings absolut mest intressanta band för tillfället, och har släppt en cover på Skogen Brinners ”Vägen till förvirring”. Riktigt bra skit!

 

Pilotsonen fortsätter att skicka ut riktigt bra låtar. ”Världskrig hägrar” är den senaste, och bandet imponerar återigen.

 

/ Andreas Homanen

Alonzo – ’Hur du blir en man’

Alonzo – ’Hur du blir en man’

Betyg: 4/5

 

Efter att ha bevittnat två spelningar med Alonzo Fas 3 under 2013, så känns det fånigt att ens nämna Michael Alonzo och ordet åldrande i samma mening. Den energi som han och bandet uppvisade slog det mesta som någon annan presterar på scen idag.

Men, om Alonzo av någon anledning skulle råka bli trött i framtiden, så visar han på ”Hur du blir en man” att det finns en väg att ta även då. Skivan är betydligt lugnare än förra årets släpp. Det är också mer av historieberättande än ren punk – ”För ung” är det bästa exemplet. Sedan finns det fortfarande urladdningar som visar att det finns mycket energi kvar.

Om Alonzo år 2024 stället sig på L’Orients scen igen så kommer åtminstone jag vara där, och spelar de låtar som ”Mamma tackar gud varje dag” så kommer det säkerligen att vara lika fantastiskt bra som när de körde över allihop med ”Dansa som en fjäril” 2013.

 

/ Andreas Homanen

 

Dalaplan – ’Plikt och elände’

Dalaplan – ’Plikt och elände’

Gaphals

Betyg: 4/5

 

Måhända är det tråkigt att skånskan automatiskt ska innebära att paralleller dras till band som Wilmer X och Problem. Som att slentrianmässigt jämföra hårdrocksband med en tjej på sång. Men när musiken i inledande titellåten ligger så här nära åtminstone det första av banden så är det mer eller mindre ofrånkomligt.

Jämförelsetendenserna försvinner dock snabbt. Dalaplan är betydligt bättre än så. ”Plikt och elände” står helt på egna ben och när lätt punkiga ”Hellre kass” och ”Jag e din gud” drar igång står det klart att det är en av årets hittills bästa skivor. Och orgelslingan i ”Under jorden” är snudd på ett livsavgörande musikögonblick. Ett sådant som sticket i ”Ain’t it Fun”, som trummorna i ”Children of the Grave” eller som de första sekunderna av refrängen i ”Take the Veil Cerpin Taxt”.

 

Att sen något

(vad som helst)

gör att folk påminns om Problem, världshistoriens mest underskattade band, är så hedervärt att det borde räcka för att fullkomligt älska Dalaplan.

 

/ Andreas Homanen

”Plikt och elände” släpps sjätte oktober på Gaphals.

Veckan som kommer – 40

Fredag, 3 oktober
JJ spelar på Nationernas Hus och Klubb Din Mamma.
Maskinisten spelar på L’Orient.

 

Lördag, 4 oktober

Klubb Fyllskalle har hardcorekväll på L’Orient med kinesiska Fan Zui Xiang Fa och Damage, First in Line och Vinnarcirkeln. Mer info här.

Liveklubben på Palatset kör punkkväll. På scen står Crank, TV Eye och Jamesson.

Night börjar röra på sig igen, och inleder sin Europaturné på Dynamo i Norrköping.

Harrys i Norrköping drar igång sin klubb Soul ‘n’ Roll, och Linköpings In Hours spelar.

 

Söndag, 5 oktober

Finbesök i Linköping – Elvis Costello. Biljetter och info här.

Veckans låt – Julian Casablancas + The Voidz – ’Human Sadness’

Julian Casablancas + The Voidz – ’Human Sadness’

Cult Records

 

Har du minsta misstänksamhet mot allt som andas flum när det kommer till musik, så är inte ”Human Sadness” något för dig.

För de är en rejält skev elvaminuters singel som Julian Casablancas släppte ihop med The Voidz tidigare i år. Det distas åt alla håll, sången är fullkomligt ostyrslig och emellanåt bryter malplacerade slingor in och för låten åt ett helt annat håll.

Men det finns en helt underbar basgång som finns med som en vacker och skör tråd genom alla elva minuter, och gör ”Human Sadness” till ett komplett mästerverk till låt.

/ Andreas Homanen

 

Mås utomhusårskrönika 2014

Någonstans var det nog tvunget att sluta. Efter den bästa perioden i Mås historia – tredjeplats i futsalserien 2013, tredjeplats i uteserien 2013, semifinal i cupen 2013 och en andraplats i futsalserien 2013-14 – var det en rörig försäsong som väntade. Fyra man aviserade en nedtrappning till reservplats. Ersättare hittades dock. Men sen kom matchdagarna. Och det visade sig att det mesta krockade med rugby. Alltså ingen Dennis Söderberg i mål och ingen Kenny Simpson ute. Två av de viktigaste spelarna försvann ihop med ett av de tänkta nyförvärven. Och vi fick ta en ny vända för att hitta spelare. Mattias Johansson återvände som ordinarie (även om han varit det i futsalserien). Glädjande var också att se Rebbo tillbaka. Han gjorde elva matcher för Mås 2010-11. De sista platserna togs av David Carlson och Mats Rodin. Vi ska inte bara skylla på rörighet, men det ihop med att vi nu stod i division 1 för första gången gjorde att det inte var någon lätt uppgift vi hade framför oss.

Säsongen inleddes med en träningsmatch mot BK Mjölksyra. Sett till att vi endast mönstrade fyra ordinarie spelare och tre inhoppare, så var 0-2-förlusten inte så farlig. Serien drog sedan igång sjätte maj med ett möte mot Vasa Wailers. Det mesta överskuggades av den iskyla som blev följden av regn och endast ett par plusgrader. Spelet var inte heller särskilt bra, och vi förlorade med 1-2. Marcus Bergqvist gjorde årets första Mås-mål.

Veckan därpå var det dubbelmöte. De Rosa Hämnarna gjorde processen kort med oss och gick hem med 7-2. Om det var en klar förlust så var det värre med 0-2 mot Inge Flås. Där hade vi både spel och chanser. Men inga målskyttar alls. Kennys frånvaro var mycket kännbar.

20:e maj kom en viss islossning. Östra Hargs FF är ett lag vi mött flertalet gånger genom åren, och oftast haft skapligt lätt mot. Så också denna gång, när vi nådde 5-0. Anmärkningsvärt var att vi efter den här matchen gjort åtta mål av åtta olika spelare.

Veckan därpå var vi tillbaka i det negativa med årets största förlust; 1-9 mot Academic Work. Det var även den tredje största förlusten i Mås historia. Vägen fram mot sommaruppehållet fortsatte i samma stil. 0-7 mot Skinnet, 1-5 mot Börjes Brygga, 3-6 mot IFK Nätet och 1-2 mot Chaskit Domarn. I den sistnämnda matchen var Dennis S tillbaka och bidrog till att vi åtminstone spelade hyfsat.

Höstdelen av serien bestod av två matcher. Först skulle serieledarna Super Lambo Bros mötas. Inte helt oväntat blev det förlust; 0-4. Sedan hade vi Scrubs som avslutning. Vi avslutade serien med flaggan i topp och en 2-0-seger som innebar en tiondeplats, trots allt.

I cupen var vi direktseedade till tredje omgången. Vi ställdes mot ett helt nytt lag – Östergötland Guld. Trots att vi hade tre bonusstraffar mot oss var det spelet som vi förlorade på. Och en högst medioker säsong var till ända. Det finns säkert många förklaringar, men mycket har att göra med att vi tappade två av våra viktigaste spelare och inte kunde hitta riktig stabilitet i ersättarna. Vi hade exempelvis sju olika målvakter under seriespelet. Och totalt 28 olika spelare, vilket faktiskt är rekord för oss.

 

/ Andreas Homanen

Interpol – ‘El Pintor’

Interpol – ”El Pintor”

Soft Limit

Betyg: 2/5

 

”El Pintor” börjar så bra, så bra. ”All the Rage Back Home” låter så klassiskt Interpol att det är som att 2005 är tillbaka med full styrka, och ”Evil” och ”Narc” går på repeat igen. Men sedan tar idéerna slut och skivan blir bara ytterligare en tråkig rockskiva. Paul Banks har fortfarande en rent förtrollande röst, men när låtarna är så här intetsägande hjälper det föga. Jag hoppas verkligen inte att Interpol spelat ut sin roll, för de är ett band jag verkligen vill tycka om.

/ Andreas Homanen

Patrik Wirén – ’Revolten, Rörelsen, Refused’

Patrik Wirén – ’Revolten, Rörelsen, Refused’

Alfabeta

Betyg: 3/5

 

I ”Revolten, Rörelsen, Refused” försöker Patrik Wirén fånga tidsandan kring Refused och Umeå under 90-talet med hardcorescenen och veganrörelsen. Och i stor utsträckning lyckas han. Historien är i och för sig så pass intressant i sig att det torde vara svårt att misslyckas.

I inledningen av boken finns det ingen egentlig gräns mellan Refused och rörelsen, och det blir en intressant skildring av ett samhälle där något exceptionellt ägde rum. Faktum är att veganrörelsen i Umeå känns så speciell att det inte hade skadat om boken tagit ett par akademiska kliv åt att hitta förklaringar. Då hade å andra sidan det tippat över lite för mycket från Refused. Och känslan är att större delen av bandets karriär hamnar i skymundan här. Det är först när boken börjar närma sig bandets peak – ”The Shape of Punk to Come” – som beskrivningarna av musiken och låtarna känns på allvar.

Bandets sammanbrott skildras relativt ingående, även om det gott kunnat fördjupas en del där också. Dramaturgiskt är det annars en riktigt bra avslutning på historien – bandet som kämpat så hårt och står på tröskeln till riktig framgång, men som kämpat så hårt under vägen dit, att de fullständigt sugit musten ur sig själva och varandra, och tappat all förmåga till att se klart.

Att det sedan inte är det riktiga slutet är i vissa avseenden, som också Patrik Wirén påpekar, ett problem. Men hade inte återföreningen skett finns ju risken att ”Revolten, rörelsen, Refused” lämnat betraktaren på samma sätt som dokumentärfilmen om splittringen – ”Refused are fucking dead” – med en obehagskänsla över hur fem människor kan må så dåligt av varandra. Nu lämnas läsaren istället med en någorlunda ljus bild av ett av Sveriges genom tiderna bästa band.

 

/ Andreas Homanen