Bra start för ståupp-hösten

LKPG HaHa! med Aron Flam, Josie Long, Michel Sanchez

2015-10-01

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-10-03

 

Aron Flam har en något säregen ställning som en av de mest obekväma ståupparna i Sverige. Han drar sig inte för att prata om känsliga saker eller vara rent konfrontativ. Efter ett antal år som en närmast intern angelägenhet inom ståupp-Sverige, har han nått en betydligt större publik genom sin medverkan i podcasten ”Till slut kommer någon att skratta”. Ett tecken på detta är att Backstage var helt slutsålt på torsdagskvällen när Linköpings egen ståuppklubb Lkpg HaHa hade höstpremiär, och Aron Flam var huvudnamnet.

Aron Flam pratar framför allt om jämställdhet, något som inte är helt ovanligt i ståuppsammanhang, men ingen gör det på samma sätt. Han vägrar att kompromissa med sin ståupp, och tar hellre obekväm tystnad än att gå för enkla skämt. Det mesta känns väldigt genomtänkt, och en hel del är tänkvärt. Även om det är långt ifrån något konstant gapskrattande hos publiken, så är det väldigt roligt. Och att det fungerar att vara så otraditionell som Aron Flam är ett välkommet tecken på att svensk ståupp utvecklats.

Först ut under kvällen var Michel Sanchez, som är ett lovande namn. Hans rutin är relativt smal då den uteslutande består av oneliners. Responsen från publiken är till en början något trevande, men tar sig hyfsat vartefter.

Näst ut på tur var brittiskan Josie Long. Lkpg HaHa har under åren tagit hit en hel del engelska komiker, ofta med lyckat resultat. Också ikväll – Josie Long har en väldigt glad stil som fungerar bra, och språket innebär inga hinder.

Även om skratten varit tätare under andra kvällar, så har ståupphösten verkligen fått en bra start i Linköping.

Jesper Rönndahl lockade storpublik

Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahls Bildbevis

2015-09-26

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-28

 

Det går inte riktigt att kalla det här en ståupp-föreställning. Jesper Rönndahl står på scen och pratar kring roliga bilder i en och en halv timme. Det känns inte helt givet att konceptet ska fungera. Roliga bilder sköljer dessutom över oss i sociala medier varje dag, så helt fräscht känns det inte heller.

Men Jesper Rönndahl har ett väldigt speciellt tilltal, och en hängiven publik. Efter att ha odlat sitt namn som vad som närmast kan kallas vetenskapskomiker i P3-programmet Institutet, fick han sitt stora publika genombrott i På Spåret. Parallellt har han dessutom kört en hel del ståupp, och även om han kanske inte räknas till den yttersta eliten där så har han inte långt kvar dit.

Oavsett vilken version av Jesper Rönndahl publiken har kommit för att se den så har den kommit i stora mängder –
Crusellhallen är i stort sett fullsatt.

Jesper Rönndahls stora styrka är att han framstår som en person som det är helt omöjligt att inte tycka om. Och så klart den hyfsat viktiga detaljen att han är väldigt rolig också. Stämningen blir snabbt trevlig med många skratt.

Bilderna Jesper Rönndahl visar är löst sammanhållna i ett par kategorier. Det blir alltifrån Galileo Galilei till reklamskyltar och en förlossningsmaskin. Allra roligast är urklippet från den trettonårige Jespers insändare till den lokala tidningen. Det är i regel inga långa utläggningar om varje bild, utan mer korta avsnitt som blir till små anekdoter ur Jespers Rönndahls liv, eller bara till roliga funderingar.

Något särskilt sammanhang finns inte, och behövs inte heller. Det räcker att det är väldigt roligt. Jag brukar förespråka att hålla nere på den övertydliga dramaturgin som ofta tynger ståupp-föreställningar. Det är som att man tror att publiken ska tröttna om de bara får skratta.

I ”Jesper Rönndahls Bildbevis!” är det svårt att hitta något som skulle kunna liknas vid dramaturgi. Han tar visserligen upp en kille ur publiken på scen för att denne ska gestalta Jespers pappa i en scen ur dennes liv, men det är i stort sett det enda som bryter av. För det mesta fungerar det alldeles utmärkt ändå – publiken skrattar högt åt det mesta Jesper säger.

Men avslutningen blir väldigt abrupt, och saknar den stegring mot gapskratt som ofta avslutar ståuppshower. Men i sammanhanget är det en relativt liten invändning – Jesper Rönndahl är en av de främsta scenpersonligheterna som Sverige har idag och väl värd att se. Även om han bara visar roliga bilder i en och en halv timme.

Podd utan struktur funkar live

Till Slut Kommer Någon Att Skratta

2015-05-17

Linköping, The Crypt

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-05-18

 

När ett av Sveriges största poddradioprogram, ”Till slut kommer någon att skratta (TSKNAS)”, ger sig ut på sin första turné är det med en sorts gerillaapproach till det hela. Tio städer avverkas på tolv dagar. På spelställen som är alldeles för små sett till hur stor publik podden har. När turnén nådde Linköping på söndagskvällen var det premiär för The Crypt som lokal för annat än konserter. Det är fullsatt och funkar bra, även om det är trångt. Det är å andra sidan lite av poängen med turnén – att skapa en intimitet till publiken.

TSKNAS består av Petter Bristav, Soran Ismail och Aron Flam. De tre är annars i huvudsak ståuppare, och podden brukar klassas som humor. Humorn utgår ofta ifrån att de är oense om olika saker och inte sällan tycks de bli mer eller mindre osams. Ett annat drag är den oftast totala avsaknaden av struktur och ämnen att prata om. Eller hålla sig till. Det skulle kunna vara ett problem när det ska överföras till scen. Men det funkar förvånansvärt bra och de drar ned många skratt. De arga sidorna känns också något nedtonade, och det är långt till det avsnitt för några veckor sedan när de skrek åt varandra.

TSKNS har ofta med gäster i podden. Om det inte är en gäst som tar för sig, händer det att de mer eller mindre försvinner mellan Petter, Aron och Soran. Också på turnén finns gäster med, och i Linköping var det dags för Johanna Wagrell. Hon är också ståuppare och passar mycket väl in i sammanhanget.

Även om det är tydligt att kvällen är en liveversion av podden så går det inte att komma ifrån ståuppaspekten. Och ur den är det mycket lyckat.

 

/ Andreas Homanen

Ostrukturerad men rolig ståuppkväll

Alla Mina Kamrater

2015-05-15

Norrköping, Dynamo

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-05-18

 

Ståuppklubben NKPG HaHa! har inte riktigt hunnit etablera sig på samma sätt som systerklubben LKPG Haha!, men till säsongsavslutningen slår de till med något av det hetaste som går att se på en ståuppscen i Sverige idag – Alla Mina Kamrater.

Martin Soneby, Fritte Fritzon, David Sundin och Nisse Hallberg har med sitt poddradioprogram med samma namn skaffat sig en imponerande stor publik på runt 400 000 nedladdningar i månaden.

Sedan är det inte riktigt rättvisande att kalla det här för en liveversion av podden. Det är mer en vanlig ståuppkväll som har relativt få beröringspunkter med en podd-sändning. Inledningen görs gemensamt och en torr beskrivning av den skulle vara att det huvudsakligen går ut på att de fyra ska håna varandra i tur och ordning. Och presentera dem utifrån deras respektive roller i podden – den lätt alkoholiserade, den gamle, den tjocke och den korte. Men de gör det väldigt roligt och får igång publiken i det fullsatta Dynamo rejält.

Därefter blir det varsitt ensampass. Efter en lottdragning om turordningen inleder Nisse Hallberg. Förutom alkohol blir det mycket prat om Södermalm, vilket kan tyckas vara väl smalt. Men det är samtidigt lätt att förstå varför Nisse av många ses som en av de allra roligaste ståupparna idag – han har en unik stil som mycket kommer utifrån hans speciella kroppsspråk. Fritte Fritzon är näst på tur. Hans roll är att vara den gamle, och det blir en del skämt om ålder. Även om han kör en del smala religionsskämt så är han den bredaste av de fyra.

Alla Mina Kamrater avfärdas ofta slentrianmässigt genom beskyllningar för att vara grabbigt och bara handla om alkohol och sex. Det blir en del sådant under kvällen, men det är aldrig plumpt och det finns minst lika mycket som inte har ett dugg med något av de ämnena att göra. Ta Martin Sonebys självhånande segment som exempel. Han kritiseras vanligen hårdast av de fyra, men han är minst lika hård mot sig själv som han är mot andra. Och det mesta han säger drar ned mängder av skratt.

David Sundin är sist ut. Hans inledande förvirringsrutin är bland det roligaste under kvällen. Över huvud taget är det ett på ytan väldigt ostrukturerat framträdande som tydliggör timingens betydelse. Själva orden han säger är mest röriga och har ett något oklart sammanhang, men sättet han säger det på gör det fantastiskt roligt. Som helhet motsvarade Alla Mina Kamrater alla förväntningar, och kvällen hamnar förmodligen högt på mångas lista över årets roligaste stunder.

/ Andreas Homanen

Fullständigt hänsynslös i sin humor

LKPG Ha Ha! med Ann Westin, Bec Hill, Tobbe Ström

2015-04-09

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-04-10

 

Våren har knappt börjat, men det är redan dags för säsongsavslutning av Linköpings främsta bidrag till ståuppscenen – LKPG Ha Ha! Eldsjälen vi har att tacka för detta är Ben Kersley, som gjorde en stabil insats som konferencier som vanligt. Kvällen till ära hade han dessutom huvudsakligen nytt material till sitt eget framträdande. Det lyckades riktigt bra med och han värmde upp publiken med mycket skratt.

Tobbe Ström inledde med dialekter, hån av sin hemstad och kulturkrockar. De tre ämnena torde vara några av de vanligast förekommande. Men Tobbe Ström gör dem bra (och kryddar med en del inslag av knivar) och drar ner många skratt.

Bec Hill körde sitt andra ståupp-set för dagen i Linköping. Hennes framträdande bygger mycket på ord, gester, lite sång och annorlunda blädderblocksanvändning. Det kan låta väl udda, och i sammanhanget är det också det. Men samtidigt är det ett väldigt välkommet inslag.

Huvudnamn för kvällen var Ann Westin, som är en riktig veteran och har besökt LKPG Ha Ha! tidigare. Hon har skapat ett eget litet utrymme i ståupp-Sverige med en argt självhånande ton som hon fortfarande är relativt ensam om. Hon tar över scenen fullständigt när hon gör entré och är fullständigt hänsynslös i sin humor. Skratten kommer också direkt och fortsätter sen oavbrutet, och våren fick en väldigt rolig avslutning.

Publikmässigt verkar det inte spela så stor roll vilka LKPG Ha Ha! tar hit, och även denna kväll var välfylld. Nu är det bara hoppas att Ben Kersley drar ihop åtminstone något arrangemang ytterligare innan hösten – Linköping står annars inför en ståupp-öken i alldeles för många månader.

 

/ Andreas Homanen

Politisk autokorrekt – Messiah Hallberg & Martin Beyer-Olsen

Politiskt autokorrekt – Messiah Hallberg & Martin Beyer-Olsen

2015-04-28

Linköping, Herrgårn

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-04-30

 

Messiah Hallberg och Martin Beyer-Olsen har vid varsitt tillfälle presenterat något av det roligaste som gått att se på en ståuppscen i Linköping – Messiah nu senast i höstas när han gästade Lkpg Haha! och norrmannen Beyer-Olsen något år tidigare som en del av Raw-turnén. Messiah har även gjort sig ett namn med sitt podradioprogram ”Geniförklarat”. Så, när de nu är ute på sin gemensamma turné ”Politiskt Autokorrekt” är det inte utan att förväntningarna är stora. Och Herrgårn är välfylld.

Efter en kort gemensam inledning är det dags för Martin Beyer-Olsen som tar med publiken på en resa genom bland annat Bronx och en särdeles misslyckad (men rolig) publikinteraktion i formen av en raplåt. Han har en väldigt säregen stil. En del kommer sig så klart av att han är norrman och de språkliga följder det får. Men hans storhet ligger i de smått bisarra vändningarna han tar. Mest skratt får, i likhet med Raw-framträdandet, hans anti-allergi-segment.

Efter en kort paus kör Messiah igång. I början av sin karriär kändes hans Stockholmsstil väl utstuderad. Men undan för undan har han utvecklats och blivit mer och mer naturlig. Det till synes dryga har tonats ned, men finns fortfarande kvar tillräckligt mycket för att ge Messiah något unikt. Han får mycket skratt åt det mesta han säger. Även om skratten fastnar ett par gånger när han glider in på känsligare skämt. Föreställningens titel till trots så berörs annars inte politisk korrekthet mer är ytligt. Men det är å andra sidan skönt – ståuppföreställningar med allvarliga segment i mitten har vi fått tillräckligt av för lång tid framöver.

 

/ Andreas Homanen

Alex och Sigge lockar fram skratt

Alex & Sigge – ‘Meningen med livet’

2015-03-22

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-03-23

 

Efter att ha lyssnat igenom alla 147 avsnitt av Alex & Sigges podcast under ett halvår är det nästan lite overkligt att se dem live på scen. De är ute på sin tur runt landet med sin föreställning ”Meningen med livet”, som annars gått för utsålda hus i Stockholm och Göteborg. Även Crusellhallen är fylld, och det är en väldigt homogen publik – få är över 40.

På flera sätt går det att likna ”Meningen med livet” vid en ståuppshow – det handlar framförallt om skratt. Dramaturgiskt har ”Meningen med livet” också det klassiska upplägget med en rolig inledning där det handlar mycket om nedgörande av mindre smickrande sidor hos den andre, följt av ett tyngre mellanparti där det inte helt oväntat handlar om Alex ångest, och en lättare avslutning som lämnar publiken skrattande.

Alex och Sigge är dock långt ifrån några traditionella ståuppare. Humorsidan hos dem grundas istället i deras välgrundade, men ofta lätt skruvade, iakttaganden kring vår samtid. I podden blir de som allra roligast när dessa dras åt några varv ytterligare tills de närmar sig det absurda. I föreställningen går de, förutom i de förinspelade inslagen, inte riktigt lika långt.

Föreställningens titel torde indikera på ett visst allvar, eller åtminstone tänkvärdhet. Men Alex och Sigge skrapar mest på ytan. Och det är ett större problem när det gäller just Alex och Sigge – de som är hängivna lyssnare av podden har hört hur långt de verkligen kan nå, och i jämförelse blir föreställningen tyvärr något för grund. Sedan är den väldigt lyckad ur ett humorperspektiv. Och det är ju sällan särskilt fel alls.

 

/ Andreas Homanen