SÅ bra på gitarr

Robert Dahlqvist

2014-02-22

Linköping, L’Orient

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-02-24

 

Efter Hellacopters nedläggning, Thunder Express övergång till Dundertåget, och det sistnämndas upplösning (?), står nu Robert Dahlqvist ensam. I höstas kom hans skiva ”Solo” och det är den som står i fokus nu under turnén. Innan L’Orient-publiken fick se hur han klarar sig, fick de en uppvärmning av The Long Way Home. De spelar en trivsam americana som förmodligen gör sig bättre som radiomusik än live.

Skivan ”Solo” visar upp Robert Dahlqvist i ett Pugh-doftande 70-talslandskap, men när Dahlqvist äntrar scenen med sitt band, står det klart från första stund att live är det betydligt mer fokus på hårdrocksinslagen i musiken. Även om det så klart handlar om 70-talsaktig sådan. ”Inte en dag” och ”Vi tar båten” hinns dock med, och visar på en imponerande mångsidighet hos Robert Dahlqvist och bandet.

Roberts skicklighet är också hans problem. Han är så bra på gitarr att det tar överhanden från den inte helt oviktiga sysslan som frontman – för att ett band verkligen ska lyfta behövs ofta en central figur som det andra kretsar kring. Riktigt där är inte Robert Dahlqvist än.

Avslutningen av konserten domineras stort av Dundertåget-material. Vi får både balladen ”Delad vårdnad (ska du ha spö)” och den stenhårda ”Hakkakarl”. Bandet hoppar över extranummer-pausen och går direkt in i avslutande ”Ifrån mig själv”, som mer eller mindre är en modern svensk rock-klassiker. Robert Dahlqvist gör en storstilad sorti genom att avsluta låten med ett feedback-fyrverkeri värdigt en riktig stjärna.

/ Andreas Homanen

Hurra Hurra för Hurula

Hurula gav allt på Doom i Linköping.<br /><div class="byline italic">Bild: Andreas Homanen</div>

Hurula, Knifven, Saturday’s Heroes

2015-04-29

Linköping, Doom

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren 2015-05-02

 

Hurula äntrar scenen till dånande gitarrer som går över i en fullständigt gåshudsframkallande bra version av ”22”. Det är inte utan att det går att fråga sig vart det ska ta vägen därefter – har han tagit ut sig fullständigt direkt? Men det blir faktiskt bättre redan med andralåten ”Allt ska försvinna”.

Där har Hurula precis varje uns av den aura av livsvikigtighet som solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” från förra året hade. Det är en aura som höjer förväntningarna på livespelningar som den här oerhört högt.

Ett par låtar in i spelningen dras tempot ned något med ”Skjut mig”, men på det hela är det inte mycket andrum som lämnas för publiken. Hurula och bandet visar en frustande intensitet i allt de gör. Förutom soloskivan blir det också ett par låtar från ”Hurulas tid i Masshysteri, och de passar perfekt in, särskilt ”Dom kan inte höra musiken” och ”Masshysteri del 2”. ”Betongbarn” sitter sedan fullständigt perfekt och lämnar mig utmattad.

Efter 35 minuter går Hurula av scenen till ett nytt gitarrdån och ställer sig bland publiken innan det är dags för extranummer. Det blir ”Stockholm brinner” och ”Sveriges ungdom” och det är en lysande avslutning på en av årets bästa konsertkvällar.

Arrangerande Gaphals passade också på att presenterade två av banden i deras stall – Knifven och Saturday’s Heroes. De förstnämnda kommer med sin debutskiva i dagarna och är ett riktigt pålitligt liveband som bara blir bättre och bättre för varje spelning de gör. Finspångs Satyrday’s Heroes spelar en melodiös punkrock som under rätt förutsättningar kan nå ut relativt stort.

 

Låtlista

1. 22

2. Allt ska försvinna

3. Om jag tänker alls

4. Masshysteri del 2

5. Skjut mig

6. Sluta deppa mig

7. Dom kan inte höra musiken

8. Låt dom hata oss

9. Betongbarn

10. Det är ok om du glömmer mig

Extranummer

11. Stockholm Brinner

Extranummer 2

12. Sveriges ungdom

 

/ Andreas Homanen

Imponerande start av Imperial State Electric

Imperial State Electric

2015-09-04

Linköping, The Crypt

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-07

 

Äntligen är sommaren över och konserthösten kan börja på riktigt. Och arrangören Gaphals såg på fredagskvällen till att Linköping fick en riktigt bra start när Imperial State Electric hade sin turnépremiär på The Crypt. Bandet är en särdeles pålitlig leverantör av rock ‘n’ roll, och de visade med inledande ”Let me throw my life away” och ”Uh huh” att den här kvällen inte skulle bli något undantag.

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Nicke Andersson är så klart bandets själ, hjärta, hjärna och åtminstone en stor del av dess blodomlopp, men en alldeles vital del är basisten Dolf de Borst som har karisma som många med betydligt mer framskjutna positioner i band bara kan drömma om.

Sedan är helheten också imponerande ­– det är rock av det allra finaste märke. Nicke Anderssons melodikänsla har bara blivit bättre och bättre med åren och han och bandet parar det med ett supertight framförande. När de svänger fram låtar som ”Sheltered in the sand” är det inget mindre än lysande.

Imperial State Electric släppte nyligen sin fjärde skiva ”Honk Machine”. Även om vissa kör- och blåsutsmyckningar letat sig in, så var det medta som det brukar. Och de spår som tagit plats i låtlistan ikväll håller sin plats mer än väl. Särskilt den smått fantastiska ”Another armageddon”.

Efter en frenetisk första halvtimme faller Imperial State Electric in ett småtrist riffande i närapå varenda låt, som sträcks ut alldeles för långt. Och fortsätter det med boogierockande som är rejält långt från något som kan kallas spännande eller bra. Vilket är väldigt synd när inledningen var så krossande.

Bra start för ståupp-hösten

LKPG HaHa! med Aron Flam, Josie Long, Michel Sanchez

2015-10-01

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-10-03

 

Aron Flam har en något säregen ställning som en av de mest obekväma ståupparna i Sverige. Han drar sig inte för att prata om känsliga saker eller vara rent konfrontativ. Efter ett antal år som en närmast intern angelägenhet inom ståupp-Sverige, har han nått en betydligt större publik genom sin medverkan i podcasten ”Till slut kommer någon att skratta”. Ett tecken på detta är att Backstage var helt slutsålt på torsdagskvällen när Linköpings egen ståuppklubb Lkpg HaHa hade höstpremiär, och Aron Flam var huvudnamnet.

Aron Flam pratar framför allt om jämställdhet, något som inte är helt ovanligt i ståuppsammanhang, men ingen gör det på samma sätt. Han vägrar att kompromissa med sin ståupp, och tar hellre obekväm tystnad än att gå för enkla skämt. Det mesta känns väldigt genomtänkt, och en hel del är tänkvärt. Även om det är långt ifrån något konstant gapskrattande hos publiken, så är det väldigt roligt. Och att det fungerar att vara så otraditionell som Aron Flam är ett välkommet tecken på att svensk ståupp utvecklats.

Först ut under kvällen var Michel Sanchez, som är ett lovande namn. Hans rutin är relativt smal då den uteslutande består av oneliners. Responsen från publiken är till en början något trevande, men tar sig hyfsat vartefter.

Näst ut på tur var brittiskan Josie Long. Lkpg HaHa har under åren tagit hit en hel del engelska komiker, ofta med lyckat resultat. Också ikväll – Josie Long har en väldigt glad stil som fungerar bra, och språket innebär inga hinder.

Även om skratten varit tätare under andra kvällar, så har ståupphösten verkligen fått en bra start i Linköping.

Podd utan struktur funkar live

Till Slut Kommer Någon Att Skratta

2015-05-17

Linköping, The Crypt

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-05-18

 

När ett av Sveriges största poddradioprogram, ”Till slut kommer någon att skratta (TSKNAS)”, ger sig ut på sin första turné är det med en sorts gerillaapproach till det hela. Tio städer avverkas på tolv dagar. På spelställen som är alldeles för små sett till hur stor publik podden har. När turnén nådde Linköping på söndagskvällen var det premiär för The Crypt som lokal för annat än konserter. Det är fullsatt och funkar bra, även om det är trångt. Det är å andra sidan lite av poängen med turnén – att skapa en intimitet till publiken.

TSKNAS består av Petter Bristav, Soran Ismail och Aron Flam. De tre är annars i huvudsak ståuppare, och podden brukar klassas som humor. Humorn utgår ofta ifrån att de är oense om olika saker och inte sällan tycks de bli mer eller mindre osams. Ett annat drag är den oftast totala avsaknaden av struktur och ämnen att prata om. Eller hålla sig till. Det skulle kunna vara ett problem när det ska överföras till scen. Men det funkar förvånansvärt bra och de drar ned många skratt. De arga sidorna känns också något nedtonade, och det är långt till det avsnitt för några veckor sedan när de skrek åt varandra.

TSKNS har ofta med gäster i podden. Om det inte är en gäst som tar för sig, händer det att de mer eller mindre försvinner mellan Petter, Aron och Soran. Också på turnén finns gäster med, och i Linköping var det dags för Johanna Wagrell. Hon är också ståuppare och passar mycket väl in i sammanhanget.

Även om det är tydligt att kvällen är en liveversion av podden så går det inte att komma ifrån ståuppaspekten. Och ur den är det mycket lyckat.

 

/ Andreas Homanen

Twinleaf lovar gott inför framtiden

Twinleaf – ‘Back to the Start’

Twinleaf/Spinnup

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-11

 

Talangtävlingen Musik Direkt ses ofta som det mer polerade syskonet till Livekarusellen. Och när det nu är dags för Twinleaf, årets vinnare av den förstnämnda, att ep-debutera är det inte utan att det på ytan låter för välartat för att bli spännande. Men snart märker man att bandet befinner sig i ett landskap som välkommet doftar av det något bortglömda brittiska bandet Bloc Party, med sin kombination av melodier och avighet. Inte minst i ”Citylights”, där sångaren Oliwer Stenberg gör en strålande insats. Vågar bandet bara ta ut svängarna lite mer lovar det riktigt gott inför framtiden.

 

Andreas Homanen

Inte så stort sug efter Backyard Babies

Backyard Babies

2015-06-27

Bråvalla, Panorama

Betyg: 3/5

Publicerad på corren.se och nt.se 2015-06-27

 

Solen skiner på Backyard Babies. Och de verkar rejält taggade på att spela igen efter sitt uppehåll. Och de nya låtarna skäms inte för sig, även om viss smitta från vad sångaren Nicke Borg pysslat med de senaste åren märks. Men publikreaktionerna är ändå relativt ljumna. Det verkar helt enkelt inte som att suget efter Backyard Babies är så stort längre, särskilt med tanke på att det ändå handlar om en comeback från ett av Sveriges största hårdrocksband genom tiderna. Under ”Brand New Hate” tar det sig något, men så är det också ett rejält stycke publikfrieri. Efter spelningen står det klart att skevheten i Backyard Babies karriär består – låtarna från ”Total 13” är helt enkelt för bra i förhållande till resten av katalogen.

/ Andreas Homanen

The Gaslight Anthem är inte bara ett trevligt band

The Gaslight Anthem

2015-06-27

Bråvalla, Luna

Betyg: 3/5

Publicerad på corren.se och nt.se 20015-06-27

 

Egentligen talar det mesta emot The Gaslight Anthem. Deras extremt radiovänliga rock må fungera bra hemma i stereon eller i bilen, men på festival är risken stor att det bara blir tråkigt. Ta dessutom förutsättningar som en eftermiddagsdåsig publik inne på tredje dagens festande och musiklyssnande, och risken för ett smärre haveri borde vara överhängande.

The Gastlight Anthem gör egentligen inte heller något speciellt – de går upp på scen och kör kompetent igenom sina största låtar, blandar från hela karriären och verkar på hyfsat spelhumör. Men det räcker precis lagom för att få till en typiskt mysig festivalstund. Och ”The ’59 Sound” borde tysta alla tvivlare – The Gaslight Anthem är ett bra band, inte bara ett trevligt sådant.

 

/ Andreas Homanen

En sanslös blandning

Faith No More

2015-06-26

Bråvalla, Luna

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren och NT 2015-06-29

 

Det är inte direkt som att Faith No More förändrats under vare sig uppehållet eller de sex år som gått sen comebacken.

Bråvalla får därför en sanslös blandning av musik från den blomsterprydda scenen. Det blir särdeles lyckat trams i ”Motherfucker”, lätt raseri i ”Caffeine”, ren hårdrock i ”Epic” och ”Superhero”, ballad i ””Easy” och agitation i ”We Care a Lot”.

Dessvärre blir det också en del småvidriga funkutflykter – ”Evidence” kan de gömma någonstans där ingen hör – men tack och lov är de stunderna i minoritet. Istället når Faith No More allt som oftast snudd på briljanta nivåer.

 

/ Andreas Homanen

En egen nivå av stor rock

Muse

2015-06-26

Bråvalla, Luna

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren och NT 2015-06-29

 

Storslaget eller pompöst. Oavsett hur man väljer att se på Muse så lockade bandet en enorm publik till Lunascenen.

De inleder standardmässigt, men i tredje låten ”The Handler” lyfter Muse till precis den nivå av stor rock som de egentligen är helt ensamma om idag. Över huvud taget gör sig de nya låtarna riktigt bra, och håller verkligen sin plats bland klassikerna.

Som helhet är det något för lite variation men sett till de enskilda låtarna som framförs (och framförallt hur bra de låter) så väger det upp mer än väl. ”Mercy”, ”Plug In Baby” och ”Knights of Cydonia” är de största höjdpunkterna.

Låtlista

1. Psycho

2. Supermassive Black Hole

3. The Handler

4. Bliss

5. Dead Inside

6. Resistance

7. Interlude

8. Hysteria

9. Munich Jam

10. Madness

11. Apocalypse Please

12. Plug In Baby

13. Mercy

14. Time Is Running Out

15. Reapers

 

Extranummer

16. Uprising

17. Starlight

18. Knights of Cydonia

 

/ Andreas Homanen