Twinleaf lovar gott inför framtiden

Twinleaf – ‘Back to the Start’

Twinleaf/Spinnup

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-11

 

Talangtävlingen Musik Direkt ses ofta som det mer polerade syskonet till Livekarusellen. Och när det nu är dags för Twinleaf, årets vinnare av den förstnämnda, att ep-debutera är det inte utan att det på ytan låter för välartat för att bli spännande. Men snart märker man att bandet befinner sig i ett landskap som välkommet doftar av det något bortglömda brittiska bandet Bloc Party, med sin kombination av melodier och avighet. Inte minst i ”Citylights”, där sångaren Oliwer Stenberg gör en strålande insats. Vågar bandet bara ta ut svängarna lite mer lovar det riktigt gott inför framtiden.

 

Andreas Homanen

Splitrecension: Glasvegas/Amon Amarth

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2008-11-06

 

Jag kanske är lite sent ute. Media har ju börjat hypa dem halvmycket senaste veckorna. I och för sig skrev jag om dem för snart en månad sen.
(nöjde mig med att konstatera att de var världens bästa)
17 oktober närmare bestämt.

Det där med världens bästa i oktober stämde. Och de är världens bästa i november. Guns N’ Roses lär nog hota under sista veckan, men ändå.

Det har skrivits hyfsat mycket om bandet, om mörkret i deras texter, om storheten och så vidare. Och allting stämmer. Och allting på skivan är precis så bra. Från de ändlösa ”baby” i inledande ”Flowers and Football Tops” till det trasiga crescendot mot slutet av avslutande ”Ice Cream Van”. Det finns så mycket som är så underbart på den här skivan.

Ensamheten i ”It’s My Own Cheating Heart that Makes Me Cry”
Hela, hela, hela den underbara “Polmont on My Mind”
De överjordiskt stora trummorna i introt till ”S.A.D. Light”
Den talade skotskan över Beethovens övertidslösa Månskenssonaten i ”Stabbed”
”Twinkle little star” i ”S.A.D. Light” – jag vet inte vart jag ska ta vägen när låten kommer dit
Skotskan överhuvudtaget
Varenda millisekund av ”Ice Cream Van” som i sin uppbyggnad blir en regnig Glasgow-variant av ”Stairway to Heaven”
Avslutningen av ”Flowers and Football Tops” där ”You are my Sunshine” kommer in på ett nästintill obeskrivligt  passande sätt
Mörker
Eko

Hur kommer då sveriges vikingametalstolthet Amon Amarth in i det här. Jo, de passar perfekt som lyssning efter Glasvegas. Har man varit med om de dryga fyrtio minuterarnas desperation som deras skiva är, är det extremt skönt att fara iväg till dit köttiga män sjunger om åskgudens skymning och att de är Asgårds väktare. Jag har tidigare haft lite svårt för Amon Amarth. Tror att de har varit lite för råa för mig
´  (jag för mesig)
eller nåt sånt. Men nu är det lite mer polerat sound. Köttigheten är kvar, men den är mer putsad. På nämnda ”Guardians of Asgaard” finns LG Petrov med också. Vilket inte är någon direkt nackdel. Årets bästa metal!

/ Andreas Homanen

Comeback ett smärre mästerverk

Refused – ‘Freedom’

Epitaph

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren 2015-06-24

 

Det känns kanske inte helt fräscht att utnämna ett gäng comebackande halvgubbar till rockens frälsare.

Men från det att singeln ”Elektra” bankade igång för ett par veckor sedan, stod det klart att Refused nog ändå får utnämnas till något åt det hållet. För vad de har åstadkommit med ”Freedom” är inget annat än ett smärre mästerverk.

Det låter precis så kompromisslöst nyskapande som deras avsked för sjutton år sedan. Refused sparkar vilt åt alla håll, men glömmer aldrig melodierna. Ett extra plus för Nine Inch Nails-vinken i introt till ”Old Friends/New War”, som också är skivans starkaste låt.

 

/ Andreas Homanen

Faith No More – ‘Sol Invictus’

Faith No More – ’Sol Invictus’

Reclamation Recordings/Ipecac Recordings

Betyg:4/5

 

Nej, det är i stort sett ingenting som har förändrats i Faith No Mores värld. Efter nästan tjugo års uppehåll är de tillbaka med ”Sol Invictus”. Det är knasmetall för hela slanten. Som ändå når briljans flera gånger om. Sångaren Mike Patton befäster sin position som härförare av det icke-enkla och ovanliga.

 

/ Andreas Homanen

Lyssna här

Ola Salo – ‘Wilderness’

Ola Salo – ‘Wilderness’

Universal Music

Betyg: 3/5

 

Egentligen är nog det mesta precis som det ska. Den forne Ark-sångaren Ola Salos solodebut ”Wilderness” inleds med en perfekt och lagom mogen utveckling av hur det lät för tio år sen innan bandet gick skilda vägar. Ola Salo har kvar de överspända Queen-referenserna
(viss tautologi)
parat med vissa religiösa teman i texterna. Utan att undgå att bara upprepa sig eller låta daterad.

Men, det hjälper inte riktigt. Jag kommer inte undan att det blir lite ospännande efter ett par låtar. Eventuellt är det viss Ark-mättnad som fortfarande inte lagt sig. Jag kan inte undgå att tänka på Henrik Berggrens spelning på Hultsfred 200x. Ensam på ett eftermiddagsdåsigt Pampas var det inte särskilt många som brydde sig om en sångare som bara var något år bort från världens bästa band.

Och kanske är det bara lite distans som behövs. Sen kan Ola också uppnå och spä på sin gudomliga status genom att spela en gång vart femte år och för evigt hålla på sin mytiska soloskiva. Typ.

/ Andreas Homanen

 

Lyssna här

Slowgold – ‘Stjärnfall’

Slowgold – ‘Stjärnfall’

Gaphals

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-05-13

 

På ytan kan göteborgska Slowgold låta lite daterat – dess psykedeliska pop har klara drag av 70-tal. Men det räcker med att ge deras andra skiva ”Stjärnfall” någon minut av din tid, så kommer du att svepas in i en helt unik värld. Inte minst tack vare Amanda Wernes röst. Den är egentligen inte så speciell, men den dryper av känslor och det är svårt att inte vilja ha mer och mer. Låtmässigt är ”Stjärnfall” varierande, men när det är som bäst är det inte mycket annat som slår Slowgold i år. ”Det osynliga” är den allra största stunden. Tionde juni spelar Slowgold på Passagen i Linköping.

 

/ Andreas Homanen

Det goda väger upp det onda

Oblivious – ‘Out of Wilderness’

Gaphals

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-04-20

 

Tredjegiven från Linköpingsbandet Oblivious inleds riktigt bra med ”For Who do Burn”, som håller sin plats väl i retrovågen som fortfarande håller i sig i hårdrockssverige. Särskilt sångaren gör en verkligt pondusfylld insats. Den följs av ”Dirty Hand”, som är skivans höjdpunkt och har ett gitarrsolo som håller hög klass. Även titellåten är klart bra. Ett par gånger faller dock Oblivious tyvärr ned i den mörka avgrund av tröttsamt stompig hårdrock som band brukar komma in i betydligt senare i karriären – ”Bang” är ingen höjdare direkt. Men helheten är ändå klart godkänd – det goda väger upp det onda.

 

/ Andreas Homanen

 

Lyssna här.

The Tallest Man on Earth – ’Dark Bird is Home’

The Tallest Man on Earth – ’Dark Bird is Home’

Gravitation/Dead Oceans

Betyg: 2/5

 

The Tallest Man on Earth har tidigare släppt något av den sköraste vackra americanan som hörts. Åtminstone av dessa Linköpingsöron. Hans konserter har varit slutsålda vart han än kommit. Förväntningarna är alltså höga nu på ”Dark Bird is Home”. Och det är genomgående bra. Men inte särskilt intressant. Det är för polerat och inga låtar sätter sig på samma sätt som tidigare. Sen kommer säkerligen några av låtarna att växa över tid och göra sig en plats live.

 

/ Andreas Homanen

Satyricon – ’Live at the Opera’

Satyricon – ’Live at the Opera’

Napalm Records

Betyg: 4/5

 

Satyricon har gjort ”Mother North”. Denna black metal-hymn räcker som anledning att göra den här skivan ihop med norska Nationaloperan. Liveskivor med inslag av klassisk musik från metalband är annars bland det mest ospännande som finns, men Satyricon lyckas bra. Inte minst i ”The Pentagram Burns” där de tydliggör släktdragen mellan känslan i deras version av black metal och opera. Sedan är det som brukligt alltid låtar som tjänar mer på operainslagen än andra – ”Die By My Hand” passar verkligen in i inramningen. Inte oväntat är ”Mother North” höjdpunkten och är precis lika storslaget mäktig som förväntat.

 

Andreas Homanen

Implode – ’I of Everything’

Implode – ’I of Everything’

Cramada

Betyg: 4/5

 

Ibland är det väldigt skönt med en trekvart av ilska och aggression. Implode har med ”I of Everything” skapat ett bra soundtrack till en sådan stund. De drar åt metalcore hållet emellanåt, vilket bara är bra. ”Pushing for Solitude” är albumets starkaste spår.

 

/ Andreas Homanen

Lyssna här