Stockholms halvmarathon 2012

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2012-09-17

Ställde upp i solen framför Slottet. 19 grader. Sol.

Inledningen är svår att säga något om. Lite uppför och in i tunneln. Blev lite rädd att det skulle skita sig när jag inte hängde med 2-timmarsfarthållarna. Men det var nog bara trängseln i början som gjorde det. Ute ur tunneln och upp mot Centralstation var det lugnare. Och fick första påhejandet från E.

Det som följde är inte min favorit. Mest svagt uppför och kvarter som jag inte har något förhållande till. Mer än att det var andra gången, så klart. För varje kilometernotering så förstod jag att det nog gick ganska bra ändå. Hade en minut till godo på två timmar.

Bredvid Karlbergskanalen. Passeras av fritidslöpare. Rörigt vid vätskestationen så jag hoppade den och tog mig uppför backen. Tungt, men hade ändå ganska bra med krafter nedför och ut på Norr Mälarstrand. Den biten kändes bra mycket kortare än förra året. Och halvvägsnoteringen. Låg fortsatt bra till.

Efter stadshuset, väldigt mycket folk. Och E igen. Gick väldigt lätt här. Ut på Söder Mälarstrand, som var rejält seg till en början. Men framåt 15 kilometer kände jag efter, och det fanns krafter kvar. Och power barsen var mindre sega än förra året.

Vändningen vid Tantolunden var tung. Och uppförsbiten upp på Söder. Men kom fram till Götgatsbacken snabbare än väntat. Enorm lättnadskänsla. Tredje gången E också.

20-kilometersnoteringen. Förstod att det räckte med nio minuter på sista kilometern för att klara två timmar. Och där tog kraften slut. När jag förstod det. Men jag kämpade mig runt Gamla Stan på ren ovilja. Och in över Norrbro och in i mål.

1:56:32. Sjutton och en halv minut bättre än förra året. Enorm lättnad. Gick omkring med världens största leende. Och gör det fortfarande.

/ Andreas Homanen

Gymnasiet – del 3 – Avslutningen

Avslutning på gymnasiet sägs ju vara så speciell och sådär. Min avslutning var väl också speciell, men kanske inte på det där traditionella studenten-sättet. Tror jag inte. Det är främst tre händelser som står ut på avslutningen av gymnasietiden; avslutningsfesten, IQ-promenaden och studentdagen.

Avslutningsfesten hölls ute på landet utanför Linghem med klassen. Tog ledigt från ICA dagen efter har jag för mig. Kändes som en stor grej. Var väl inte riktigt det. Har för mig att festen var rätt trevlig. Diverse otrevliga händelser förekom väl dock. Rygbykillen drog tag i min tröja nån gång under kvällen. Jag stannade honom och sa: ”Titta på dig själv, vad håller du på med?” Kände mig nöjd med det. Låter inte så speciellt nu direkt. Sov i nån form av lekstuga eller vad det var. Höll på att få sova skavfötters med rugbykillen. Avstyrdes tack och lov
(tack RC & EL).
Mycket prat.

IQ-promenaden så. Tipspromenad med klassen i Lektorshagen med diverse ”kluriga” frågor. Alltså mer smarthet än ren kunskap. Trion hade blivit decimerad tidigare under dagen pga tandproblem. Faktiskt. Hursomhelst kickade vi två kvarvarande den ovetande massans ass på den där promenaden. Vi fick båda priserna. Båda var böcker. Min var crap. Står i min bokhylla nu. Men på en hylla för böcker-som-förmodligen-inte-överlever-köp-av-ny-bokhylla-eller-en-flytt.

Studentdagen till sist. Kände en stark oförmåga att känna den där sprudlande glädjen under studenten. Gick väl mest omkring och log lite. Kanske. Känns så. Men jag var aldrig sådär hejdlöst, skrikande glad som det förväntas. Var mest som att: ”Jaha, det var ju skönt att vara klar med det där”. Lite lätt avtrubbad sådär. Men jag blev faktiskt väldigt stolt över mig själv när rektorn ropade ut mitt namn som en av dem som fick stipendie. Fasen. Jag lyckades väl ok ändå.

Mitt femåriga klädstilslagg gjorde sig påmind under den här dagen. Satt med vita tubsockor till min svarta kostym på klassfotot. Hoppas att jag tagit igen lite av det där nu. Verkligen.

Efter fotografering och ceremonierna på skolan väntade en evighetslång traktorfärd som tog oss både till Johannelund och Malmslätt. Sol, mat, öl, sol, sol. Följde med till Ekholmen efter det. Hamnade i koma på en uteplats, lyssnandes till Outkast. Ett av de bästa gymnasieminnena faktiskt. Därefter en Asien-snabbis med extremt mycket mat. Innan tillbaka in till stan och klassen och Stora Hotellet, där middagen och festen hölls. Kommer faktiskt inte ihåg särskilt mycket alls av det. Och det beror inte på alkoholintag. Mer på att det faktiskt inte var så speciellt. Hade varken kul eller tråkigt.

Vid fyratiden på morgonen den tionde juni år 2000 stod jag där på Kungsgatan. En av de där vackra, ljusa och varma svenska sommarmorgnarna. Väntade ihop med mina två äldsta kompisar på att bli hemskjutsad. Nästan tre år äldre. Klokare? Kanske något. Gymnasiet var definitivt slut.

/ Andreas Homanen

Gymnasiet – del 2 – Folket

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-06
Som del ett avslutades; ner i skiten. Hon använde förmodligen ett annat ord än ‘skiten’, men med den innebörden. Ungefär. I efterhand är jag mest glad att jag fick testa lite skit under skoltiden iaf. Kunde ju inte vara den tysta, snälla killen från Skeda Udde
(eller Cape Spoona som det oftast fick heta)
hela tiden. Eller det kunde jag mycket väl ha varit. Men det hade varit så mycket tråkigare. Så, nu var jag den tysta killen från Skeda Udde som drogs ner i lite lätt skit. Och trivdes rätt bra med det.

Exempel på sådan, ytterst lätt, skit… Betalade för att få ett ”grupp”-arbete klart i Filosofi. Var nog enda chansen i helvetet att få ett G på den kursen. Säkerligen. Vad arbetet handlade om kommer jag inte ihåg alls.
(Förlåt LE, har knappt förlåtit mig själv)
Hann även med att vara grafitti-vakt. Gjorde ett verkligt uselt jobb som sådan, så det la vi ner fort.

Jag och mina kompisar diskuterade ibland annat folks tillkortakommanden på den intellektuella sidan. Nåt sånt. Annat folk fick samlingsnamnet den ovetande massan. Ju längre tiden gick, desto mer distansierade vi oss från den ovetande massan. Eller rose above.
(är grammatiken med här nu?)
Den ovetande massan manifesterade sitt ovetande på de mest underliga sätt. En av idrottskillarna ville tex att en kille ur hårdrocksgrupperingen
(som jag av någon outgrundlig anledning inte var med i)
skulle heala hans skadade knä. Hårdrockskillen höll ett föredrag om alternativa religioner, och ställde sig väl lite… oförstående till förslaget. Tror jag att man kan kalla det. Eller så kunde det ske genom att skrika svar på frågor i Naturkunskap rätt ut. Svar som dessutom var otroligt fel. Volym övervinner intelligens. Kanske inte alltid.

Hårdrocksgrupperingen förtjänar några extra ord. Förutom religionshårdrockaren ovan, fanns här bland annat en av Linköpings djupaste basröster. Som när vi skulle hålla föredrag om ett valfritt ämne, valde att prata om sin snusdosa.
(jag valde Färöarna)
Och som alltid svor som fasen när han skulle hålla föredrag i allmänhet. Väldigt kul att lyssna på. Här fanns även en datakille med en rätt så… lugn framtoning. Hela gruppen tog väldigt lätt på det här med att vara närvarande på lektioner, komma i tid till lektioner, och vara aktiv på lektioner. Om jag och mina kompisar inte alltid ansträngde oss för att göra bra ifrån oss, så verkade det nästan som att hårdrocksgrupperingen ansträngde sig för att göra dåligt ifrån sig.
Förhållandet mellan oss och hårdrocksgrupperingen var väl rätt bra. Vi insåg att vi var på samma sida i relationen till den ovetande massan, och det gjorde väl oss till nån sorts allierade.

Mina första rejäla alkoholkontakter kom nu också… Rejälare…
Ligga fyra personer i en trappa i Tornhagen,
(inomhus, och alla fyra var vid medvetande ska tilläggas)
Ouzo, Trädgårdsföreningen, fly från poliser i densamma, ramla omkull i densamma, tror aldrig jag spydde i densamma. Liten miss kanske. Men inget att direkt gräma sig över. Eller förresten, Trädgårdsföreningen var nog lite tidigare än gymnasiet. Men ändå.
Och knarkfyllan. Shit, om fler visste om den.
Höra traktorer i skogen halv ett på natten i Vidingsjö Motionscentrum, hattslagsmål på Stora Torget,
(jag knäckte en nagel)
Café Berget på natten, La Scala (över- och undervåningen), Blue Ribbon och 22:a Gatan, två kött och en gurka på Hakepi (inklusive rats), lätt matkrig på Five Tastes och Burger King, stryka-längs-väggen-på-BK-för-att-tydligare-visa-mitt-avstånd-till-nån-person. Med mera.

Idrotten var ett kapitel för sig. Förutom studsmattan involverar många minnen våld av ett eller annat slag. Fanns en kille med mindre kontroll över sig själv och sin kropp än vad som är vettigt. När vi körde nån rugbyliknande form av idrottande tacklade han tjejerna in i ribbstolar. Och in i diverse annat. Han blev typ icke-omtyckt efter det. Eller när en av tjejerna blev smashade rätt i huvudet på volleybollen. Var en annan kille som stod för det, så där var rugbykillen oskyldig. Om han inte spred dålig stämning eller nåt sånt är klart.

Blev betydligt bättre kompis med mina gamla kompisar under gymnasietiden. Vi hade blivit väldigt spridda,
(så spridda man kan bli när det finns tre möjliga skolor med kanske 800m mellan dem)
och det var som att vi behövde komma ifrån varandra för att inse något. Kanske.

Såhär i efterhand var vi kanske lite hårda mot den ovetande massan. Kanske. Men under själva avslutningen av gymnasietiden överträffade de sig själva. I vad som blev crescendot på hela tiden. Eller svanesången om man så vill.

Fortsättning följer…

/ Andreas Homanen

Gymnasiet – del 1

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-05

Är det inte tänkt att det ska hända en massa när man går på gymnasiet? Man ska hitta sig själv, vara sig själv, göra om sig själv, definiera sig själv. Vete fasen om nåt av det där hände mig.

I vilket fall, har försökt sammanfatta gymnasietiden här. Ingen aning om varför, mer än att jag kände ett stort behov av att skriva igår kväll. Och gymnasiet dök upp. Så, här är det, uppdelat på tiden, folket och avslutningen. De tre delarna alltså. Tyvärr sans-bilder. Jag har sett alldeles för få sådana från den här tiden.

TIDEN
Hösten år 1997 till våren år 2000.

Ettan var nog förmodligen det sämsta året under hela min skoltid. Min bästa kompis som det var tänkt skulle gå i samma klass, hamnade på Katedral istället. Och trivdes. Kände istället knappt någon alls. Skitår. Får för mig att det regnade jävligt mycket det året. Crap. Ensamt.

Tvåan bättre. Tog mig ur min regnbubbla och fick två kompisar. Och några lite halvbekanta. Trean var klart kul ofta; gå ifrån Mattelektionen, åka till Max istället. Åka runt i Audin eller Saaben. Vara tre mot resten. Eller fem mot resten. Nej, definitivt tre. De andra två hade en närvaro som ytterst snällt uttryckt var sporadisk.

Betygen. Var ok nöjd med dem. 15,14 typ. Tror jag det var. Bra i vår klass, men sådär på det hela. MVG i Företagsekonomi B, ”för du ska ju säkert studera vidare, och då är det ju bra med bra betyg”. Helt sant citat. Jag klagade inte. MVG i marknadsföring efter en vårtermin av imponerande uppryckning från IG-varning på hösten. VG i Engelska C. En av tre i hela klassen. Kändes bra. VG i Svenska som borde varit ett MVG om det inte var för frånvaron. Det betyget är nog det under hela skoltiden som jag ångrar att jag inte hade högre. För det var ju helt mitt eget fel.

Även om det kanske kunde setts
(som någon sa)
som att två personer drog ner mig i skiten. Fortsättning följer…

Metaltown 2010 – oavkortat

Grundmaterialet till rapporten från Metaltown 2010. Den redigerade versionen finns här.
fredag förmiddag
Bilresan ner. Blandat Rammstein, Jack Daniels och telefonsamtal.
I ett av kungligt bröllop-infekterat Sverige är GBG en fristad denna helg. En varierande publik, från den mest äkta hårdrocksfanatikern, via några punkare som blev kvar från torsdagens West Coast Riot, till mäklare och bankmän i 50-årsåldern. De två sistnämnda var nog kanske inte så många fler än just två, men ändå.

Eftermiddag på Avalon.
Öl, räkmacka och två liter skum. Och en uppsättning flaskor Rosé.

In på området. Skåningar i öltält.
Niles Egypten-metal i bakgrunden. Samspelar med skånska överåriga rockers. I slutändan visar de sig ändå vara smålänningar. Trots mitt tjat.
De eviga, meningslösa diskussionerna om vilket som är världens bästa band, välrldens bästa konsert, världens bästa gitarrist, eller bara världens bästa i allmänhet.
Handstil som fonetisk skånska.
Diskussioner om vilket landskap som är mest metal. Och vårt Östergötland ligger bra till med Witchery på lördagen. Även om J bara är en del av bandet räcker det långt.

Blandningen av publik lite av tjusningen. Evighetslånga jävla köer till bajamajor. Nile brölar på. Taskig organisation, men det kanske bara är festival.

Sabaton
Krigsheavy-metal. Perfekt uppvärmning inför Rammstein. Att känna asfalt gunga är jäkligt köttigt. Bättre betyg kan ett festivalband knappt få. Sabaton verkar överlyckliga över att befinna sig på denna scen. Att de är tillräckligt stora – det finns det inga tvivel kring.

Rammstein revanscherar Tysklands förlust i fotbolls-VM. Det de tyska idrottsmännen inte mäktat med, det fullständigt krossade Rammstein hela Västkusten med. Är publiken här för att se Rammstein eller är de här av den klassiska icke-anledningen; att det är ett spektakel som alla ser för att alla ska se bandet? Hursomhelst. Rammstein är dock inte fullt så övertygande förkrossande som man kan hoppas. Rammstein behöver inte vara så bra som många av sina kollegor. De är ändå sevärda. Orättvist? Nja, de klarar ju av helheten. ”Du Hast” har en inneboende kraft som gör den till en av musikens odödliga klassiker.

Rammstein tar revansch för den snöpliga VM-förlusten mot Serbien. Du Hast får allsång. Mäktigt på tyska.
Rammstein för en lönlös kamp mot den tilltagande kyliga juni-natten. När ska alla svenskar lära sig att det i stort sett aldrig blir varmt på natten? Ungefär lika stor chans som ett hårdrocksfan har att bli av med sin övertygelse.
Konfetti i sådana mängder att… Bestämmer mig för att skriva en oavkortad version av Metaltown.

1 Rammlieb
2
3 Der Tier Must Sterben
4 Keine Lust
5 Feuer Frei – med överdåd av pyro
6 7 8 9 10
11 Benzin
12 Links
13 Du Hast
14
Extranummer
15 Sonne

Spårvagn genom Göteborgsnatten. Slagsmål på Avenyn. Poliser där. Av vid Wawrinskys Plats.

Vaknar till ett grådaskigt Göteborg.

Bandet med mest Linköping-kopplingar, Witchery, har en något otacksam uppgift som ett av de första banden under lördagen. Ungefär vid samma tidpunkt som det kungliga bröloppet äger rum, gör festivalens mesta Linköpingsband sitt bästa för att göra Göteborgseftermiddagen lite mer ond. Tyvärr är det lite glest bland publiken. Urklassisk thrash. Withcery har gått från sidoprojekt till svensk metals mesta supergrupp. Sångaren försöker verkligen elda upp publiken. Går sådär. Sen är det först spelningen för dem på åtta år.

Werewolves
The God Who Fell From Earth
A Winning…
The Reaper

Tillbaka till stan. Öl på Soho. Mer än öl. Dragen lax och Göteborg Nord.

LG Petrov gör ett bejublat framträdande med Amon Amarth.

[här följer ett parti där några snott blocket…] In god weeee trust, an in t god // Skärhamn é bäst… Se till och besök det på semestern! // En fin kVäLl! jag hiLLar DEj [här snor jag tillbaka blocket]

Dark Tranquility på en helt underdimensionerad scen. De följs dessutom av Hatebreed, som lätt hade knäckt en betydligt större scen.

Bullet For My Valentine
Bullet For My Valentine revanscherar även de sina landsmäns povra insats i Sydafrika.
1 Your Betrayal
2 Fe…
3 Waking the Demon
4 Tears Don’t Fall
5 Four Words to Choke Upon
The Last Fight
Say Goodbye
Scream, Aim, Fire

Hatebreed
1 In Ashes They Shall Reap
2 Hands of a Dying Man
3 Merciless Time
4 ??
5 To the Threshold
6 Proven
7 Straight to Your Face
8 Last Breath
9 Never Letting Go
10 Before Dishonor

In Flames
In Flames nästan lika snygga som Rammstein kvällen innan.

Bullet Ride
Pinball Map
Satellites & Astro

Lördagskvällen gick i den amerikanska muskelmetallens tecken. Är mycket muskler, och metal-broderskap

/ Andreas Homanen

Ken Follet – ‘Giganternas Fall’

Ken Follet – ‘Giganternas Fall’

Albert Bonniers Förlag

Betyg: 3/5

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-03-27

 

En bok på knappt 900 sidor som utgör första delen i en trilogi om 1900-talet. Med en mening utesluts en mängd läsare – du behöver inte vara paniskt ointresserad av nutidshistoria, eller av långa böcker för den delen, för att bli avskräckt. ”Giganternas fall” tecknar porträtt över några olika familjers öden. Tack vare de enorma omvälvningar som århundradet bjöd på, erbjuds möjligheter för näst intill allihop att stöta samman. Det spelar ingen roll om det är en maffifamilj i Boston, arbetare i Petrograd eller gruvarbetare i Wales. Denna första del i triologin behandlar det allra tidigaste 1900-tal fram till tidigt 1920-tal, med tyngdpunkten givetvis mot första världskriget.

På det hela är det en bra roman, men den lämnade inget större avtryck. För att kunna ge en rättvis bild måste jag till viss del frånse bokens enormhet. Omfångsrikedom var under mina yngre år nästan en garant för att jag skulle tycka att den var bra. På senare tid har jag lyckats komma över det, exempelvis har jag svårt att se den enorma storheten i Gregory David Roberts ”Shantaram”
(mer än att det är en enormt lång bok med enormt mycket indier i)
och liknande.

Att bedöma ”Giganternas Fall” för mig är som att bevittna episkheten tävla mot ett på ett överlag mediokert innehåll. I mitt fall tror jag att det förstnämnda vinner. Det ÄR en storslagen bok, och det förlåter mycket av eventuella brister i persongalleri,
(huvudpersonerna är alldeles för lika varandra)
ologiska vändningar i historien eller krystat inskrivna historiska personer och händelser.

Jag kommer helt klart att läsa fortsättningen.

Insåg precis att titeln förmodligen inte blev helt rätt. Skit samma.

/ Andreas Homanen