Jan von Kanow – ’Det svenska försvarets grövsta kanoner’

Jan von Kanow – ’Det svenska försvarets grövsta kanoner’

Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Betyg: 2/5

 

Jag måste ha missat en avbeställning. Eller fått den här som bonus för något annat. Jag har ingen annan förklaring till att ”Det svenska försvarets grövsta kanoner” står i bokhyllan. Boken hade självklart inte kunnat komma från något annat håll än Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Det är en genomgång av några av det svenska försvarets grövsta kanoner, som titeln antyder. Det är obegripligt torrt – förmodligen för precis alla som inte har ett gravt intresse för det svenska försvarets grövsta kanoner. Detaljrikt och informativt är det också. Och välillustrerat. Men målgruppen torde vara något begränsad.

 

/ Andreas Homanen

The Gaslight Anthem är inte bara ett trevligt band

The Gaslight Anthem

2015-06-27

Bråvalla, Luna

Betyg: 3/5

Publicerad på corren.se och nt.se 20015-06-27

 

Egentligen talar det mesta emot The Gaslight Anthem. Deras extremt radiovänliga rock må fungera bra hemma i stereon eller i bilen, men på festival är risken stor att det bara blir tråkigt. Ta dessutom förutsättningar som en eftermiddagsdåsig publik inne på tredje dagens festande och musiklyssnande, och risken för ett smärre haveri borde vara överhängande.

The Gastlight Anthem gör egentligen inte heller något speciellt – de går upp på scen och kör kompetent igenom sina största låtar, blandar från hela karriären och verkar på hyfsat spelhumör. Men det räcker precis lagom för att få till en typiskt mysig festivalstund. Och ”The ’59 Sound” borde tysta alla tvivlare – The Gaslight Anthem är ett bra band, inte bara ett trevligt sådant.

 

/ Andreas Homanen

Killing my Darlings

Jan Guillou – ’Dandy’

Piratförlaget

Betyg: 2/5

 

Jaha. Då faller en gammal hjälte. Sedan jag första gången gav mig på Hamilton-serien i tonåren så har Jan Guillou varit ofelbar i mina ögon. Oavsett om det gällt nya romaner, krönikor eller TV-program. Med den odrägligt präktige Arn så började han den resa som nu fulländats med ”Brobyggarna”-serien. Och det är resan mot fullständigt odrägliga huvudkaraktärer.

”Dandy” är andra delen i serien, och vi får följa den tredje brodern, Sverre. Sceneriet har ändrat från Norge och Tyska Västafrika till England. Men i övrigt är allting sig likt. Sverre är precis lika ofelbart perfekt som sina bröder, och det går inte att hitta minsta skevhet eller brist hos honom. Guillou deklarerade med Hamilton-serien att han var trött på den traditionella romanhjälten som en plågad själv, med diverse psykiska och/eller fysiska problem. Och det kan jag köpa. Men nu har han sysslat med det i snart 30 år (än längre om ”Ondskan” ska inkluderas).

Det är synd, då ”Dandy” inte är dålig på något sätt. Men på grund av Sverres ofelbarhet finns det väldigt få anledningar att läsa boken. Dessutom envisas Jan Guillou med att väva in så många historiska personer att det emellanåt känns som att läsaren har hamnat i ”Hundraåringen”. Och det är sannerligen inte något bra betyg.

När jag tänker efter fick sig Guillou i och för sig en rejält ordentlig törn redan när ”Talismanen” visades.

 

/ Andreas Homanen

En sanslös blandning

Faith No More

2015-06-26

Bråvalla, Luna

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren och NT 2015-06-29

 

Det är inte direkt som att Faith No More förändrats under vare sig uppehållet eller de sex år som gått sen comebacken.

Bråvalla får därför en sanslös blandning av musik från den blomsterprydda scenen. Det blir särdeles lyckat trams i ”Motherfucker”, lätt raseri i ”Caffeine”, ren hårdrock i ”Epic” och ”Superhero”, ballad i ””Easy” och agitation i ”We Care a Lot”.

Dessvärre blir det också en del småvidriga funkutflykter – ”Evidence” kan de gömma någonstans där ingen hör – men tack och lov är de stunderna i minoritet. Istället når Faith No More allt som oftast snudd på briljanta nivåer.

 

/ Andreas Homanen

En egen nivå av stor rock

Muse

2015-06-26

Bråvalla, Luna

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren och NT 2015-06-29

 

Storslaget eller pompöst. Oavsett hur man väljer att se på Muse så lockade bandet en enorm publik till Lunascenen.

De inleder standardmässigt, men i tredje låten ”The Handler” lyfter Muse till precis den nivå av stor rock som de egentligen är helt ensamma om idag. Över huvud taget gör sig de nya låtarna riktigt bra, och håller verkligen sin plats bland klassikerna.

Som helhet är det något för lite variation men sett till de enskilda låtarna som framförs (och framförallt hur bra de låter) så väger det upp mer än väl. ”Mercy”, ”Plug In Baby” och ”Knights of Cydonia” är de största höjdpunkterna.

Låtlista

1. Psycho

2. Supermassive Black Hole

3. The Handler

4. Bliss

5. Dead Inside

6. Resistance

7. Interlude

8. Hysteria

9. Munich Jam

10. Madness

11. Apocalypse Please

12. Plug In Baby

13. Mercy

14. Time Is Running Out

15. Reapers

 

Extranummer

16. Uprising

17. Starlight

18. Knights of Cydonia

 

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 31

Tisdag, 28 juli

Hurula spelar på Knäppingsborg i Norrköping. Fritt inträde.

 

Torsdag, 30 juli

Premiär för Torsdagstoner i Trädgårn i Trädgårdsföreningen i Linköping. Spelar gör Gus Ring, Edith Strindberg Trio och Vågerud. Fritt inträde.

 

Fredag, 31 juli

Skogsröjet i Rejmyre och Munken in the Park i Norrköping inleds.

 

Lördag, 1 augusti

Andra dagen av Skogsröjet och Munken in the Park.

Dollhouse spelar på The Crypt.

Radikalare än Hitler

Göran Dahl – ‘Radikalare än Hitler?’

Atlantis

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2008-10-07

 

Hade förhoppningen att den skulle berätta historier om riktigt vrickade nazister och likartade. Alltså såna som var värre än Hitler. VARFÖR jag hoppades på det, är jag inte säker på. Har ofta tyckt att det är rätt fascinerande med en del av de idéer som nazisterna hade. Och självklart inte på ett positivt sätt. Utan mer fascinerande på ett sci-fi vis. Fast med verklighetsanknytning.
(även om den i många fall är ytterst svag)

Visst fanns det med en del sånt. Men samtidigt var den alltför akademisk för att kunna bli underhållande på riktigt. Visst ger den säkert en bra bild över hur idéer och ideologier hänger samman. Men det var inte det jag var ute efter.

Målningen på framsidan, ”Kreuz und Kathedrale im Gebirge” av Caspar David Friedrich, gav på något sätt mer än texten i boken. Och det är väl inte så bra. Väl.

/ Andreas Homanen

Ola Salo utnyttjar läget

Ola Salo

2015-06-26

Bråvalla, Juno

Betyg: 3/5

Publicerad på corren.se och nt.se 2015-06-26

 

Ola Salo kommer ut ur röken till tonerna av ”Come Holy Spirit” från solodebuten. Det är en bra dag för pop på Bråvalla och riktigt mycket folk har hittat till Luna (så mycket att det nästan luktar felplacering). Ola tar tillfället väl tillvara. Sången sitter bra och scenshowen är riktigt snygg. Alltför många har i år annars gått för det löjligt spartanska, så det är välkommet. Låtmässigt blandas solomaterialet med nostalgiframkallande The Ark-låtar. De senare får bäst respons, även om de inte helt oväntat känns klart mer återhållsamma än sina ursprungsvarianter. Allra sist kommer en riktigt fin ”It Takes A Fool to Remain Sane”.

 

/ Andreas Homanen

 

Splitrecension: Glasvegas/Amon Amarth

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2008-11-06

 

Jag kanske är lite sent ute. Media har ju börjat hypa dem halvmycket senaste veckorna. I och för sig skrev jag om dem för snart en månad sen.
(nöjde mig med att konstatera att de var världens bästa)
17 oktober närmare bestämt.

Det där med världens bästa i oktober stämde. Och de är världens bästa i november. Guns N’ Roses lär nog hota under sista veckan, men ändå.

Det har skrivits hyfsat mycket om bandet, om mörkret i deras texter, om storheten och så vidare. Och allting stämmer. Och allting på skivan är precis så bra. Från de ändlösa ”baby” i inledande ”Flowers and Football Tops” till det trasiga crescendot mot slutet av avslutande ”Ice Cream Van”. Det finns så mycket som är så underbart på den här skivan.

Ensamheten i ”It’s My Own Cheating Heart that Makes Me Cry”
Hela, hela, hela den underbara “Polmont on My Mind”
De överjordiskt stora trummorna i introt till ”S.A.D. Light”
Den talade skotskan över Beethovens övertidslösa Månskenssonaten i ”Stabbed”
”Twinkle little star” i ”S.A.D. Light” – jag vet inte vart jag ska ta vägen när låten kommer dit
Skotskan överhuvudtaget
Varenda millisekund av ”Ice Cream Van” som i sin uppbyggnad blir en regnig Glasgow-variant av ”Stairway to Heaven”
Avslutningen av ”Flowers and Football Tops” där ”You are my Sunshine” kommer in på ett nästintill obeskrivligt  passande sätt
Mörker
Eko

Hur kommer då sveriges vikingametalstolthet Amon Amarth in i det här. Jo, de passar perfekt som lyssning efter Glasvegas. Har man varit med om de dryga fyrtio minuterarnas desperation som deras skiva är, är det extremt skönt att fara iväg till dit köttiga män sjunger om åskgudens skymning och att de är Asgårds väktare. Jag har tidigare haft lite svårt för Amon Amarth. Tror att de har varit lite för råa för mig
´  (jag för mesig)
eller nåt sånt. Men nu är det lite mer polerat sound. Köttigheten är kvar, men den är mer putsad. På nämnda ”Guardians of Asgaard” finns LG Petrov med också. Vilket inte är någon direkt nackdel. Årets bästa metal!

/ Andreas Homanen