Futsalsemifinal

30 mars Ninos Änglar – Mås 4-6 (2-2 vid full tid, 1-2)
Semifinal
Collegium – 1300

Semifinal och dags att avgöra om 2014 skulle bli en bättre eller sämre säsong än 2013. Då slutade vi på tredjeplats. Att det var Ninos Änglar som stod för motståndet gjorde inte direkt att våra chanser var särskilt goda. I grundserien förlorade vi med 4-3 och förra året med 7-4. Dessutom saknades ordinarie målvakt Dennis Söderberg, och skyttekungen Kenny. Men vi kom till start med åtta man, varav sju ordinarie. Inhopparplatsen togs av Mås-veteranen (men futsaldebutanten) Andy Kvick. På målvaktsplats återfanns Dennis Norén för andra gången i år.

Vi inledde faktiskt helt strålande. Försvaret spelade tätt och Marcus, Mattias och Andy hittade stora ytor i anfallet med sina löpningar. Det första målet kom på ett volleyskott från Mattias, som mer än väl kompenserade för kvartsfinalens mer estetiskt tveksamma mål. Marcus följde snart upp med 2-0 efter att ha ställt sin försvarare och skjutit klockrent.

Vi var dock långt från överlägsna och Dennis fick mota mycket i målet. Ett mål tvingades vi dock släppa in, men att gå till halvtidsvila med 2-1-ledning kändes bra.

Vi fortsatte andra halvlek som avslutningen av första. Med att försvara oss och göra det bra. Mycket till anfall hade vi inte, men höll undan bra ändå. Ninos Änglar fick in ett mål till, men 2-2 stod sig till slutsignalen. Vilket innebar straffar.

Ninos Änglar inledde med en hård straff som inte var mycket för Dennis att göra åt. Fredrik gick fram och slog in en än bättre straff och det var kvitterat. Ninos andra straff slogs utanför. Vår andra slogs av Mattias och den var i stort sett en repris på Fredriks. Ninos satte sin andra, och Marcus vår tredje (repris igen). Ninos fjärde straff slogs utanför och Robert hade chansen att avgöra. Det blev ytterligare en repris och saken var klar – Mås är i final!

Laguppställningen:
Andreas Homanen
Fredrik Elvåker
Jonas Blom
Marcus Bergqvist 1
Mattias Johansson 1
Robert Steinvall
Andy Kvick r
Dennis Norén r, mv

Veckan som kommer – 14

Tisdag, 1 april

Skylten har nypremiär. Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket mer information än att Reveries spelar. Och det i sig är ju en solklar anledning att gå dit.

 

Onsdag, 2 april

Cohort of Two spelar på Flamman.

 

Torsdag, 3 april

LKPG Ha Ha! kör igen. Nu med Fritte Fritzon, Sara Andersson, Simon Gärdenfors och Joacim Björkvall.

 

Fredag, 4 april

Fullmatad fredag: Torsson på Backstage, Haunted by Destiny på The Crypt och Bo Kaspers Orkester på Konsert & Kongress. Mig finner ni på det förstnämnda.

 

Lördag, 5 april

Liveklubben på Palatset besöks av Håkan Maas & Kompbandet, Riding Backwards och Snake Oil Salesmen.

Norrköpings fantastiska The Manics gästar The Crypt.

Sophie Zelmani – Going Home

Jag tappade Sophie Zelmani någon gång för fyra, fem år sedan. Innan dess följde jag henne från och med ”Always You” och från och med ”Sing and Dance” lyssnade jag slaviskt. Men till slut föll det på det jag fruktat – den långsamma nedfallandet i sparsmakande och vänhet blev till slut för tråkig.

”Going Home” är en samling av Sophie Zelmanis större låtar i nytt arrangemang. Vilket känns något ospännande. Låtarna är bra som de är. Och hade man velat ge dem en ny dimension hade en liveplatta gett betydligt mer.

Jag hoppas verkligen att hon hittar på något som kan väcka lite åtminstone lite intresse. Annars är nog hennes gjutna topp-15 –placering på last.fm hotad.

Hög energinivå med Kvelertak

Kvelertak

2014-01-26

Norrköping, Dynamo

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2014-01-28

 

Turnébokargudarna var inte snälla mot Norrköping när de la Kvelertaks besök på en söndag. I och för sig har hyfsat mycket folk hittat till Dynamo – och de har blivit dubbelt uppvärma av Beast och Spiders – men det finns betydligt enklare dagar i veckan att spela på. Men är det något band som är bra rustat för att överkomma svåra förutsättningar är det Kvelertak. De har turnerat intensivt de senaste åren och besitter en urkraft som tycks outsinlig. Plus så klart två skivor med rejält med bra låtar.

Det sex man starka bandet intar scenen (sångaren Erlend Hjelvik i ugglemask) och det svepande riffet drar igång ”Åpenbaring”. Sedan finns det absolut ingen hejd. Kvelertak drar iväg med sitt patenterade ursinniga tempo, där de pressar in så många beståndsdelar att många band förmodligen skulle bli matta bara av tanken. Materialet går från klassisk hardcore till tungt metalriffande via melodier som vilken popmakare som helst skulle ge en och annan kroppsdel för.

Energinivån ligger på en imponerande hög nivå och smittar snabbt av sig på publiken, vilket resulterar i moshpit redan under första låten och stagedive under den fjärde. Konserten har en viss transportsträcka under mittenpartiet, men Kvelertak reparerar med att köra över publiken igen med ”Fossegrim”. Avslutningen blir sen en defilering in mot natten, där bandet plockar fram sina största låtar, inte minst ”Mjød”.

Så, söndag till trots – Kvelertak gav verkligen Norrköping en omgång värd att minnas.

/ Andreas Homanen

 

20140126_200423

20140126_210036 20140126_221058

Kungen av uppväxtskildringar

Lars Winnerbäcks ”Söndermarken”, Veronica Maggios ”17 år”, Markus Krunegårds ”På promenaden”, hela Håkan Hellströms backkatalog. Raden av uppväxtskildringar inom svensk musik är minst lika lång som antalet artister och band. Där ovanstående på nostalgi av standardformatet är Organismens ”Uppsala” råare och förmedlar snarare uppgivenhet. Desperationskänslorna som ofta hittas i vardagsrealistiska brittiska filmer tränger sig på undan för undan. Svensk rap har aldrig varit mer vackert dyster. Markus Krunegård-samplingen hjälper så klart till.

 

Hör du ”Uppsala”,

(och inte lyssnar på den)

eller om du har svårt med känslor – kreverar låten för säkerhets skull i en briljant avrundning som skriker av Ulf Dagebys ”Gallret”. Det är de mörkaste och kallaste delarna av 80-talet som kryper fram och lägger sordi på hela ”Alla kungar bär inte krona”.

/ Andreas Homanen

Pilotsonen – EP

Pilotsonen – ‘Pilotsonen’ (EP)

24 januari 2014 knockade Pilotsonen mig på Showcase-kvällen, där nya och lovande lokala band fick en chans att visa upp sig. Nivån var genomgående hög, men Pilotsonen hade verkligen något extra. De var så samspelta och tighta att de kändes mer ”färdiga” än många etablerade band med betydligt längre historia bakom sig. Samtidigt fanns den där sprittande känslan kvar som bara nya band har – känslan av att det här är det viktigaste som någonsin skett.

Sedan dess har Pilotsonens första singel ”Fem miljoner hjärtslag” haft ett mindre segertåg på P3, och förväntan har byggts upp inför den här självbetitlade femspårs-EP:n som släpptes i måndags. ”Fem miljoner hjärtslag” är så klart huvudnumret. Låten är så genuint självklar i sin genialitet – det är inget annat än en smärre popklassiker som Pilotsonen har skapat.

Övriga spår rör sig även de inom samma sfär – den svenska poptradition där Håkan Hellström regerat i stort ensam de senaste åren. Men där han blivit väl vuxen har Pilotsonen kvar all den ungdomliga entusiasm som gör att det känns på riktigt. Det är egentligen inte så mycket som är nytt – ”Franska Vin” har exempelvis ett trumkomp som måste ha använts hundratals gånger förr (”Mr. Brownstone”!), men är inte mindre snyggt för det. Texternas känslor har beskrivits mångdubbelt fler gånger, men det gör dem inte mindre äkta för det.

Finns det något band som är givet om Bråvallafestvalen upprepar sin lokalbandsscen i år, så är det Pilotsonen. Det enda problemet är om bandet får den uppmärksamhet de förtjänar – då är sådana scener alldeles för små.

/ Andreas Homanen