Kväll i Tannefors

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-09-11

Första ICA-besöket på en vecka.

Källsorterar lite först. Vid Hästskogatan ser jag en gammal bekant komma ut ur ett hus. Jag orkar inte hälsa då han gav Alec onda ögat på Mustasch häromveckan. Orkar, eller vill inte. Vill inte. Ner på Nya Tanneforsvägen.
Kvasi-white-trash utanför Tannefors Livs. Tomma ölglas på Alanyas tomma uteservering. Stora muskelkillar utanför Gymbolaget. Som vanligt ser de väldigt arga ut. Rent allmänt. 43:an-innehavarn sitter ute på trappen och pratar med nån. Går över till ICA-sidan.
Pantar
(miljökalven ikväll)
Handlar. Varken arga eller lilla människan i kassan. Istället en som typ pressar sin gravida mage upp i luften
(vet att det är hon och inte magen som är gravid, hade trea i barnkunskap, men ändå)
Jag tar den andra kassan. Går ut. Öppnar kassen
(aaah, the divine taste of saltade cashewnötter)
Går hemåt. Innehavarn sitter kvar. Fyllon utanför vårdcentralen. Muskelkillarna har bytts ut mot nya muskelkillar. Alanya fortfarande tomt. Kvasi-white-trash har försvunnit. Möter en kille med Charles Manson-tröja utanför Hälsokostbutiken.
Hemma. Delar hiss med nån tjej. Söt. Tror inte hon bor här. Hetsar i mig en kycklingmacka.

Tillbaka där jag började.

/ Andreas Homanen

Gymnasiet – del 3 – Avslutningen

Avslutning på gymnasiet sägs ju vara så speciell och sådär. Min avslutning var väl också speciell, men kanske inte på det där traditionella studenten-sättet. Tror jag inte. Det är främst tre händelser som står ut på avslutningen av gymnasietiden; avslutningsfesten, IQ-promenaden och studentdagen.

Avslutningsfesten hölls ute på landet utanför Linghem med klassen. Tog ledigt från ICA dagen efter har jag för mig. Kändes som en stor grej. Var väl inte riktigt det. Har för mig att festen var rätt trevlig. Diverse otrevliga händelser förekom väl dock. Rygbykillen drog tag i min tröja nån gång under kvällen. Jag stannade honom och sa: ”Titta på dig själv, vad håller du på med?” Kände mig nöjd med det. Låter inte så speciellt nu direkt. Sov i nån form av lekstuga eller vad det var. Höll på att få sova skavfötters med rugbykillen. Avstyrdes tack och lov
(tack RC & EL).
Mycket prat.

IQ-promenaden så. Tipspromenad med klassen i Lektorshagen med diverse ”kluriga” frågor. Alltså mer smarthet än ren kunskap. Trion hade blivit decimerad tidigare under dagen pga tandproblem. Faktiskt. Hursomhelst kickade vi två kvarvarande den ovetande massans ass på den där promenaden. Vi fick båda priserna. Båda var böcker. Min var crap. Står i min bokhylla nu. Men på en hylla för böcker-som-förmodligen-inte-överlever-köp-av-ny-bokhylla-eller-en-flytt.

Studentdagen till sist. Kände en stark oförmåga att känna den där sprudlande glädjen under studenten. Gick väl mest omkring och log lite. Kanske. Känns så. Men jag var aldrig sådär hejdlöst, skrikande glad som det förväntas. Var mest som att: ”Jaha, det var ju skönt att vara klar med det där”. Lite lätt avtrubbad sådär. Men jag blev faktiskt väldigt stolt över mig själv när rektorn ropade ut mitt namn som en av dem som fick stipendie. Fasen. Jag lyckades väl ok ändå.

Mitt femåriga klädstilslagg gjorde sig påmind under den här dagen. Satt med vita tubsockor till min svarta kostym på klassfotot. Hoppas att jag tagit igen lite av det där nu. Verkligen.

Efter fotografering och ceremonierna på skolan väntade en evighetslång traktorfärd som tog oss både till Johannelund och Malmslätt. Sol, mat, öl, sol, sol. Följde med till Ekholmen efter det. Hamnade i koma på en uteplats, lyssnandes till Outkast. Ett av de bästa gymnasieminnena faktiskt. Därefter en Asien-snabbis med extremt mycket mat. Innan tillbaka in till stan och klassen och Stora Hotellet, där middagen och festen hölls. Kommer faktiskt inte ihåg särskilt mycket alls av det. Och det beror inte på alkoholintag. Mer på att det faktiskt inte var så speciellt. Hade varken kul eller tråkigt.

Vid fyratiden på morgonen den tionde juni år 2000 stod jag där på Kungsgatan. En av de där vackra, ljusa och varma svenska sommarmorgnarna. Väntade ihop med mina två äldsta kompisar på att bli hemskjutsad. Nästan tre år äldre. Klokare? Kanske något. Gymnasiet var definitivt slut.

/ Andreas Homanen

Gymnasiet – del 2 – Folket

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-06
Som del ett avslutades; ner i skiten. Hon använde förmodligen ett annat ord än ‘skiten’, men med den innebörden. Ungefär. I efterhand är jag mest glad att jag fick testa lite skit under skoltiden iaf. Kunde ju inte vara den tysta, snälla killen från Skeda Udde
(eller Cape Spoona som det oftast fick heta)
hela tiden. Eller det kunde jag mycket väl ha varit. Men det hade varit så mycket tråkigare. Så, nu var jag den tysta killen från Skeda Udde som drogs ner i lite lätt skit. Och trivdes rätt bra med det.

Exempel på sådan, ytterst lätt, skit… Betalade för att få ett ”grupp”-arbete klart i Filosofi. Var nog enda chansen i helvetet att få ett G på den kursen. Säkerligen. Vad arbetet handlade om kommer jag inte ihåg alls.
(Förlåt LE, har knappt förlåtit mig själv)
Hann även med att vara grafitti-vakt. Gjorde ett verkligt uselt jobb som sådan, så det la vi ner fort.

Jag och mina kompisar diskuterade ibland annat folks tillkortakommanden på den intellektuella sidan. Nåt sånt. Annat folk fick samlingsnamnet den ovetande massan. Ju längre tiden gick, desto mer distansierade vi oss från den ovetande massan. Eller rose above.
(är grammatiken med här nu?)
Den ovetande massan manifesterade sitt ovetande på de mest underliga sätt. En av idrottskillarna ville tex att en kille ur hårdrocksgrupperingen
(som jag av någon outgrundlig anledning inte var med i)
skulle heala hans skadade knä. Hårdrockskillen höll ett föredrag om alternativa religioner, och ställde sig väl lite… oförstående till förslaget. Tror jag att man kan kalla det. Eller så kunde det ske genom att skrika svar på frågor i Naturkunskap rätt ut. Svar som dessutom var otroligt fel. Volym övervinner intelligens. Kanske inte alltid.

Hårdrocksgrupperingen förtjänar några extra ord. Förutom religionshårdrockaren ovan, fanns här bland annat en av Linköpings djupaste basröster. Som när vi skulle hålla föredrag om ett valfritt ämne, valde att prata om sin snusdosa.
(jag valde Färöarna)
Och som alltid svor som fasen när han skulle hålla föredrag i allmänhet. Väldigt kul att lyssna på. Här fanns även en datakille med en rätt så… lugn framtoning. Hela gruppen tog väldigt lätt på det här med att vara närvarande på lektioner, komma i tid till lektioner, och vara aktiv på lektioner. Om jag och mina kompisar inte alltid ansträngde oss för att göra bra ifrån oss, så verkade det nästan som att hårdrocksgrupperingen ansträngde sig för att göra dåligt ifrån sig.
Förhållandet mellan oss och hårdrocksgrupperingen var väl rätt bra. Vi insåg att vi var på samma sida i relationen till den ovetande massan, och det gjorde väl oss till nån sorts allierade.

Mina första rejäla alkoholkontakter kom nu också… Rejälare…
Ligga fyra personer i en trappa i Tornhagen,
(inomhus, och alla fyra var vid medvetande ska tilläggas)
Ouzo, Trädgårdsföreningen, fly från poliser i densamma, ramla omkull i densamma, tror aldrig jag spydde i densamma. Liten miss kanske. Men inget att direkt gräma sig över. Eller förresten, Trädgårdsföreningen var nog lite tidigare än gymnasiet. Men ändå.
Och knarkfyllan. Shit, om fler visste om den.
Höra traktorer i skogen halv ett på natten i Vidingsjö Motionscentrum, hattslagsmål på Stora Torget,
(jag knäckte en nagel)
Café Berget på natten, La Scala (över- och undervåningen), Blue Ribbon och 22:a Gatan, två kött och en gurka på Hakepi (inklusive rats), lätt matkrig på Five Tastes och Burger King, stryka-längs-väggen-på-BK-för-att-tydligare-visa-mitt-avstånd-till-nån-person. Med mera.

Idrotten var ett kapitel för sig. Förutom studsmattan involverar många minnen våld av ett eller annat slag. Fanns en kille med mindre kontroll över sig själv och sin kropp än vad som är vettigt. När vi körde nån rugbyliknande form av idrottande tacklade han tjejerna in i ribbstolar. Och in i diverse annat. Han blev typ icke-omtyckt efter det. Eller när en av tjejerna blev smashade rätt i huvudet på volleybollen. Var en annan kille som stod för det, så där var rugbykillen oskyldig. Om han inte spred dålig stämning eller nåt sånt är klart.

Blev betydligt bättre kompis med mina gamla kompisar under gymnasietiden. Vi hade blivit väldigt spridda,
(så spridda man kan bli när det finns tre möjliga skolor med kanske 800m mellan dem)
och det var som att vi behövde komma ifrån varandra för att inse något. Kanske.

Såhär i efterhand var vi kanske lite hårda mot den ovetande massan. Kanske. Men under själva avslutningen av gymnasietiden överträffade de sig själva. I vad som blev crescendot på hela tiden. Eller svanesången om man så vill.

Fortsättning följer…

/ Andreas Homanen

Gymnasiet – del 1

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-05

Är det inte tänkt att det ska hända en massa när man går på gymnasiet? Man ska hitta sig själv, vara sig själv, göra om sig själv, definiera sig själv. Vete fasen om nåt av det där hände mig.

I vilket fall, har försökt sammanfatta gymnasietiden här. Ingen aning om varför, mer än att jag kände ett stort behov av att skriva igår kväll. Och gymnasiet dök upp. Så, här är det, uppdelat på tiden, folket och avslutningen. De tre delarna alltså. Tyvärr sans-bilder. Jag har sett alldeles för få sådana från den här tiden.

TIDEN
Hösten år 1997 till våren år 2000.

Ettan var nog förmodligen det sämsta året under hela min skoltid. Min bästa kompis som det var tänkt skulle gå i samma klass, hamnade på Katedral istället. Och trivdes. Kände istället knappt någon alls. Skitår. Får för mig att det regnade jävligt mycket det året. Crap. Ensamt.

Tvåan bättre. Tog mig ur min regnbubbla och fick två kompisar. Och några lite halvbekanta. Trean var klart kul ofta; gå ifrån Mattelektionen, åka till Max istället. Åka runt i Audin eller Saaben. Vara tre mot resten. Eller fem mot resten. Nej, definitivt tre. De andra två hade en närvaro som ytterst snällt uttryckt var sporadisk.

Betygen. Var ok nöjd med dem. 15,14 typ. Tror jag det var. Bra i vår klass, men sådär på det hela. MVG i Företagsekonomi B, ”för du ska ju säkert studera vidare, och då är det ju bra med bra betyg”. Helt sant citat. Jag klagade inte. MVG i marknadsföring efter en vårtermin av imponerande uppryckning från IG-varning på hösten. VG i Engelska C. En av tre i hela klassen. Kändes bra. VG i Svenska som borde varit ett MVG om det inte var för frånvaron. Det betyget är nog det under hela skoltiden som jag ångrar att jag inte hade högre. För det var ju helt mitt eget fel.

Även om det kanske kunde setts
(som någon sa)
som att två personer drog ner mig i skiten. Fortsättning följer…

Hellacopters-dag

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-14

Det ligger en hög med nio skivor bredvid mig på skrivbordet. Samtliga Hellacopters-släpp, förutom två samlingar. De jäklarna ska sluta.

Det känns som att jag varit med dem sen de startade. Det stämmer väl på något år iallafall. Såg videon till (Gotta Get Some Action) Now! på Voxpop 1996. Jag var 15 år och tyckte förmodligen att de såg lite läskiga ut. När de åkte omkring i go-kartarna. Även om jag gillade låten.

1997 kom andra skivan; Payin’ the Dues. Jag hade precis börjat gymnasiet, och den här skivan var en av få ljuspunkter det året. Men vilken ljuspunkt sen. Ledde till att jag släpade med mig två av mina bästa kompisar ner till Skylten den fjärde november. Min första riktiga konsert.
(räknar inte diverse skabbiga rocktåg, badrockar och liknande)
Jag var så färsk att jag inte tänkte på öronproppar. Bad idea på en Hellacopters-konsert lärde jag mig.

Jag glömmer aldrig inledningen när Nicke hoppar upp till mikrofonen och kör igång You Are Nothin’. Han såg nästan lite vilsen ut, men jäklar vilken energi ändå. Och Dregen var ju inte lite cool heller. Min favoritlåt från andra skivan; Riot on the Rocks, kom som tredje låt nånstans. Det är fortfarande bland det bästa jag sett. Låten är 1:23 lång, men de lyckades få in mer attack och energi än vad många band klarar på en hel karriär. Soulseller och 1995 var två andra höjdare. För att hinna med bussen tillbaka ut till landet tvingades vi gå innan det hela var klart. Men i mina ögon och öron kunde inte Hellacopters göra fel efter det här.

Två år senare hade Grande Rock släppts, och jag såg dem på Hultsfred. Hawaii. Vilket i stort sett är så långt bort från Skylten som man kan komma i Sverige. Globen undantagen möjligtvis. Det var bra, men rätt trist. Eftermiddagssol och 15000 personer i publiken vägde lätt jämfört med mörker och 300 personer på Skylten. Verkligen.

Efter det har jag sett dem två gånger på Platens, en gång på Kalas i Norrköping och ytterligare en gång i Hultsfred. På skiva har de förändrats rejält under tiden. Från den hyperdistade punkrocken i början, till dagens mer mainstreamartade rock. Live har mindre hänt, vilket inte gör något alls då i stort sett är bäst i världen live.

Så det är med stor sorg jag har en Hellacopters-dag idag. Fasen också.

/ Andreas Homanen

torsdag 070419

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-04-19

 

Lång dag på jobbet. Hämtade lunch från Hamlet. Fläskhare.
(kunde ingen kommit på ett bättre namn?)
Men klart värt 45kr.
Trög eftermiddag. Har jobbat med att hjälpa folk på ett eller annat sätt sen jag var 13, 14 år. Den naturligaste minen jag har är förmodligen ett leende som är tänkt att visa ”Hej hej hej, kan jag hjälpa dig med något?”. Eller ”vad kul att just du har kommit hit”. Eller nåt åt det hållet. Ni förstår säkert. Funkar det? Lite störigt
(eller kul)
när minen sitter kvar även om jag lämnat jobbet. Hände senast för några dagar sen när jag gick ner i Filbytergallerian för att hämta lunch på Lucullus. Gav leendet åt en random kvinna i 40-årsåldern. Hon ler tillbaka och en halv sekund senare kommer jag på mig själv. Fast det skadar väl inte, antar jag. Le, alltså.

Mötte bror och kusin på hemvägen. De var på väg till Wednesday 13-konsert. Skulle jag följt med? Trort inte. Var alltför seg när jag kom hem. Efter den dagliga genomgången av bloggar
(bror, syster, Virtanen, Leffler, Plura, Birro, Fantasinyheter)
drog jag mig ut i kylan ner mot ICA. Kändes tungt på något sätt. Ingen liten människa heller. Bara den arga människan. Två halvt instabila alkon som stoppade upp kön när det visade sig att de inte hade pengar till det de handlat. De lämnade tillbaka hundmaten. Passerade kinesen på tillbakavägen. Kunder inne, faktiskt.

Gjorde pannkakor till middag. Åt stående medan jag gräddade dem.
(Kan någon komma och rädda mig ur min matmisär?)
Om man kan bli nostalgisk över något som hände för ett och ett halvt år sen, så blev jag det nästan. Pannkakor var ofta måndagsmiddag då. Nu är det visserligen torsdag idag, men ändå.

Blåser nu. Metal-väder. Skulle ta in ett par jeans från balkongen. Har hängt upp dem i hopp om att solen ska bleka dem ifrån sin tråkighet. Nu var det dock inte alltför mycket sol, och de slog irriterande mot rutan, så jag tänkte släppa in dem i värmen. Vinden hittade tyvärr in i lägenheten och kastade ner min ”Alien Quadrilogy”-box och ”Sagan om Konungens Återkomst” från sin hylla två meter upp. Blev lite kantstötta. Jäkla vind.

/ Andreas Homanen

mitten och slutet av natten

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-08-26

Till natten; vaknade vid 0450 av att någon skriker: ”JAG HATAR ER LINKÖPING, NI ÄLSKAR MIG LINKÖPING” om och om igen. Först trodde jag att det var nåt vanligt standard-hemgångs-fyllo som brukar gå förbi utanför här på fredag- och lördagsnätter. Men skriken kom närmare ifrån. När de blandades med skratt, insåg jag att det var min käre granne ovanpå som hade efterfest. Han är en av de få här i huset som inte är en 86-årig tant med tvättstugan som sin huvudsakliga sysselsättning och bekymmer. Han är rätt trevlig, och jag somnade om nästan direkt, så jag är väl inte direkt arg. Men ändå, lite fult var det allt. Så nu sitter jag här och lyssnar på Purified in Blood på aningen för hög volym för en söndagsmorgon. Lite högljudd norsk scientologi-core metal kan han fasen ha.

Avslutningen av natten… Drömde. Väldigt fult. Skulle se en Guns N’ Roses-konsert i Stockholm med en kompis (glömt vem det var). Av någon konstig anledning kommer jag inte till arenan (som liknade Hovet, men inte var det) förrän Don’t Cry spelas. Vilket innebär att det inte är mycket alls kvar av konserten. Typ bara Paradise City. Men men, så var det iaf. Jag tar mig ner till golvet och in i publiken.
Nu börjar det bli… underligt, är väl ett bra ord. Det är inte särskilt mycket folk på golvet. Och de som står där är ihopträngda i mitten. På grund av att en person åker fyrhjuling runt dem, så att de inte ska kunna flytta på sig. Verkar ju helt normalt. Killen med fyrhjulingen skapar ett tomrum på kanske 50 meter fram till scenen.
Mot slutet av låten går Axl ner från scen och fram till oss som står i publikklungan; vi som halvt njuter av konserten, och halvt försöker undgå att bli överkörda av fyrhjulingskillen. Axl låter några sjunga med, och sen bjuder han upp mig och min kompis på scen. Låten slutar precis då, och jag tar för givet att det ska bli något extra exklusivt extranummer
(Guns N’ Roses-konserter slutar ju alltid med Paradise City annars)
så jag går glatt runt och hälsar på Tommy och Dizzy och de andra. Men sen kommer Axl ut igen och det visar sig att jag och min kompis bara ska vara med när bandet tackar publiken för spelningen. Så vi ställer oss bredvid de andra och bockar och tackar.
Sen hann jag med att prata med en tjej där på scen också. Hon åt glass, och tyckte att struten var alldeles för liten. Jag fattade inget alls.

/ Andreas Homanen

On Reading #1

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-07-31

Jag har sett mig som oförstörd när det kommer till läsande. Åtminstone sett i relation till mitt musiklyssnande. Där har jag ofta ett ”irriterande” synsätt, och har väldigt svårt för det lättsmälta, det kommersiella, eller helt enkelt det som är för populärt. För läsning är ordet ’oförstörd’ som sagt närmare. Därför har jag aldrig haft något emot att erkänna att mina favoritförfattare är Jan Guillou och Stephen King eller någon liknande manlig kliché.

Under universitetstiden gjorde jag dock en svår svängning mot pretto-hållet, och läste 3xDostojevskij, Krig och fred, en fullständigt obegriplig ”forskningsbok” av en väldigt alternativ person med franskt namn, Michel Houellebecq, Chuck Palahniuk och ett par nobelpristagare. Numera har jag återhämtat mig,

(en ny Guillou ger därför återigen upphov till stor lycka)

men den svåra perioden satte sina spår. Medan jag tidigare aldrig tvekade inför en deckare, tänker jag mig nu rejält för innan jag köper eller läser dylikt. För att inte tala om den motvilja jag känner mot vissa författare. Camilla Läckberg har jag exempelvis svårt att ens föreställa sig vad som skulle kunna få mig att ta i. Eller inte – om någon betalade mig för att recensera skulle jag förmodligen falla till föga. Så, i verkligheten är jag nog inte så motvillig. Eller så är jag det eftersom det är skillnad på nytto- och nöjesläsning. Och någon nyttoläsning är jag definitivt inte i närheten av. Eller så ska jag sluta snurra in mig i resonemang som verkligen inte leder någon vart. Och vara tyst istället. Käften.

/ Andreas Homanen

Marilyn Manson

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-03

1Historien om Manson och jag börjar med fester på Lambohovs Gård. Högstadiet och början av gymnasiet. Alkoholintaget låg sällan på en vettig nivå. Ytterst sällan. Fick bland annat se en kompis liggandes på ett pingisbord. Drack nån form av rengöringsvätska. Spydde upp den direkt. Satte sig upp. Kastade pingisrack mot mig. Tror att jag gick därifrån. Var rätt lugn då. Förhållandevis.

Har två huvudsakliga musikminnen från festerna var en Judas Priest-live skiva och Marilyn Manson. Killen som bodde där lyssnade på Manson, och hade diverse mer eller mindre skumma affischer med honom på väggarna. Framförallt var det tre låtar som spelades; Cake and Sodomy, Sweet Dreams och Beautiful People. Tyckte det var ok, men ihop med affischerna blev det hela något lite för otäckt för min smak. Typ.

Jag lånade Antichrist Superstar. Men det funkade inte. För svårt att ta in. För konstiga låtar. När så uppföljaren Mechanical Animals kom på hösten 1998 köpte jag den direkt. The Dope Show spelades på Voxpop, och det hela kändes väl något snällare. Pre-emo-tjejer i skolan satt i trapporna och lyssnade på skivan. Jag satt hemma i Skeda Udde. Var rent allmänt väldigt långt ifrån dem.

Sommaren 1999 blev jag ett fan.
(jävla ord)
Jag och en kompis tog oss ner till Hultsfred. Även om jag var arton var allting väldigt nytt för mig. Allt folk, festandet, och musiken. Hade ju alltid lyssnat mycket, men att själv vara med på konserter var något helt annat. Manson spelade 22:00 på fredagen på Hawaii, och det var stort. Jäkligt stort.

Det vita skynket föll. Manson kom ut och spottade på fotograferna, spelade Cake and Sodomy, Sweet Dreams och Beautiful People. Och allting var hur bra som helst. Säkerhetsarrangemangen på den tiden var inte lika utvecklade som idag. Avsaknaden av ”mittenhålan” längst fram gjorde att det inte var några problem att flytta sig 40 meter i sidled. Utan att själv göra minsta ansats till att röra på sig. Lite läskigt såhär i efterhand
(Hole-konserten var samma år)
även om hur-bra-som-helst-känslan överskuggade. En känsla som var väldigt lätt att få på Hultsfred det året. Har förmodligen sagt detsamma om Joe Strummer, Monster Magnet och ett par till, alltför många gånger.

I oktober samma år köpte jag så äntligen Antichrist Superstar. Och nu var det inte för svårt längre. Var fast i Little Horn, Antichrist Superstar, The Reflecting God, Tourniquet, Dead to the World, 1996 och de andra låtarna. Började även läsa en del på Internet om symboliken i de något skumma konvoluten. Och olika tolkningar av dessa. Längre kom jag inte i min fanatism,
(tack)
utan jag gled långsamt ner till en mer normal nivå.

En månad efter Antichrist-inköpet köpte jag live-skivan ”The Last Tour on Earth”. Något av en besvikelse. Har hittills haft svårt för live-inspelningar med bandet. Nästa inköp dröjde till slutet av år 2000, då jag inom loppet av 43 dagar köpte Smells Like Children och Holy Wood, samt fick Portrait of an American Family. Hade kommit till fasen där jag blivit blind inför ett band, och köper det mesta
(och tycker att det är bra)
Den där fasen brukar infinna sig hos mig. Vet inte om det är bra. Eller vettigt.

När The Golden Age of Grotesque kom våren 2003 köpte jag den självklart. På något sätt kändes den som en tillbakagång till det tidiga Manson. Fast ändå polerat som den sentida versionen. Jag tyckte som vanligt att det fanns ett par spår som var överbra, men annars kändes den rätt trött. Call-and-response refrängerna hade nått sin absoluta höjdpunkt i The New Shit, men i övrigt användes det för mycket. Och nonsens-refrängerna
(Ka-Boom, Doll-Dagga, Lalalalalalala Tosv)
kändes bara som att Manson inte orkade/kände för att skriva nåt vettigt istället.

Men, min blindhet ledde mig ändå till att gå och se dem på Hovet i december samma år. En upplevelse som överskuggades av min feber. Fast det var bra. Men jag kände ändå att de var tvungna att komma ut med något riktigt bra för att jag skulle se dem igen. Hann dock med en konsert till innan så skedde; Hultsfred 2005. Fast då var det mer som en bonus bland allt annat bra det året. Konserten var riktigt snygg
(endast överträffad av Nine Inch Nails i år på Hovet)
och bra. Fortfarande hade jag inte fått höra Antichrist Superstar live. Den här gången spelades visserligen en akustisk, instrumental version av låten i högtalarna när bandet lämnat scenen.

Hursomhelst, min något uppgivna känsla inför bandet försvann inte. Förrän jag något försenat köpte årets släpp; Eat Me, Drink Me. Och såhär löd min audition-recension av den…

Mansons sjätte skiva är på många sätt annorlunda än de tidigare, och det går att se den som hans första egentliga soloskiva. Ingen av ursprungsmedlemmarna är kvar i bandet längre, och Manson har inte tagit in någon ny samarbetspartner utöver svenske Tim Sköld som funnits med sen den närmast föregående skivan. Är då detta bra? Ja! Det är en enklare och mer rak rockskiva än något Manson gjort tidigare. Både text- och musikmässigt. Men det finns likheter också. Manson har alltid haft ett övergripande tema på sina skivor. Men då det tidigare bland annat handlat om fiktiva rockstjärnor och Kennedymordet, är temat på ”Eat Me, Drink Me” något så enkelt som kärlek. Och det funkar förvånansvärt väl för Manson. Han låter trovärdig när han sjunger om brusten (och ny) kärlek. En trio låtar står ut; spår 2-4. De visar klart på att Manson har kvar sin känsla för hitlåtar. Även om ett av introna på de låtarna nästan gav mig Broder Daniel-vibbar. Av alla band…

Tack AA & ALJ…

/ Andreas Homanen

Berlin 2009-01

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2009-02-02

0315 – lördag morgon. Jag och E vaknar upp i Norrköping tillsammans. Antingen till Kents ”747” eller Eldkvarns ”Bröllopssång #1”. Någon av dem är det. Beroende på vems telefon som går igång först. Snabb påklädning och minimal packning innan vi ger oss ut i Norrköpingsnatten. Drottninggatan är en halvvacker syn halv fyra natten mellan fredag och lördag, lönehelg.

 

Swebus till Nyköping och lokalbuss till Skavsta. Den första var full med mer eller mindre sovande indiedrägg, mer eller mindre sovande asiater, samt mer eller mindre sovande vanliga människor på väg norrut i natten. Den sistnämnda bussen plockade upp diverse flygpersonal. De flesta typ italienare.

 

Flyget sen. Halvfullt. Sen Berlin. Kallt. Förvirrande till en början. Sen rätt coolt. Frukost på McDonalds. Körde en hyfsat kass variant av tyska till att börja med när jag beställde. Men gled över i engelska när jag insåg att jag inte hade en chans att hänga med i vad de sa när de svarade mig. Därefter blev det den första av ett antal långa promenader i staden. Var inne på KaDeWe,  kollade den bombade kyrkan. Sen gav vi oss iväg på mer sightseeing. Var uppe i ett köttigt torn. Gick ännu mer. Såg Colombias president. Såg en hel del sevärdheter. Stek till lunch. Öl.

 

Frös sen ihjäl lite lätt. Medan vi fortsatte gå och titta. Riksdagen. Där några jävla mimare höll till. Brandenburger Tor. Förintelseminnesmärket. Här någonstans gjorde min vänsterfot uppror och började göra ont som fasen. Värme på Starbucks. Flykt ner i tunnelbanan. Mer gång. Mer Berlin. Haltar mig fram längs Oranienburg Strasse. Alexanderplatz. Var rätt trötta häromkring, så det blev pendeltåg ut till flygplatsen igen. Snö. Bil från Skavsta. Tårta framme i Norrköping. Lägger oss i samma säng som vi lämnade till Jocke Bergs eller Plura Jonssons röst på morgonen.

/ Andreas Homanen