Musikalisk roadmovie håller hög klass

”The Second Wave” (film)

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-05-02

 

Ambitionsnivån är skyhög och att säga att vi är bortskämda med den här typen av projekt vore gravt oärlig, så förväntningarna är högt ställda inför premiärvisningen på Filmstaden av The Second Wave.

I korthet är ”The second wave” en musikalisk roadmovie, av Björn Rallare och Gustav Skogens, med Linköpingsbandet La Fleur Fatale i huvudrollen. Som miljö tjänar ett Kalifornien, som genom filmens färgläggning passar löjligt bra in i den sextiotalsstämning som genomsyrar filmen – flertalet gånger är det som att titta på autentiskt arkivmaterial. La Fleur Fatales egen musik utgör soundtracket, som även det är väldigt väl

Men långt ifrån allt är yta och musik – det finns ett politiskt budskap, som knyter ihop 60-talet med de proteströrelser som följt i finanskrisens spår.

”The second wave” håller genomgående en så hög nivå att den borde nå långt utanför – inte bara Linköpings – utan även Sveriges gränser. Och för er som missade premiären så finns den tillgänglig gratis och helt lagligt på Internet från och med idag

/ Andreas Homanen

The Second Wave” på YouTube

Osslers gitarr ylar så taket skallrar

Ossler

2013-11-23

L’Orient

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-11-25

Ossler på skiva är en egensinnig och inte helt lättillgänglig upplevelse. Han rör sig ett berättande landskap som färgas dystert av hans något bräckliga röst och skeva gitarrljud. Innan han fick visa L’Orient i lördags hur väl överförbart detta är till scenen, fick publiken en uppvärmning av Järnet, eller Josephine Magnusson som hon också heter.

Hon har gjort ett par solospelningar, men nu har hon med sig en rytmsektion. Det skänker en helt annan dynamik till musiken. Låtarna är egentligen ganska enkla, men framförandet är riktigt bra. Bandet skapar ett trivsamt mörker som ofta minner om självaste Danzig. Och det är bara att lägga till Järnet till högen med intressanta Linköpingsartister.

Ossler inleder han med att förklara att han gjort sig illa i ryggen och får korta spelningen och genomföra den sittande. Det skulle dock visa sig vara falsk blygsamhet – vi fick en lysande timme fylld av Osslers ylande gitarr och fina låtar.

Det enda egentliga problemet med spelningen var att det skorrar i takplattorna, något som förtar lite av stämningen. Som invändning är det förmodligen lite petigt, särskilt som Ossler presenterar låtar som ”Fars dag” med sin känslosamma text och vackra melodi, och den svindlande vackra balladen ”Tysk höst”. Det hinns också med lite upptempo i och med ”Grisarna och flugorna”, som till och med lockar fram dans. Ossler visar med eftertryck att stämningen från sina skivor inte bara är överförbar till scenen. Den förstärks och gör Ossler till en av Sveriges mest genuina artister.

/ Andreas Homanen

Svajig sång Flincks styrka

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern

2012-11-11

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2012-11-12

 

Hur hanteras förändringen från teaterns strulpelle nummer ett, till en omhuldad P4-älskling? Thorsten Flinck gör det genom att åka på turné med sin Revolutionsorkester, och besökte på söndagskvällen Linköping.

Efter en kvarts försening äntrar Revolutionsorkestern scenen till den instrumentala inledningen av Dan Anderssons ”En spelmans jordafärd”. Thorsten får vi vänta ytterligare några minuter på. Men det är lugnt sagt värt väntan. Han har en scenpondus som få i Sverige kan konkurrera med, och det är absolut ingen tvekan om vart uppmärksamheten ska riktas.

Thorsten Flincks något irrationella och nyckfulla drag vägs upp av att bandet är riktigt tight. De drar dessutom tillräckligt mycket åt rock-hållet för att det inte ska bli för mycket visa över det hela. Och de väger upp den mer eller mindre svajiga sången. Den sistnämnda är dock ingen svaghet, utan en genuin del i det som är Thorsten Flinck, och konserten hade inte varit tillnärmelsevis lika intressant utan den. Kontrasterna blir tydligast i ”Långt bort, högt upp i det blå”, som verkligen funkar bra i kväll.

Garden är i stort sett fylld av en publik som är mer blandad åldersmässigt än vad som kanske skulle kunna väntas. Gensvaret är bra rakt över, även om det ibland känns mer som teaterartighet än uppsluppen konsertstämning. Det allvarsamma mellansnacket, som förvisso är bra och underhållande, förtar lite av den musikaliska upplevelsen. Dock inte lika mycket som upplägget med en halvtimmes paus efter 55 minuters konsert. När Thorsten kommer upp på scen igen, inleder han med att förklara att konserten måste kortas ned på grund av en varböld. Något snopet. Avslutningen med en orgelförstärkt ”Jag reser mig igen”, ”Fyrvaktarens dotter” och ”Balladen om K” är dock en fullt godkänd final. Och i slutändan känns det här som den enda möjliga fortsättningen på Thorsten Flincks karriär. Om man får tro hälften av det som skrivits om honom, torde hans tidigare väg ha lett till ett snart slut. Så, hellre älskad av P4 än att brinna ut. Typ.

/ Andreas Homanen

Sega solon, Jorn!

Jorn

2012-11-23

Motala, Kultur-Akademin

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2012-11-26

 

Jorn Lande är tveklöst en riktig heavy metal-kämpe. Under sina snart två decennier som artist har han hunnit med att stå inför tiotusentals människor som frontfigur i band som Masterplan, Ark och Avantasia samt som solo-artist. I samtliga fall handlar det om heavy metal, duktigt framförd och med Jorns sång i tydligt fokus. På fredagskvällen var han i Motala inför knappa hundratalet på Kultur Akademin. Förbandet Teodor Tuff är ett bra band i samma stil som Jorn, men de är ofrånkomligen ett klassiskt fall av ett band som är svårt att tycka om på riktigt på grund av namnet.

Jorn går ut hårt direkt med ”. Vi får sedan en lång rad med välspelade låtar, fulla av solon, och vokala utsvävningar. Det är tveklöst bra, men långa delar av spelningen kan det kännas som att allting har hörts hundra gånger förr. Emellanåt blixtrar bandet till, som i den basdominerade och tunga ”Below”.

Jorn har premiär på Europadelen av sin turné ikväll, och det är faktiskt en hel del tillresta tyskar i i publiken. Alla verkar trivas ypperligt från första stund, och bandets spelglädje gör det till en riktigt trevlig kväll.

Ett tag i alla fall. Framåt mitten av spelningen verkar Jorn och bandet bli tröttare. Och mycket riktigt tar de en paus. För ett trumsolo. Därefter återvänder de för en låt, innan det även blir gitarrsolo. Mycket bra kan sägas ha kommit ifrån 70-talets hårdrock, men solon hör verkligen inte dit.

Själva avslutningen blir sedan roligare. Jorn och bandet kör igenom ett knippe låtar som är klart starkare än vad de dittills presterat. ”We brought the angels down” är ett bra exempel. Så, solon och seghet till trots – det blev en lyckad heavy metal-kväll i Motala i fredags.

/ Andreas Homanen

Enkelt och effektivt men väl snällt

Royal Republic

2012-09-27

Linköping, Platens

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2012-09-29

 

Under torsdagskvällen var det dags för Platens att göra comeback som rockscen, när Royal Republic gästade. Förbandssysslan skötte The Durango Riot med sin rockvariant som förmodligen skulle få någon sorts genombrott i ett mer välvilligt inställt musikklimat.

Royal Republic avfärdas ofta som ett stylat Bandit Rock-band, men live visar de att de har mer än så att ge. Det är svårt att inte dra paralleller till Danko Jones – Royal Republic kör samma typ av enkel, men effektiv, hårdrock med texter om allehanda varianter av kärlek. Men där Danko av tidig modell var ett under av bultande energi, blir Royal Republic vid jämförelse väl snälla. Trots det är de flera resor bättre och mer underhållande än den trötte Danko av idag.

Royal Republic kör igenom ett set blandat med material från sina båda skivor, med tyngdpunkt på årets ”Save the nation”. Hitsen får som sig bör bra respons från publiken, inte minst ”Tommy-Gun” och ”Everybody wants to be an astronaut” . Det är dock ganska tydligt att de saknar ett par spår för att det ska bli en helgjuten spelning, och mittenpartiet är riktigt segt. Bandet räddar sig dock genom bra publikkontakt och ett befriande mellansnack som visar på stor självinsikt och humor. Inte minst när de refererar till sig själva som ”ett jävla popband”.

Efter drygt en timme lämnar Royal Republic Platens med ”The royal” till publikens jubel. Och får de bara en bra skiva till under vingarna, blir de klart ett av de mer sevärda banden i Sverige idag.

/ Andreas Homanen

Konstiga Torsson möttes av jubel

Torsson

2012-09-08

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2012-09-10

 

Jag blir inte klok på det här bandet. Det är fullkomligt omöjligt att bedöma lördagens Torssonspelning på Backstage utifrån några som helst vedertagna musikaliska kriterier, så jag ska inte försöka mig på det heller. Bandet är helt enkelt för konstiga, med sina texter och melodier du inte hittar någon annanstans.

Torsson inleder med ett parti äldre låtar, som genast vinner publikens gillande. ”Lingonplockning” med dess prototyp till hockeykörsrefräng, och den banalt geniala ”Elmia jordbruksutställning”, är de främsta exemplen. Med ”Festen hos Lundins” går bandet över till nästa del i konserten, där det nyare materialet dominerar. Här blir det tydligt att bandet verkligen har hängivna fans – i stort sett allt nytt, inklusive det som inte är släppt ännu, får nästan lika bra gensvar som hitsen. De nya låtarna står inte ut, men bra är det. Och med ”I bilen” visar de återigen sin största tillgång – det går att skriva låttexter om precis vad som helst.

Musikaliskt är det riktigt bra. Inte minst Sticky Bomb på trummor som gör en gedigen insats. Det enda problemet är möjligen att Bo Åkerströms röst, som på skiva inte direkt är känd för att vara ett under av tyngd, emellanåt drunknar i den stundtals rätt hårda musiken.

I den tredje och sista delen av spelningen återgår Torsson till äldre låtar, och publiken jublar åt det mesta. Sedan är kanske inte en grupp av mer eller mindre ölstinna, företrädesvis manliga Torssonfans i medelåldern, den mest svårflörtade typen av publik.

Konserten avslutas med de största hitsen, och publiken får verkligen sitt lystmäte. Under ”Det spelades bättre boll” briserar Backstage i ett kollektivt lyckorus. Därpå följer fyra extranummer, med ”Hälften vore nog” som den givna avslutaren på en synnerligen lyckad kväll. Och det är förmodligen inte meningen att någon ska bli klok på Torsson.

/ Andreas Homanen

Linköpingsveckan som kommer

Torsdag 28/11

1900 kommer Måns Möller till Konsert & Kongress med föreställningen ”Jävla Pajas – Det här skojar man inte bort”.  Det har blivit en del standup de senaste åren, men Måns har aldrig funnits på scenen samtidigt som jag varit i publiken. Med största sannolikhet blir det likadant nu också. Men hade varit kul.

 

Fredag 29/11

1930 är det dags för Alex Schulmans ”Älska mig!”, också det på Konsert & Kongress. Jag har något svårt för hans neurotiska sida, men skulle vilja ge honom en ärlig chans.

På L’Orient står Trummor och Orgel på scen, med Linköpings Paint Everyday Orange som förband. De senare har releasefest för sin debutskiva. Tiderna är 2000 för Paint Everyday Orange och 2000 för Trummor och Orgel.

 

Lördag 30/11

Den första konserten jag var på i år var med Alonso & Fas 3. Det var helt fantastiskt bra, och kommer förmodligen rejält högt på årsbästalistan. Så, de har lite att leva upp till när de gästar L’Orient igen nu på lördag. Skulle de inte fixa det får vi ställa hoppet till förbandet Beast, som turnerar med sin debutskiva (släppt på Gaphals). Plus Köttsoppa, som jag inte har direkt superkoll på.

 

Söndag 1/12

Kultur av ett annat slag – futsalseriens tredje omgång och match för Mås mot FOI. Båda lagen ligger på fyra poäng, och det är seriens än så länge målsnålaste lag. 1500 är matchstart i Collegium.

”Frallan” har sin plats på scenen

Fredrik ”Frallan” Jonsson

2012-04-20

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2012-04-21

Fredrik ”Frallan” Jonsson har återigen letat sig upp från Kisaskogarna och in till Linköping. Som brukligt är har han med sig sin samling av meriterade rockrävar till musiker, och även om det är Frallan som står i centrum får bandet ända bra med utrymme.

De har tagit sig ut från Sagateatern, där de senaste Linköpingspelningarna hållits, och in på Backstage. Det, tillsammans med att det är en lätt alkoholpåverkad fredagskväll, gör att stämningen är mer uppsluppen och energifylld än tidigare.

Frallan och bandet gör som brukligt en stabil insats, med bredast tänkbara klassisk rock i Lundell/Springsteen-skolan. Texttemat sveper över kärlek, landsbygd, förlorad kärlek, död, återvunnen kärlek, vänskap och lite alkohol. Det är svårt att ta ut något som står ut låtmässigt. Balladen ”Hon är i dina armar” och hyllningen till bortgångne vännen i ”Mellan himmel och jord”, är dock två finstämda stunder som förtjänar extra uppmärksamhet. Där har Frallan mer att säga än genomsnittet.

Även om det musikaliskt inte är helt spännande, är det dock tydligt att Frallan verkligen har sin trogna fanskara, som dessutom dyker upp mangrant. Och de visar med all tydlighet att Frallan har sin plats. Och för många, som det medelålders paret som ensamt dansade sig igenom större delen av konserten i det halvcirkelformade utrymmet mellan band och publik, var det förmodligen en av årets största höjdpunkter.

/ Andreas Andersson

Rockbar avslutades på bästa sätt

Märvel

2012-05-31

Linköping, Harrys (Rockbar)

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2012-06-02

Innan uteserveringarna fullständigt kvävt allt annat uteliv i Linköping över sommaren, gjorde Rockbar på torsdagskvällen en sista ansträngning att ge Linköpingsborna något riktigt kvalitetsfyllt. Och hur avslutas denna era på bättre sätt än att låta Märvel inta Harrys källare?

Kvällen inleds av Black Belt, som kör ett tungt 70-talsdoftande set. Är världen någorlunda rättvis (och det finns något kvar av den retrovåg som svepte över rock-Sverige förra året), förtjänar de ett smärre genombrott.

I och med inledningen av senaste skivan ”Warhawks of war”, har Märvel fått en given intro-låt i ”Hello”, och den får inviga även kvällens spelning. Det är en enkel, men effektivt bra punkrocklåt som sätter standarden snabbt. ”Thunderblood heart” från skivan med samma namn, för övrigt ett av senare års mest underskattade släpp från ett svenskt band, fortsätter i samma stil.

På det hela är det inte särskilt mycket variation, men varför egentligen? Märvel gör sin grej väldigt bra. De blandar material från sin nu tioåriga karriär, och bjuder bland annat på nya singeln ”Metalhead”. Det som dock står ut mest är singelns b-sida ”Ambassador of fantastic”, som har klara hårdrocksinslag. Bäst är definitivt ”Goddess on the loose”, där punkrockattacken får sällskap av lite sväng också.

Och nej, det fanns inget bättre sätt att avsluta Rockbar än med ett av Linköpings bästa band genom tiderna – Märvel.

/ Andreas Andersson