The Haunted – Hultsfred ’05

The Haunted

2005-06-18

Hultsfred, Pampas

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-18

 

 

Det är lördag i Hultsfred. Natt. Min feber har pågått i ett dygn. Jag släpar med mig min campingstol in på området, tillsammans med de varmaste kläderna jag hittade. Bror har redan stått längst framme vid kravallstaketet framför Pampas i säkert en timme.

Marken gungar av publiken som ser the Hives på Hawaii. De har förmodligen inte varit större varken innan eller efter det. Konserten avslutas med att de släpper ut enorma mängder vita ballonger och spelar Tina Turners ”The Best”. Men jag bryr mig inte särskilt om det. Febern och väntan på the Haunted är viktigare. Fyra år tidigare var det Hives som avslutade festivalen på Pampas. Nu är det Haunted. Då regnade det, nu är det förmodligen varmt.

Jag känner det inte. Värmen alltså. Sätter mig i stolen ett par hundra meter från scen. Glest med folk. En vakt kommer fram till mig. Frågar om jag är ok. Förmodligen ser jag ut som någon som druckit för mycket i tre dagar i sträck. Det har jag visserligen också gjort. Men ingenting alls under lördagen. Drar ner luvan och mumlar fram något. Vakten lämnar mig. Jag vill åka hem.

Dolving och Haunted kommer ut. Han har damp. På riktigt. Men det ser ut som det också. Fast det är riktigt, riktigt bra. Tungt. Synd om dem som får spela så sent. Publiken är avslagen. Jag är mer än avslagen.

Efter halva konserten ställer jag mig upp och börjar ta mig framåt scenen. Tar kort var tionde  meter. Suddiga kort. Snea kort. Som jag kände mig ungefär.

Jag går tillbaka med min stol och sätter mig igen. Ser klart och går tillbaka till bilen. Säger hejdå till Söderhamnarna och inväntar bror. Vi sätter oss och åker tillbaka mot Linköping. Kör nästan på ett rådjur på vägen. Sen var jag sjuk resten av den sommaren. Crap.

/ Andreas Homanen

Solen bryr sig inte

 

Solen

2015-01-23

Linköping, Nationernas Hus

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-01-26

 

Få lokaler i Linköping har haft så stor andel redan på förhand vunna konserter som Nationernas Hus. Festande studenter är helt enkelt svåra att misslyckas inför. Ett tydligt tecken är att inte ens Solens försening på 45 minuter förtog något av stämningen.

Bandet har ett tilltalande mörker som för tankarna till valfri smådeprimerande brittisk industristad under tidigt 80-tal. Med sin andra skiva har de börjat hitta fram till en större publik och kvällen är i stort sett fullsatt.

Solen inger inga falska förhoppningar. De står gravallvarliga och svartklädda och utstrålar allt det mörker som texterna förmedlar. Sångaren Erik Hillborg har ett klädsamt avmätt uttryck som inte står Liam Gallagher långt ifrån. Publikfrieri är inte direkt Solens grej. De bedyrar att de tycker att det är kul att vara i Linköping, men det är svårt att hitta något som faktiskt också visar det.

Samtidigt så är Solen smått fantastiskt när det kommer till låtarna. ”Till dom som bryr sig” och ”Kom kom kom” är låtar som är så bra att de förtjänar att bli störst i Sverige. Åtminstone en vecka eller så. Och extranumret ”Solguden” är ett kapitel för sig. Den är så långsam och tung att det inte går att jämföra med något annat än doom metal. Vilket blir smått bisarrt när man tänker på att det handlar om svårmodig svensk pop. När Solen lämnar lokalen har de lyckats att spela kortare än sin egen försening. Samtidigt som det går att invända att de kunde spelat minst dubbelt så länge, kanske gett ett halvt leende och inte varit så försenade, så är det ibland skönt med band som inte bryr sig så mycket om vad folk tycker.

/ Andreas Homanen

Valö

Mitt livs andra besök till Valö, detta legendariska tillhåll, avklarades den femte juli. Viss nostalgi infann sig. Men den förbyttes snart i minnet av att det faktiskt var nostalgi efter den mest misslyckande midsommar jag varit med om.

1999. Jag inledde med att hämta upp den sista omgången hemmagjort vin hos en kompis. Det var inte den sista omgången för att vinet var slut. Det var den sista omgången för att det var för mycket bananflugor i och kring vinet. Ja, i. Flugorna var i vinet. Viss desperation kring valet av dryck kanske går att ana.

Vi var tre kompisar som åkte ned till Björkfors. Väl framme insåg vi att den av oss som styrt upp kvällen kanske inte var helt rätt person att styra upp. Inte särskilt mycket alls. Han trodde att vi skulle bli upphämtade. Men inte varifrån. Eller när. Eller av vem. Mobiltelefon hade vi. Men Björkfors hade inte den lilla detaljen täckning.

Att vi över huvud taget hamnat i Björkfors hade något att göra med uppstyrarkompisens intresse för en tjej. Turerna där minns jag inte riktigt hur de var. Eller om de fick varandra.

Efter någon timmes väntan kom systern till tjejen. Och tog oss med på en bilresa än längre ut i skogen. Det är inte som att Björkfors är någon stor ort till att börja med, men nu hamnade vi så långt ut på landet att de inte hade funnits en chans i helvete att hitta därifrån. Om nu systern skulle få för sig att dumpa oss där. Det är inte helt klart varför hon alls skulle göra något sådan. Men ändå.

Dagens enda ljuspunkt var att vi fick midsommarlunch. Mat hade inte uppstyrarkompisen tänkt på heller, men tjejens familj förbarmade sig över oss. Vi fick skjuts tillbaka till Björkfors, där vi hamnade på en villafest hos några locals. Sen bort till Valö. Lagom till dess kom ösregnet. Och jag var så trött på allting att jag bara ville komma därifrån. Faktum är att jag inte kommer ihåg så mycket av själva Valö. Mer än regnet och att folk var lite för fulla för sitt eget bästa.

Natten tillbringades i någon sorts fiskebod eller liknande. Det var det fuktigaste jag varit med om. Och jag blev getingstucken under natten. Men det var inomhus i vilket fall. Uppstyrarkompisen fick ett läckande tält, och var måttligt glad på morgonen efter.

Bilresan hem var en ren lättnad. Och helgen bidrog starkt till den midsommarmotvilja som inte repade sig förrän åtta år senare.

/ Andreas Homanen

En något för lång och omständlig recension av en dålig skiva

Slash – ’World on Fire’

Dik Hayd International/Warner Music

Betyg: 1/5

 

Vi går tillbaka till 1994. Det kan tyckas långsint. Men som obotligt Guns N’ Roses-fan är det omöjligt att komma runt det året.

Guns N’ Roses hade precis kommit hem från sin drygt två år långa Use Your Illusion-turné och kraschade hårt. Coverskivan ”The Spaghetti Incident?” missförstods och underskattades mot en fond av grunge. Och flera av medlemmarna mådde säkerligen inte helt… bra. Varken fysiskt eller psykiskt. Här någonstans presenterar så Slash nytt Guns N’ Roses- material för Axl. Material som Axl ratar fullständigt. Förmodligen delvis på grund av sin släng av Lead Vocalist Syndrome, men delvis också på grund av att det helt enkelt inte var särskilt bra. Slash blev sur och tog tillbaka låtarna. Och något år senare släpptes Slash’s Snakepits ”It’s Five O’Clock Somewhere”.

När så Slash sedan bröt upp från Guns N’ Roses öppnades den avgrund som delade fansen. För de som stod på Slashs sida blev han den sanne rockhjälten som stod för den rena och oförstörda rocken. Medan Axl blev en psykotisk, manipulativ och ett allt igenom ont väsen med grava Elton John-komplex som ensam bar skulden för att världens bästa band blivit världens sämsta. Axl hade å sin sida en skara som hyllade honom som den sanna visionären i Guns N’ Roses, och den enda som haft förmågan att få bandet att lyfta över de medelmåttiga soporna till sleaze-band på Sunset Strip. Denna skara såg Slash som en bakåtsträvande tråkmåns helt utan driv och önskan att skapa något annat än träig rock i all evighet.

Senare versioner av Snakepit, Guns N’ Roses ”Chinese Democracry”, Velvet Revolver, Slashs soloskiva och Guns N’ Roses liveshower har bara fördjupat klyftan och det finns få saker som känns mer otroliga än en försoning.

Sedan 1994 har jag funnit mig själv stående stadigt på Axls sida av avgrunden. Det bidrar säkerligen till min uppfattning om ”World on Fire”. Men inte bara. För det är ett smått vidrigt försök till skiva. Det finns inte en enda ljusglimt i de 77 minuterna av rock som vi alla har hört tusen gånger förut. Och Myles Kennedy är koncentratet av alla rocksångare någonsin som varit tråkiga. Lyssna inte på det här. Alls. Om du nu inte befinner dig på Slashs sida av avgrunden. Då kommer du förmodligen att älska ”World on Fire”.

 

/ Andreas Homanen

 

Tristess som orsak till betygshets?

First Aid Kit – ’Stay Gold’

Jagadamba/Columbia Records

Betyg: ?/5

 

Blir längtan efter det omvälvande till slut för stor? Det omvälvande som fullständigt omkullkastar allt. Allt som var sant, allt som var fantastiskt, allt som var ’det bästa någonsin’. Något som sätter helt nya standarder. Något som skapar nya världar eller nya förhållningssätt till den befintliga. Eller något som åtminstone är så bra att det är värt att fullständigt förbehållslöst älska för en stund.

Finns det där totalt omvälvande ens på riktigt? Eller är allting bara efterhandskonstruktioner. För att en vändning i historien är tacksam att berätta om. Berättandet som lägger på ett än mer vämjeligt lager av otidsenlighet över 70-talets rockband, som bara gör det än mer förkrossande när punken kommer och mosar precis allting.

Eller måste man som musikrecensent hoppas på omvälvande? Finns det någon poäng med sysslan annars? Eller blir det bara surhet kvar över att allt bra redan gjorts annars? Nostalgi är kanske inte en helt attraktiv företeelse att alltid ha som ledstjärna. Och har du det torde tron på det omvälvande bli orubbligt skadad.

Eller är det tristessen i fruktlöst sökande efter något riktigt bra, som till slut framkallar hyllningar? Bara för att ha något att hylla. För att man ska hylla. För att det blir trist annars.

Är det rädslan för tristess som ligger bakom totalhyllningarna av First Aid Kits ”Stay Gold”? Jag vete fasen. Jag har bara lyssnat en halv gång. Sedan kom Lana Del Reys ”Ultraviolence” så jag bryr mig inte särdeles mycket. Jag kommer förmodligen att plocka upp den framåt höstkanten och förbehållslöst älska den ett tag.

/ Andreas Homanen

Årets skiva

Lana Del Rey – ’Ultraviolence’

Polydor/Interscope

Betyg: 5/5

 

Lana Del Rays avmätta ’mic check, one, two’ 1:55 in i första singeln ’West Coast’, är en så perfekt detalj att det egentligen var allt som behövdes för att övertygas om att hon mer än väl lyckats med följa upp ”Born to Die”. Det är så klart en ganska brutal reducering, men ändå.

Lana Del Rey är ett av de bästa exemplen på vad historieberättande kan göra för en artist. ”Born to Die” följdes av historier om hennes struliga uppväxt, alkoholism och ett lätt white trashigt synsätt på saker. Videon till ”Video Games”, där estetiken dragits till sin spets, var själva peaken.

Till det kommer att Lana Del Rey är föremål för ett sällan skådat meta-berättande. Var allt en fasad? Hennes bakgund ifrågasattes och grottades i rejält när ”Born to Die” började lyfta. Det blev en berättelse om berättelsen.

Berättandet hjälper ofta artisten – musik sprids ofta mun-till-mun, och när du ska få kompisar att lyssna på något du tycker är bra, underlättar det om du har något intressant att säga. Mer än ’lyssna på det här, det är skitbra!’. Det ultimata är så klart artistens död. Och gärna om den sker långt, långt i förtid. Det är så klart svårt att få till en mer dramatisk punkt i berättelsen om artisten, och det är nästan en garanti för att få upp intresset.

När jag som 18-åring för första gången åkte till Hultsfred, fick jag över hemtillverkat vin höra en historia om ett rockband någonstans i Sverige som skrivit världens coolaste låtar, men där alla medlemmar dött i tjugoårsåldern av för mycket knark. Och så spelades två av deras låtar på närmsta kassettbandspelare. Kassetten gick om och om igen. Och jävlar vilken legendstatus det bandet fick hos mig och min kompis. Det var dessutom omöjligt att få tag på någon information kring dem, och än mindre att få höra låtarna igen. Vilket bara spädde på berättelsen. I säkert tio år kunde vi ta upp det här bandet som det förmodligen bästa som funnits om de levt vidare. Och vi berättade om det för alla som orkade lyssna.

Lana Del Rey lever, men i intervjuer säger hon sig vara fullständigt utled på sitt liv, på att leva och drar paralleller till Amy Winehouse och Kurt Cobain. När andra liknar hennes liv vid en film kontrar hon med att kalla det en riktig skitfilm. Antingen stämmer det, eller så är det bara ett nytt kapitel i berättelsen.

Berättelser räcker långt. Men finns det någon sorts musikalisk substans bakom så finns alla förutsättningar för att skapa något riktigt stort. Och ”Ultraviolence” har så mycket substans att det i sig räcker hela vägen. Det är ett album som inbjuder så fullständigt till förlora sig i det. Känslostormarna är fullständigt omöjliga att värja sig emot och all annan musik bleknar bort.

Det enda som finns kvar är Lanas röst som sveper fram genom melodier så vemodstyngda att det knappt går att hålla tårar borta. Få av spåren är särskilt direkta, utan det handlar mer om stämningar. Dramatiken i ”Money Power Glory” är ett fullständigt lysande exempel, där det inte går att göra annat än dras med.

”Ultraviolence” målar hela världen i ett sommareftermiddagsdis likt omslaget till ”West Coast”, och en skapar känslan av en vacker uppgivenhet som inte släpper, även om det gått långt efter det att ”The Other Woman” tonat ut. Eller ännu hellre när sista bonusspåret ”Flipside” gjort detsamma.

Jag tror inte att musik blir större än så här i år.

Ett sido-plus i min bok är beröringspunkterna med ett band där det också fanns vissa white thrash-anslag – Guns N’ Roses. Förutom det övertydliga i låttiteln ”Guns and Roses” finns Lanas kvidande ”You’re fucking crazy” i ”Cruel World”. Förmodligen är det bara tillfälligheter. Men de finns där hursomhelst.

/ Andreas Homanen

Pålitlig Strömstedt på terapiturné

Strömstedt & Freud

2013-03-09

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2013-03-11

 

Har Niklas Strömstedt gått för långt? Från att ha besuttit en stabil position under ca 25 år som folkkär artist, har han via ”Stjärnorna på slottet” tagit steget till att blir en av de mest framträdande artisterna vi har genom ”Tack för musiken”.

Att nu ge sig ut på turné med föreställningen ”Strömstedt & Freud”, som i korthet går ut på att psykoanalysera sig själv med hjälp av psykologen Per Naroskin, till bakgrund av sin egen musik, skulle kunna innebära en viss risk för Niklas Strömstedt-mättnad. Det är dock en relativt stor publik som letat sig till Crusellhallen på lördagskvällen.

Det är svårt att definiera vad Strömstedt & Freud egentligen är. Musikal kommer förmodligen närmast – hade det varit en konsert hade det varit för mycket mellansnack, och hade det varit en teaterföreställning hade det varit för mycket musik.

Vartefter terapisessionen utvecklas spelar Niklas ett urval av sina låtar. De flesta passar textmässigt relativt väl ihop med vad som händer i terapin. Dock tydliggör terapin problemet med Niklas låtmaterial – det är för små variationer för att det ska bli riktigt intressant. Med det inte sagt att det på något sätt är dåligt. Niklas har genom åren snickrat ihop ett antal riktigt bra popmelodier, och han är rutinerad så det räcker och blir över. Bandet han har med sig framför dessutom allting klanderfritt.

Terapi kan måhända låta som något trist att göra musikal av, men både Niklas och Per är tillräckligt duktiga för att det aldrig blir någon fara, och de är faktiskt väldigt roliga ibland.

Brist på variation till trots – vissa nummer står ut; ”Vart jag än går” har onekligen en viss nerv, och ”Oslagbara” är rentav riktigt bra. En del av låtarna kortas ner väl mycket, men tack vare detta hinns desto mer med. Niklas Strömstedt visar att han är riktigt pålitlig när det gäller svensk pop, och att döma av applåderna efter föreställningen kommer han med all säkerhet att behålla sin position som en av de främsta folkkära artisterna för lång tid framöver.

Andreas Homanen

 

Fexéus kräver koncentration

Henrik Fexéus – I ditt huvud

2012-10-19

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2012-10-20

 

Skalar man bort alla lager av show och yta kring Henrik Fexéus, så är det något väldigt otidsenligt över en hypnos/tanke/psykologiföreställning (vilket detta är) – risken finns att det mest känns lite som en marknadsattraktion mer hemmahörande på typ 50-talet, eller medeltiden, än något som skulle kunna vara relevant och underhållande i dag.

Men Henrik Fexéus har onekligen fått ett smärre genombrott i Sveriges nöjesliv. Det visar inte minst bara det faktum att han med sin föreställning ”I ditt huvud” är ute på en turné som spänner över hela landet, och att Crusellhallen på fredagskvällen är relativt välfylld.

Till en början liknar det mest en rockkonsert, och tempot är högt kvällen igenom. Föreställningen bygger mycket på interaktion med publiken. Det inleds med den något annorlunda varianten av 20 frågor, och fortsätter med diverse olika tankeexperiment, de flesta med deltagande från hela eller delar av publiken.

Inledningsvis ger Henrik Fexéus små ledtrådar till hur det fungerar, vilket är en bra idé. Publiken förundras över vad som händer, men har ändå någon sorts liten, liten aning om hur det går till – ett inslag som definitivt ökar upplevelsen. I början gör han även ett par mindre missar, som oavsett om de är avsiktliga eller inte, hjälper publiken igång med tankeverksamheten.

Den första akten känns ibland något lättviktig, men ju längre kvällen går, desto mer avancerade inslag bjuds publiken på. De olika delarna är till synes är helt fristående från varandra, men det finns ändå ett sammanhang, vilket blir tydligare vartefter. Andra akten blir därför vida överlägsen den första. Den är även betydligt tyngre och mer koncentrationskrävande. Men desto mer intressant. Och även om Henrik Fexéus är något av en nutida gycklare, så går det inte att förneka att han är duktig och värd att se.

/ Andreas Homanen

Sabaton i symbios med publiken

Sabaton

2012-12-12

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2012-12-14

Sabatons sångare Joakim Brodén kan inte hålla sig från att nämna det flertalet gånger från scen – det är en vardagskväll i Sverige. Vad publiken i Garden i onsdags kväll upplevde, och var med och skapade, borde alltså inte vara möjligt.

Dynazty inledde kvällen med sin sleaze av klassiskt snitt. När Raubtier går på som andra band har Garden börjat fyllas upp rejält. Bandet är stabilt live, men under slutet av spelningen händer något. När de tar in Sabatons inhoppartrummis Snowy Shaw på sång för ”Världsherravälde” fullkomligt exploderar Garden och det blir otroligt mäktigt. Raubtier gjorde definitivt sin plikt som uppvärmare.

Det är imponerande att se ett band som är i så bra symbios med sin publik som Sabaton – allsången ljuder redan under inledningsmusiken. Därpå följer en och en halv timme av jubel, allsång, nävar i luften, taktfasta hockeykörer och en extremt stor dos pompös power metal

Bandet verkar uppriktigt förvånade över mottagandet de får, och redan efter fjärdelåten ”Karolinens bön” stannar de upp och bara ler mot publiken. Totalt hämtas en tredjedel av kvällens låtar från årets skiva ”Carolus Rex”, och även om det till början kan kännas obekvämt med svenskspråkig metal, så passar det ändå in i det övriga materialet som spänner över hela bandets karriär.

Att hitta invändningar mot musiken kan absolut göras. Det går att klaga på de ibland väl infantila krigsromantiska texterna, att en del av det storslagna inte fångas helt lyckat live och så vidare.

Men allt står sig slätt när man tittar sig runt och ser tusen personer skrika och applådera precis varje sekund av konserten. Och när bandet drar igång ”Primo victoria” och det uppstår spontandans bland publiken som står allra längst bak mot den bakre väggen, finns det inte några tvivel om att Sabaton har gått segrande ur år 2012.

/ Andreas Homanen

Visst finns det mörker även hos Måns Möller

Måns Möller

2013-11-28

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-11-29

Sedan Henrik Schyfferts ”The 90’s” så har varenda någorlunda stor svensk ståuppare gjort sin egen föreställning i liknande stil – roligt och med en svart underton. Måns Möller inleder ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort” med att förklara att det här inte är en sådan kväll, utan att han är alldeles för vanlig och i för stor avsaknad av svärta.

Så, Måns inleder istället med att bara vara hejdlöst rolig. Han tar upp musikaler, barn, återvinning och en särdeles misslyckad hjälpsändning till Afrika, och får undan för undan igång den något torsdags-trögstartade publiken. När han kommer till hjälpsändningen så ekar skratten högt.

Halvvägs in i föreställningen sätter sig Måns Möller ned på en stol, belysningen dämpas och publiken tystnar. Måns börjar prata om det för honom förmodligen oundvikliga – sin autistiske son. Och allt prat om att det inte skulle finnas något mörker i honom är som bortblåst. Han använder dock bara ämnet som grundfåra och tar sig återigen ut i väldigt roliga utflykter om Facebook, korv och barnkalas och det skrattas återigen högljutt.

Det blir dock ytterligare en djupdykning ned i svärtan med publiken lyssnande knäpptyst. Måns kommenterar själv svårigheten att lyfta upp föreställningen igen efter det, men en bagatellartad landsorts-icke-nyhet blir vägen fram till en lyckad avslutning, där han knyter ihop det mörka och det ljusa som belönas med i stort sett stående ovationer. Måns Möller må vara vanlig, men han är definitivt mer än ovanligt rolig.

/ Andreas Homanen