The Haunted – Hultsfred ’05

The Haunted

2005-06-18

Hultsfred, Pampas

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-18

 

image93

 

Det är lördag i Hultsfred. Natt. Min feber har pågått i ett dygn. Jag släpar med mig min campingstol in på området, tillsammans med de varmaste kläderna jag hittade. Bror har redan stått längst framme vid kravallstaketet framför Pampas i säkert en timme.

Marken gungar av publiken som ser the Hives på Hawaii. De har förmodligen inte varit större varken innan eller efter det. Konserten avslutas med att de släpper ut enorma mängder vita ballonger och spelar Tina Turners ”The Best”. Men jag bryr mig inte särskilt om det. Febern och väntan på the Haunted är viktigare. Fyra år tidigare var det Hives som avslutade festivalen på Pampas. Nu är det Haunted. Då regnade det, nu är det förmodligen varmt.

Jag känner det inte. Värmen alltså. Sätter mig i stolen ett par hundra meter från scen. Glest med folk. En vakt kommer fram till mig. Frågar om jag är ok. Förmodligen ser jag ut som någon som druckit för mycket i tre dagar i sträck. Det har jag visserligen också gjort. Men ingenting alls under lördagen. Drar ner luvan och mumlar fram något. Vakten lämnar mig. Jag vill åka hem.

Dolving och Haunted kommer ut. Han har damp. På riktigt. Men det ser ut som det också. Fast det är riktigt, riktigt bra. Tungt. Synd om dem som får spela så sent. Publiken är avslagen. Jag är mer än avslagen.

Efter halva konserten ställer jag mig upp och börjar ta mig framåt scenen. Tar kort var tionde  meter. Suddiga kort. Snea kort. Som jag kände mig ungefär.

Jag går tillbaka med min stol och sätter mig igen. Ser klart och går tillbaka till bilen. Säger hejdå till Söderhamnarna och inväntar bror. Vi sätter oss och åker tillbaka mot Linköping. Kör nästan på ett rådjur på vägen. Sen var jag sjuk resten av den sommaren. Crap.

/ Andreas Homanen

Livekrönika 2014

20140626_212324

Viss avtrubbning borde infinna sig. Efter 79 konserter under 2013 och mer än dubbelt så många i år så kanske det inte borde finnas så mycket att bli upphetsad över. Men under en och halv månad i våras blev jag tre gånger påmind om hur fantastisk livemusik kan vara. The Graveltones pulvrisering av Backstage, Johnossis återkomst på Dynamo i Norrköping och Ebbots majestätiska uppvisning, också på Backstage. De förstnämnda var en total överraskning då de för mig kom från ingenstans. Johnossi var inte helt väntat heller. Efter den inställda turnén gjorde de det enda rätta och bara gick ut och visade upp sina låtar i en råare form än någonsin tidigare. Ebbot var inte överraskande – förutom att hans band The Indigo Children som typ borde gå till världshistorien (så mycket sväng har aldrig någonsin fått plats i ett band med så låg medelålder) – utan han gjorde en precis så perfekt utflippad spelning som jag bara läst om tidigare.

 

Sen har det varit stunder som inte varit helt spännande. Att sitta i ett isande kallt Doom och vänta på Asta Kask till halv ett på natten kunde jag sluppit. Torssons dansbandsdegenerering på Backstage, Yohio på Valborg och Kartellens ljudkatastrof i Trädgårdsföreningen var några andra bottennoteringar.

 

Bråvalla var så klart den stora händelsen i länet. The Hives stod för den stora återupptäckten när de visade sig vara minst lika bra som när jag mer eller mindre övergav dem för ett par år sedan. Efter tre dagar flöt det mesta ihop och när jag satt och skrev den tolfte recensionen – Bad Religion – var det inte utan att jag undrade om jag skrivit samma sak tre gånger tidigare. Men det var väldigt roligt. Årets jubel stod så klart Håkan Hellström för. När Veronika Maggio introducerade ’Hela Huset’ med ”jag gillar egentligen inte duetter” så sa jag ”han KAN inte komma”. Och så klart kom han och Bråvalla exploderade.

The Hives
The Hives

 

Årets andra festival för egen del, Black Christmas, var en välkommen nykomling på festivalhimlen. Satyricon fick avsluta, inte bara Black Christmas utan hela konsertåret, och frågan är om det någonsin blev mäktigare än deras ‘Mother North’. Några hundra meter bort, och ett halvår tidigare, stod Moto Boy stod för årets vackraste spelning.

 

Satyricon
Satyricon

Lokal musik har det blivit en hel del av under året. Showcase LKPG satte tonen i januari med tio riktigt bra akter med Pilotsonen som ”vinnare”. Höjdpunkter annars var In Hours och Melonkvartetten på Livekarusellen, Decisions we Made på L’Orient i juli och allt Järnet tog sig för.

 

In Hours
In Hours

På arrangörssidan finns det hur mycket som helst att vara glad för. Klubb Fyllskalle/Gaphals och L’Orient, Sensus, Liveklubben på Palatset, Arenabolaget, John Doe, Klubb Din Mamma med flera har sett till att Linköping verkligen har en livescen att räkna med.

Men, det här var trots allt 2014. I likhet med allt annat fick trion spelningar i inledningen, se sig distanserade av något gudomligt. Lana Del Rey, Bråvalla, 26 juni. Spelningen är som ett töcken när jag tänker tillbaka på den, och jag är osäker på om jag ens hämtat mig ordentligt än. Eller om jag kommer att göra det.

 

 

Bästa konserter

  1. Lana Del Rey – Bråvalla
  2. Ebbot – Backstage, Linköping
  3. The Graveltones – Backstage, Linköping
  4. Johnossi – Dynamo, Norrköping
  5. The Hives – Bråvalla

 

Bästa låtar

  1. Ebbot – ’Don’t Blow Your Mind’ på Munken in the Park
  2. Johnossi – ’Gone Forever’ på Dynamo i Norrköping
  3. Ebbot – ’Chameleon Ride’ på Backstage
  4. Satyricon – ’Mother North’ – Black Christmas i Norrköping
  5. Darkest Hour – ’Doomsayer’ på L’Orient.

 

 

Amanda Ekstedt
Amanda Ekstedt
Spiders
Spiders
Moto Boy
Moto Boy
Ebbot & the Indigo Children
Ebbot & the Indigo Children

 

Dalaplan
Dalaplan

/ Andreas Homanen

Satan Takes a Holiday – ’Animal Man Woman’

Satan Takes a Holiday – ’Animal Man Woman’

STAH Music/Versity Rights/Universal Music AB

Betyg: 3/5

 

Inledningsvis låter det som att The Hives beslutat sig för att smutsa ner sig. Ganska snart så övergår känslan dock till att det bara låter som att de beslutat sig för att inte göra så bra låtar. Det finns inte tillräckligt som fastnar på ”Animal Man Woman”. ”Pony High” står ut på så sätt att Satan Takes a Holiday gör ett misslyckat försök till sväng. ”Never Let You Sleep” är ett rivigt gästspel från Dolf De Borst. Och vid ett tillfälle blir det faktiskt riktigt jäkla bra – ”Zombie Hands” har en cool 50-talskänsla över sig. Som påminner om… The Hives…

 

/ Andreas Homanen

 

The Hives körde skiten ur festivalen

The Hives

2014-06-27

Bråvalla, Panorama

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren (lång version) och NT (kort version) 2014-06-28

 

Även om det inte är 62 000 i publiken som Howlin’ Pelle Almqvist envist hävdar från scen, så har The Hives inte tappat något av sin dragningskraft. Det är till och med frågan om det inte hade varit bättre med en än större scen.

Med tanke på att The Hives från början så fullständigt byggde upp sin existens kring en ständigt briserande ungdomlig energi, så borde risken öka för att de tappar fart med åldern. Lägg dessutom till den segdragna och lätt förvirrade rättstvisten och ingen skulle klandra dem för att lugna ner sig. Men briserar är precis vad de gör. Om och om igen. Den inledande knocken ”Come on” är bara en lätt försmak av vad som väntar. Och publiken är med på allt – från hoppandet i ”Main offender” till skrikfesten i ”Tick tick boom”. Den sistnämnda dras ut rejält med en bandpresentation där Howlin’ Pelle är i så pass bra form att gensvaret hade varit fullgott åt ett normalt bands allra största hits. Han hinner dessutom med det något udda inslaget publiksurfning-på-sittande-publik. Avslutningen sedan med ”My time is coming” och ”Hate to say I told you so” är helt fenomenal. The Hives verkar helt sakna den vanligtvis lätt försämrande faktorn som kallas åldrande, och det hade lika gärna kunnat stå 2004 i almanackan.

Låtlistan är annars spridd från hela karriären, och det är uppenbart att The Hives hunnit samla på sig så pass många bra låtar att de inte hade kunnat misslyckas, även om de hade lugnat ner sig. Men det blev förmodligen bättre av att de i stället valde att köra skiten ur hela festivalen.

/ Andreas Homanen

Även om det inte är 62 000 i publiken som Howlin’ Pelle envist hävdar från scen, så har The Hives inte tappat något av sin dragningskraft.

Med tanke på att bandet så fullständigt byggde upp sin existens kring en ständigt briserande ungdomlig energi, så borde risken öka för att de tappar fart med åldern. Men briserar är precis vad de gör. Om och om igen. Och publiken är med på allt – från hoppandet i ”Main Offender” till skrikfesten i ”Tick Tick Boom”.

Ingen hade kunnat klandra The Hives om lugnat ner sig med åren. Men det blev förmodligen bättre av att de istället valde att köra skiten ur hela festivalen.

/ Andreas Homanen

 

Låtlista

  1. Come On
  2. Take Back the Toys
  3. Walk Idiot Walk
  4. Two Kinds of Trouble
  5. Main Offender
  6. I Want More
  7. See Through Head
  8. Won’t Be Long
  9. These Spectacles Reveal the Nostalgics
  10. Go Right Ahead
  11. Tick Tick Boom
  12. My Time is Coming
  13. Hate to Say I Told You So

Bråvalla 2014

Lana Del Rey
Lana Del Rey

Då var Bråvalla 2014 över. Torsdagen inleddes med betal- och köstrul. Som dock avhjälptes efter några timmar. Och det fanns ju faktiskt matställen där det gick att betala. Uppståndelsen blev nog betydligt större av att Iron Maiden dragit dit den enda samhällsgrupp som är sämre än sexåringar på att hantera motgångar – gubbar i 45-årsåldern. När strulet var avhjälpt fungerade allting bättre än på någon festival jag besökt tidigare.

Efter Macke Kruna drog hårdrocken igång med Bring Me the Horizon. Jag var på plats en kvart innan konsertstart och förväntan hos 20-åringarna i linne som tog sig framåt i publikmassan gick att ta på. Att de förväntade sig våld är ju en annan sak. Tyvärr var inte bandet sedan så förkrossande bra som senast jag såg dem, och min fyra var nog i överkant. Dropkick Murphys gjorde sitt som festivalens mest festivaliga band i solen. Anthrax var måttligt spännande.

Solnedgången kom löjligt lägligt lagom till Lana Del Reys spelning, och la hela Luna-scenen i ett avmätt filter. Sedan kommer Lana ut, tuggandes tuggummi och med en väldigt nonchalant uppsyn. Och är fullständigt förtrollande. Det är fysiskt omöjligt att slita blicken från henne. Flertalet runt om mig bröt ihop lite lätt, bara av att titta på henne. Det var faktiskt skönt att inte recensera det hela.

Att sedan gå över och se Iron Maiden var lite lätt surrealistiskt. Men de gjorde en betydligt bättre insats än på Friends 2013. M.I.A lades sedan till listan på festivalakter som jag skippat på grund av för sen starttid. Egentligen var det inte så sent, men solen mattade av kroppskrafterna rejält.

När vi tog oss in till festivalområdet på fredagen, såg det ut som att mörkret från Mordor var på väg in. Och mycket riktigt. Fågelsvärmar och en lättare sandstorm föregick åskovädret. Själv märkte jag intet av själva blixtnedslaget. Bombus kämpade på så bra att det inte gick att fokusera på så mycket annat.

Raubtier
Raubtier

Likt Iron Maiden hade Raubtier ett betydligt bättre ljud än senast (L’Orient) och gav fredagen en ok dos hårdrock innan popeftermiddagen tog över. Såg Movits! (bra som vanligt) och The Kooks (skittråkiga), innan The Hives körde över allihop. Jag har inte sett dem sedan 2008, vilket säkerligen hjälpte till för att få det att kännas så fräscht som det ändå gjorde. Festivalens näst bästa insats och min första recenserade Bråvalla-femma. Festivalens största jubel kom sedan under Veronika Maggios spelning. Introduktionen av ”Hela huset” skvallrade lite om vad som skulle komma. Jag vågade dock inte tro på att Håkan verkligen skulle dyka upp. Men det gjorde han ju, och folkhavet framför Luna exploderade.

The Hives

Det jag sedan såg av Kings of Leon var inte särskilt spännande. Såg en halvtimme av Mustasch. Det var Mustasch och inget mer eller mindre än så. Panda Da Panda avslutade natten, men där stördes alltför mycket av Placebos ljud. Men så stod jag utanför tältet också.

Lördagen innebar mindre regn. Men längre. Och betydligt mycket mer kyla. Första bandet blev The Bots, som jag hade stora förhoppningar på. De hade det inte lätt med runt 100 personer i publiken och kyla. Blev helt ok under de förutsättningarna. Truckfighters hade det dock än svårare på den största scenen.

Det stora samtalsämnet under lördagen var kylan. Under Graveyards spelning började jag fundera på om jag höll på att få förfrysningsskador. Helt otroligt hade det inte varit. Kvällen innebar en rejäl dos nostalgi under Bad Religion. Gregg Graffins sång var inte helt stabil, men som helhet var nog konserten den roligaste under festivalen. När jag satte mig för att skriva recensionen var huvudet helt mosig och jag ville inte tänka på musik över huvud taget. Men skrivandet gick bra, och det var med visst vemod jag lämnade pressområdet och begav mig inåt stan för dusch och säng.

 

Möjligen hjälps min okritiskhet mot torsdagsstrulet av tidigare festivalupplevelser – har du följt med en festival flera mil ut på Hisingen och blivit utlämnad till att gå längs en motorväg vid två på natten för att arrangörerna beställt ca 100 bussar för lite, eller vadat två kilometer genom lera bara för att komma fram till scenområde där leran är 1,5 decimeter, så blir du lite härdad.

 

/ Andreas Homanen

Off to Bråvalla

Funderar på att ta en musikfri vecka efter det här…

Skulle någon leta efter mig är det här de säkraste tillfällena:

 

Torsdag

Markus Krunegård, Bring Me The Horizon, Dropkick Murphys, Lana Del Rey, Iron Maiden, M.I.A.

Fredag

Bombus, Raubtier, Movits!, The Hives, Mando Diao, Placebo, Panda Da Panda

Lördag

The Bots, Truckfighters, Graveyard, Elliphant, Bad Religion, Kanye West

Veckan som kommer – 26

torsdag, 26 juni

Bråvalla drar igång! Planerade band att se för egen del:

Markus Krunegård, Bring me the Horizon, Dropkick Murphys, Lana Del Rey, Iron Maiden, M.I.A., Bombus, Raubtier, Movits!, The Hives, Mando Diao, Panda Da Panda, The Bots, Truckfighters, Ison & Fille, Tiger Bell, Graveyard, Elliphant, Bad Religion, Kanye West

Det kan vara så att det är snäppet för mastigt. Vi får se.

 

Lördag, 28 juni

Lofot och Drivvedsfolket spelar på L’Orient i LInköping.