Årets skiva

Lana Del Rey – ’Ultraviolence’

Polydor/Interscope

Betyg: 5/5

 

Lana Del Rays avmätta ’mic check, one, two’ 1:55 in i första singeln ’West Coast’, är en så perfekt detalj att det egentligen var allt som behövdes för att övertygas om att hon mer än väl lyckats med följa upp ”Born to Die”. Det är så klart en ganska brutal reducering, men ändå.

Lana Del Rey är ett av de bästa exemplen på vad historieberättande kan göra för en artist. ”Born to Die” följdes av historier om hennes struliga uppväxt, alkoholism och ett lätt white trashigt synsätt på saker. Videon till ”Video Games”, där estetiken dragits till sin spets, var själva peaken.

Till det kommer att Lana Del Rey är föremål för ett sällan skådat meta-berättande. Var allt en fasad? Hennes bakgund ifrågasattes och grottades i rejält när ”Born to Die” började lyfta. Det blev en berättelse om berättelsen.

Berättandet hjälper ofta artisten – musik sprids ofta mun-till-mun, och när du ska få kompisar att lyssna på något du tycker är bra, underlättar det om du har något intressant att säga. Mer än ’lyssna på det här, det är skitbra!’. Det ultimata är så klart artistens död. Och gärna om den sker långt, långt i förtid. Det är så klart svårt att få till en mer dramatisk punkt i berättelsen om artisten, och det är nästan en garanti för att få upp intresset.

När jag som 18-åring för första gången åkte till Hultsfred, fick jag över hemtillverkat vin höra en historia om ett rockband någonstans i Sverige som skrivit världens coolaste låtar, men där alla medlemmar dött i tjugoårsåldern av för mycket knark. Och så spelades två av deras låtar på närmsta kassettbandspelare. Kassetten gick om och om igen. Och jävlar vilken legendstatus det bandet fick hos mig och min kompis. Det var dessutom omöjligt att få tag på någon information kring dem, och än mindre att få höra låtarna igen. Vilket bara spädde på berättelsen. I säkert tio år kunde vi ta upp det här bandet som det förmodligen bästa som funnits om de levt vidare. Och vi berättade om det för alla som orkade lyssna.

Lana Del Rey lever, men i intervjuer säger hon sig vara fullständigt utled på sitt liv, på att leva och drar paralleller till Amy Winehouse och Kurt Cobain. När andra liknar hennes liv vid en film kontrar hon med att kalla det en riktig skitfilm. Antingen stämmer det, eller så är det bara ett nytt kapitel i berättelsen.

Berättelser räcker långt. Men finns det någon sorts musikalisk substans bakom så finns alla förutsättningar för att skapa något riktigt stort. Och ”Ultraviolence” har så mycket substans att det i sig räcker hela vägen. Det är ett album som inbjuder så fullständigt till förlora sig i det. Känslostormarna är fullständigt omöjliga att värja sig emot och all annan musik bleknar bort.

Det enda som finns kvar är Lanas röst som sveper fram genom melodier så vemodstyngda att det knappt går att hålla tårar borta. Få av spåren är särskilt direkta, utan det handlar mer om stämningar. Dramatiken i ”Money Power Glory” är ett fullständigt lysande exempel, där det inte går att göra annat än dras med.

”Ultraviolence” målar hela världen i ett sommareftermiddagsdis likt omslaget till ”West Coast”, och en skapar känslan av en vacker uppgivenhet som inte släpper, även om det gått långt efter det att ”The Other Woman” tonat ut. Eller ännu hellre när sista bonusspåret ”Flipside” gjort detsamma.

Jag tror inte att musik blir större än så här i år.

Ett sido-plus i min bok är beröringspunkterna med ett band där det också fanns vissa white thrash-anslag – Guns N’ Roses. Förutom det övertydliga i låttiteln ”Guns and Roses” finns Lanas kvidande ”You’re fucking crazy” i ”Cruel World”. Förmodligen är det bara tillfälligheter. Men de finns där hursomhelst.

/ Andreas Homanen