The Haunted – Hultsfred ’05

The Haunted

2005-06-18

Hultsfred, Pampas

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-18

 

image93

 

Det är lördag i Hultsfred. Natt. Min feber har pågått i ett dygn. Jag släpar med mig min campingstol in på området, tillsammans med de varmaste kläderna jag hittade. Bror har redan stått längst framme vid kravallstaketet framför Pampas i säkert en timme.

Marken gungar av publiken som ser the Hives på Hawaii. De har förmodligen inte varit större varken innan eller efter det. Konserten avslutas med att de släpper ut enorma mängder vita ballonger och spelar Tina Turners ”The Best”. Men jag bryr mig inte särskilt om det. Febern och väntan på the Haunted är viktigare. Fyra år tidigare var det Hives som avslutade festivalen på Pampas. Nu är det Haunted. Då regnade det, nu är det förmodligen varmt.

Jag känner det inte. Värmen alltså. Sätter mig i stolen ett par hundra meter från scen. Glest med folk. En vakt kommer fram till mig. Frågar om jag är ok. Förmodligen ser jag ut som någon som druckit för mycket i tre dagar i sträck. Det har jag visserligen också gjort. Men ingenting alls under lördagen. Drar ner luvan och mumlar fram något. Vakten lämnar mig. Jag vill åka hem.

Dolving och Haunted kommer ut. Han har damp. På riktigt. Men det ser ut som det också. Fast det är riktigt, riktigt bra. Tungt. Synd om dem som får spela så sent. Publiken är avslagen. Jag är mer än avslagen.

Efter halva konserten ställer jag mig upp och börjar ta mig framåt scenen. Tar kort var tionde  meter. Suddiga kort. Snea kort. Som jag kände mig ungefär.

Jag går tillbaka med min stol och sätter mig igen. Ser klart och går tillbaka till bilen. Säger hejdå till Söderhamnarna och inväntar bror. Vi sätter oss och åker tillbaka mot Linköping. Kör nästan på ett rådjur på vägen. Sen var jag sjuk resten av den sommaren. Crap.

/ Andreas Homanen

Redemption Song – the Definitive Biography of Joe Strummer

Chris Salewics  – ‘Redemption Song – the Definitive Biography of Joe Strummer’

Harper Collins

Betyg: 3/5

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2010-10-30

 

Den här biografin gick ju inte så jäkla snabbt att läsa. Det beror nog mest på min egen seghet än eventuella litterära kvalitéer hos boken.
(och eventuellt på att jag inte är riktigt så bra på att läsa engelska som jag nog vill tro).

Om Joe Strummer hade en spattig scenstil, känns boken mer stelbent. Den blir lätt tungfotad då ALLT ska med. ALLT innebär att när jag tänker på det första jag tänker på när jag tänker på boken
(bra språk här…)
inte är tillkomsten av ”London Calling” eller någon ökänd turné, utan hur Joe som medelålders mest verkar åka till Spanien hela tiden. Kanske mindre lyckat. Å andra sidan känns den mer seriös än många andra musiker-biografier. Fast vem vill ha en seriös biografi om en musiker? Om det inte är typ jazz eller så.

För övrigt kan ju spattighet vara lite lätt kliché när det gäller sångare. Men Joe Strummer var spattigheten personifierad, verkar det som. Jag säger ‘verkar’, då jag faktiskt inte sett mer än korta klipp från Clash-tiden. När jag såg honom som på Hultsfred ’99 var han möjlighen anti-spattigheten personifierad. Men ändå bra.

Joe Strummer live och på skiva – skitbra. Joe Strummer i bokform – rätt tråkig.

/ Andreas Homanen

Den Svenska Björnstammen & Markus Krunegård på Flygeln

image

Den Svenska Björnstammen & Markus Krunegård

2014-10-10

Norrköping, Flygeln

Betyg: 4/5

 

En kompis brukar avfärda band med fler personer på scen än fyra, med kommentaren att resterande medlemmar är knarkare med oklar funktion. Den Svenska Björnstammen har i så fall tre stycken sådana. Men även om det inte alltid är helt tydligt vad alla bidrar med, så gjorde de en betydligt bättre insats än så på den fullsatta Flygeln igår. Spelningen ihop med Markus Krunegård är en del av Louis De Geers 20-årsfirande. Band som lyckas bli profeter i sina hemstäder har sällan några problem att lyftas fram av publiken på den här typen av tillställningar. Inte heller Björnstammen, även om den där totalt hämningslösa feststämningen som deras musik inbjuder till, inte riktigt infinner sig. ”Vart jag mig världen vänder” får så klart stor respons, och det är imponerande med låtar som får jubelhöjningar mitt i verser och en gång till inför refrängen.

Markus Krunegård har med årets skiva ”Rastlöst blod” nått en betydligt högre nivå som artist. Och om Björnstammen hade det enkelt, så behöver han anstränga sig än mindre – publiken älskar allting från första sekund. Han ligger dock inte på latsidan på något sätt, utan ger allt. Även om det är mycket prat om Norrköping i mellansnacket så håller han sig från det allra mest uppenbara publikfrieriet. Att spela ”På promenaden” eller ”Norrköping” hade nästan varit för bra. Han blandar bra från alla soloskivor, även om tyngdpunkten ligger mot ”Rastlöst Blod”.

Som sista extranummer tar Markus Krunegård fram ”Stjärnfallet”, och det blir en fullständigt lysande vacker avslutning med dragspelsackompanjemang. Och när han går av scen, och publiken sjunger vidare i en mindre evighet är det nästan lika fint som när 500 turbojugends skrålade ”I got Erection” i två timmar i Hultsfredsnatten 2005.

 

/ Andreas Homanen

Årets skiva

Lana Del Rey – ’Ultraviolence’

Polydor/Interscope

Betyg: 5/5

 

Lana Del Rays avmätta ’mic check, one, two’ 1:55 in i första singeln ’West Coast’, är en så perfekt detalj att det egentligen var allt som behövdes för att övertygas om att hon mer än väl lyckats med följa upp ”Born to Die”. Det är så klart en ganska brutal reducering, men ändå.

Lana Del Rey är ett av de bästa exemplen på vad historieberättande kan göra för en artist. ”Born to Die” följdes av historier om hennes struliga uppväxt, alkoholism och ett lätt white trashigt synsätt på saker. Videon till ”Video Games”, där estetiken dragits till sin spets, var själva peaken.

Till det kommer att Lana Del Rey är föremål för ett sällan skådat meta-berättande. Var allt en fasad? Hennes bakgund ifrågasattes och grottades i rejält när ”Born to Die” började lyfta. Det blev en berättelse om berättelsen.

Berättandet hjälper ofta artisten – musik sprids ofta mun-till-mun, och när du ska få kompisar att lyssna på något du tycker är bra, underlättar det om du har något intressant att säga. Mer än ’lyssna på det här, det är skitbra!’. Det ultimata är så klart artistens död. Och gärna om den sker långt, långt i förtid. Det är så klart svårt att få till en mer dramatisk punkt i berättelsen om artisten, och det är nästan en garanti för att få upp intresset.

När jag som 18-åring för första gången åkte till Hultsfred, fick jag över hemtillverkat vin höra en historia om ett rockband någonstans i Sverige som skrivit världens coolaste låtar, men där alla medlemmar dött i tjugoårsåldern av för mycket knark. Och så spelades två av deras låtar på närmsta kassettbandspelare. Kassetten gick om och om igen. Och jävlar vilken legendstatus det bandet fick hos mig och min kompis. Det var dessutom omöjligt att få tag på någon information kring dem, och än mindre att få höra låtarna igen. Vilket bara spädde på berättelsen. I säkert tio år kunde vi ta upp det här bandet som det förmodligen bästa som funnits om de levt vidare. Och vi berättade om det för alla som orkade lyssna.

Lana Del Rey lever, men i intervjuer säger hon sig vara fullständigt utled på sitt liv, på att leva och drar paralleller till Amy Winehouse och Kurt Cobain. När andra liknar hennes liv vid en film kontrar hon med att kalla det en riktig skitfilm. Antingen stämmer det, eller så är det bara ett nytt kapitel i berättelsen.

Berättelser räcker långt. Men finns det någon sorts musikalisk substans bakom så finns alla förutsättningar för att skapa något riktigt stort. Och ”Ultraviolence” har så mycket substans att det i sig räcker hela vägen. Det är ett album som inbjuder så fullständigt till förlora sig i det. Känslostormarna är fullständigt omöjliga att värja sig emot och all annan musik bleknar bort.

Det enda som finns kvar är Lanas röst som sveper fram genom melodier så vemodstyngda att det knappt går att hålla tårar borta. Få av spåren är särskilt direkta, utan det handlar mer om stämningar. Dramatiken i ”Money Power Glory” är ett fullständigt lysande exempel, där det inte går att göra annat än dras med.

”Ultraviolence” målar hela världen i ett sommareftermiddagsdis likt omslaget till ”West Coast”, och en skapar känslan av en vacker uppgivenhet som inte släpper, även om det gått långt efter det att ”The Other Woman” tonat ut. Eller ännu hellre när sista bonusspåret ”Flipside” gjort detsamma.

Jag tror inte att musik blir större än så här i år.

Ett sido-plus i min bok är beröringspunkterna med ett band där det också fanns vissa white thrash-anslag – Guns N’ Roses. Förutom det övertydliga i låttiteln ”Guns and Roses” finns Lanas kvidande ”You’re fucking crazy” i ”Cruel World”. Förmodligen är det bara tillfälligheter. Men de finns där hursomhelst.

/ Andreas Homanen