Veckan som kommer – 50

Måndag, 8 december

Em & Her Music och Joakim Leijon spelar på Elsas Hus.

 

Tisdag, 9 december

Soran Ismail och Magnus Betnér är ute på sista vändan för ‘En skam för Sverige’ och besöker Linköping för andra gången. Gillar du standup minsta lilla så finns det ingen anledning att inte se det här.

 

Fredag, 12 december

Eldkvarn spelar på Kultur-Akademin i Motala.

Datamuséet har någon sorts jubileum och firar med standup under namnet IT-supportteam. Framträder gör bland annat Josefin Johansson, David Sundin och Ben Kersley.

Slidin’ Slim & Eric Hansson spelar på Palatset.

Dante gästar Nationernas Hus.

 

Lördag, 13 december

The Crypt har en intressant kväll med Nocturnal, Hypnos och Honeymoon Disease.

Alla var roligare än vädret

Standup i det fria

2014-08-17

Linköping, Tages Hörna

Publicerad i Corren 2014-08-18

 

Inte för att jag har koll på hur stå upp-scenen ser ut i särskilt många medelstora svenska städer, men om det är någon som ska konkurrera med Linköping så får de verkligen anstränga sig. Klubben LKPG Ha Ha! fortsätter i höst och i söndags var det dags för ”Stand up i det fria”, som är precis vad det låter som – en stå upp-eftermiddag utomhus, Tages Hörna närmare bestämt. Projektet är unikt på så sätt att det har kommit till stånd genom crowdfunding, där publiken har bidragit i en insamling sedan i våras.

Med drygt 20 akter under fyra timmar så blir det ofrånkomligen en viss variation på kvalitén, och det är inte överdrivet många stora namn. Men sett till vad alla presterar sammantaget är det ett imponerande startfält som Linköpings stå upp-nestor Ben Kersley har fått ihop. Många av dem förtjänar definitivt en större publik – Carin Sollenberg, Emil Saghamre, Ellinor Svensson och Umit Dag framförallt. Linköpings egna Palle Strömberg, med sin arg lärare-rutin, är också riktigt bra. Ola Aurell har gjort sig ett namn med sina visor de senaste åren, och visar att han inte stagnerat. David Sundins upplägg är i grunden ett ganska enkelt upplägg, men visar att med rätt ton går det att få det mesta roligt. Exempelvis det inte helt givna stå upp-ämnet ägg. Thomas Eriksson får mycket skratt med sin bebisröst.

Sedan har samtliga under eftermiddagen ett stort hinder att slåss med – vädret. Det regnar i stort sett konstant, och det är långt ifrån alla i publiken som stannar tiden ut. Att det är lite glest och ganska taskiga förhållanden gör dock att det blir en familjär stämning.

När Isak Jansson rundar av kvällen blir det väldigt tydligt att rutin verkligen kan lyfta en stå uppare många nivåer upp. Han har en perfekt timing och lockar fram skratt i stort sett hela tiden.

Stark avslutning på humorsäsongen

LKPG Ha Ha! med Kristoffer Appelquist

2014-05-08

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2014-05-10

 

LKPG Ha Ha! drar på rejält när det är dags för avslutning av vårsäsongen – Kristoffer Appelquist är ett namn ur den yttersta ståupp-eliten i Sverige. Det är då inte heller konstigt att Backstage är än mer välfyllt än under tidigare kvällar.

Kvällen inleds av en uppsättning betydligt mindre kända ståuppare. Uppsalas Erik Bamberg är allra först ut. Han har lite svårt med den något trögstartade publiken, men bygger långsamt upp stämningen.

Isak Jansson har det därefter enklare. Hans i grunden relativt enkla rutin om knark och dialekter, är starten på en imponerande rolig rutin med smala ämnen som schack och Sigmund Freud. Kungafamiljen är sen kanske inte det fräschaste av ämnen, men Isak Janssons avslutning om dem är fantastiskt kul.

Tredje akten är Henrik Källman, som gjorde sitt andra LKPG Ha Ha!-framträdande. Han har en helt egen, och inte helt enkel ståupp-stil. Skämten är lite långsammare och skratten dröjer lite längre.

Senast Kristoffer Appelquist besökte Linköpings ståuppscen var i höstas med sin soloshow ”Drömmen om Amerika”. Relativt stora delar av den föreställningen fanns med under den här torsdagskvällen, vilket gör att han inte känns helt på topp. Sedan är det fortfarande mycket som är väldigt roligt – inte minst avsnittet om Kristoffer Appelquists dröm om att bli en amerikansk polis. Hans storhet ligger i sådana långa tirader, som till synes inte har någon struktur och byggs på i oändlighet. Sedan blir nog behållningen betydligt större om du inte har hört det förut.

LKPG Ha Ha! bjöd avslutade säsongen med en riktigt stabil uppställning, även om de riktiga topparna saknades. Som helhet har det varit en mycket rolig vår, och det är bara att hoppas att hösten fortsätter i samma stil.

/ Andreas Homanen

Tvära kast med ståpp-nestor

Mårten Andersson – ‘Under ytan’

2014-04-11

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-04-14

 

Mårten Andersson har under flera år fungerat som den sammanhållande mittpunkten i svensk ståupp. Som ciceron för institutionen Raw har han fört ut hur många ståuppare som helst på scener runt om hela landet. Han har alltid gjort sin del av föreställningen bra, men ofta har det varit med känslan att han är där som en sorts glorifierad konferencier.

Med sin soloföreställning ”Under ytan” är det inga tvivel om att det bara är Mårten Andersson själv det handlar om. Han inleder med att gå upp på scen helt utan musik och börjar prata om sina drömmar och brister, utan några humoristiska inslag. Det är inte det enklaste sättet att få igång en publik, och stämningen är till en början avvaktande. Det hjälper inte heller att Garden är en bit från fullt.

Mårten Andersson har dock en förmåga att undan för undan bygga upp skratten, och efter ett tag är dominerar gapskratten. Vissa av greppen är ganska enkla, som fylle-läten, men Mårten gör dem så bra att det inte är annat än fruktansvärt roligt.

Ett mer eller mindre obligatoriskt grepp i svenska ståuppföreställningar är vändningen ned mot det gravallvarliga. Är det inte krig eller mobbning så är det personliga hemligheter som ska utforskas. ”Under ytan” är inget undantag, och även om det gjorts förut så fungerar det och känns inte gammalt. Mårten visar med eftertryck att han klarar av att vara seriös.

Föreställningen vänder sedan upp igen, och det blir en väldigt rolig avslutning. Den absoluta höjdpunkten nås med avsnittet om rallyförares språkkunskaper, då gapskratten är tillbaka. Mårten Andersson klarar mer än väl av att själv vara huvudattraktionen. Och kan du hålla en närapå två timmar lång monolog om dig själv utan att det blir för mycket ältande, är det imponerande i sig.

/ Andreas Homanen

Ståupp som betyder något

En skam för Sverige – Magnus Betnér & Soran Ismail

2014-03-07

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-03-10

 

Magnus Betnér är sedan ett par år förmodligen Sveriges största ståuppare. Soran Ismail har å sin sida fått än mer uppmärksamhet för diverse kontroverser.

Nu har deras gemensamma föreställning ”En skam för Sverige” gått för fulla hus sedan i oktober och har förlängts ända in i december. Förväntningarna är därför väldigt höga inför fredagskvällen i Crusellhallen.

Magnus Betnér inleder, och är till en början mer lugn och tillbakahållen än man skulle kunna förvänta sig. Hans stora styrka ligger i hans samhällskritik. Inom det området finns det ett antal tacksamma ämnen som behandlas; Sverigedemokraterna inte minst. Även om han går hårt åt dem är det inget mot kritiken mot media, som han trots all sin frustration och ilska mot, håller på en bra nivå.

Men allt är inte politik. Magnus Betnér går även in på mer vardagliga ämnen som vårt användande av sociala medier, vilket i stort sett är helt omöjligt att undgå att höra på en ståuppscen i Sverige idag. Den tillbakalutade stilen vässas undan för undan bort tills allting kreverar i ett fullständigt lysande utbrott som fullständigt nedgör argument mot politisk korrekthet.

Soran Ismail kommer in på scen till jubel och visslingar, och han har inga problem alls att få igång publiken. Faktum är att det går så lätt för honom att spela vidare på en del av det Magnus Betnér tog upp, att det till en början känns som att han inte behöver anstränga sig alls för att publiken ska skratta konstant.

Men Soran drar snart ner på tempot och blir mer allvarlig. Järnrörsincidenten finns så klart med, och i likhet med Sorans framträdande på Raw för ett år sedan, berättar han den ur en kanadensares synvinkel. Vilket fortfarande gör den än mer bisarr än vad den redan är. Sorans akt kretsar i övrigt mycket kring rasism, och även om skratten är på en mer sansad nivå så är det fortfarande kul.

Magnus Betnér och Soran Ismail visar med eftertryck att det går att göra ståupp som inte bara är rolig, utan också betyder något.

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 10

Tisdag, 4 mars

Ett av världens coolaste bandnamn intar Konsert & Kongress – Supersuckers. Vadstenas Close Quarters gästar som uppvärmare. Biljetter här.

Torsdag, 6 mars

LKPG Ha Ha! med Josefin Johansson och Kringlan Svensson på Backstage. Biljetter här.

Fredag, 7 mars

Mer standup. Nu ”En skam för Sverige” med Magnus Betnér och Soran Ismail. Biljetter här.

Allvarligt och roligt med Özz Nujen

Özz Nujen – Dålig stämning

2012-12-02

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2012-12-03

 

Efter ett intro bestående av kungens ”vända blad”-presskonferens står Özz Nujen på scen. Han inleder direkt med att skapa dålig stämning. I den mening att han häcklar publikens utseende. Vilket så klart innebär en rolig, dålig stämning. Därpå följer en tjugo minuter lån kaskad kring kvinnor, invandrare, sin egen familj, sexualitet och religion.

Özz börjar att bli en av veteranerna inom svensk stand up, och ett av hans signum genom karriären har varit en ofta konfrontativ publikkontakt. Det visar han prov på redan från början, men han håller det på en snäll nivå. Crusellhallen är drygt halvfull, men samtliga är med på noterna från början.

Efter inledningen kommer Özz tillbaka till temat för kvällen – dålig stämning. Men det blir aldrig mer än skämt kring det. Förvisso är det väldigt roligt – det visar sig att det är ett väldigt tacksamt ämne att uppehålla sig kring. Särskilt när han diskuterar svenskars ängslighet genom historien.

Den svenska stand up-publiken har nog blivit lite bortskämd de senaste åren, framförallt genom Henrik Schyffert ”The 90’s – ett försvarstal” och Mia Skäringers ”Dyngkåt och hur helig som helst”. I de två har upphovspersonerna visat att det går att lyfta stand up genom att ha en underliggande, och i de fallen lite mörk, historia. Özz har sin variant i passagen om svensk vapenexport och kopplingen till sin egen uppväxt. Där har han publikens absoluta uppmärksamhet, och det blir riktigt gripande och självutlämnande. Så, det finns något djupare, även om det kanske inte har så mycket med dålig stämning att göra.

Resten av föreställningen kastar sig Özz kring rasism, sina familjeförhållanden och dagens Sverige, hela tiden med tvära kast mellan det allvarliga och det roliga. Han får även in en del politisk kritik, dock utan att gå in på det mest givna ämnet för dagen. Han visar sig även vara en skicklig imitatör. Mot slutet håller sig Özz på en lättsam nivå, vilket lämnar publiken upprymd, även om vi på det hela bjudits på en tänkvärd afton.

/ Andreas Homanen

Snabb humor med Al Pitcher

LKPG Ha Ha! med Al Pitcher

2014-02-06

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-02-08

 

Det finns tack och lov ett nöjesliv i Linköping även utanför Melodifestivalen denna vecka. Ståuppklubben LKPG Ha Ha! med Ben Kersley i spetsen inledde på torsdagskvällen vårsäsongen på storstilat vis med en helt engelskspråkig föreställning med Al Pitcher som huvudnummer. Al har gjort flertalet bejublade framträdanden genom klubbens historia, och skulle visa sig även i kväll vara väl värd sin plats.

Kvällen inleddes av svenskamerikanen Yemi Afolabi, som inte helt oväntat spelar mycket på det något uttjatade temat kulturkrockar mellan Sverige och utlandet. Publiken är dessutom lite trögstartad, så det tar lite tid innan föreställningen kommer igång. Yemi kämpar dock på och avslutningen med det inverterade midsommarfirandet i New York torde ha omvänt de sista i publiken.

Akt nummer två är The Great Luddini, som är från Göteborg men för kvällen framträder på engelska. Han hör till den inte helt heta kategorin trollkarlsståuppare. Luddini har en väldigt intensiv stil, vilket är tur då det är en hel del av materialet som inte helt går fram.

James McKie är engelsman men håller sig befriande nog ifrån kulturkrockstemat. Det blir i stället rolig och återhållsam humor om bland annat livet som förälder.

Timing är en av grundförutsättningarna för egentligen all humor, och särskilt när det kommer till ståupp. Hur Al Pitchers timing är svårt att avgöra då han håller ett så imponerande tempo och skjuter åt alla håll samtidigt. Det finns ingen direkt röd tråd, vilket gör att det blir tillfällen när det inte är helt lätt att följa med. Det spelar dock mindre roll när det är så pass roligt hela tiden. Al Pitcher väver in publiken snyggt i föreställningen. Särskilt roligt blir det när han bygger vidare på att han inte får så mycket respons, och improviserar utifrån det.

När Al Pitcher går av scenen råder det inga tvivel om att även om kvällen började trögt, har ståupp-året i Linköping fått en riktigt fin start. Och Al Pitcher är mer än välkommen tillbaka igen.

/ Andreas Homanen

Intetsägande men underhållande

Alex Schulman – Älska mig!

2013-11-29

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-11-30

 

Varför har den svenska nutidsmänniskan ett så absurt bekräftelsebehov? Alex Schulman tar avstamp i det antagandet i sin föreställning ”Älska mig!” Efter att under ett par år ha varit mer bespottad än många andra offentliga personer hinner med under en livstid, inledde han sin resa uppåt mot kulturens finrum. Att som nu åka på turné med en föreställning som egentligen i grunden handlar om sig själv, är förmodligen kulmen på denna utveckling. Åtminstone hittills.

Att utgå från sig själv för att förklara samtidsfenomen är inget konstigt i sig, det ger ofta ett bra samband i historien. Men det kan också slå över till att bli alltför egocentriskt.  Alex Schulman faller dit alltför ofta under de 90 minuterna. Han berättar om sin uppväxt och om olika händelser som format honom, och det är ett evigt sökande efter svaret på sig själv.

Med det inte sagt att det inte är underhållande – i sina bästa stunder hade ”Älska mig!” kunnat tas för en ståupp-föreställning, och en lyckad sådan med mycket igenkänningshumor. Som allra bäst är Alex Schulman när han går in på det som är han i viss mån personifierar, som sociala medier. Alex Schulman hinner med en hel del allvar också. Mycket av det som tas upp är väldigt självutlämnandende och naket.

Som samtidsbeskrivning är ”Älska mig!” rätt intetsägande. Det är svårt att hitta sammanhanget och helheten haltar. Som Alex Schulman-beskrivning är den dock riktigt bra. Och får du stående ovationer från en närapå fullsatt Crusellhall har du definitivt lyckats med något.

/ Andreas Homanen

Visst finns det mörker även hos Måns Möller

Måns Möller

2013-11-28

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-11-29

Sedan Henrik Schyfferts ”The 90’s” så har varenda någorlunda stor svensk ståuppare gjort sin egen föreställning i liknande stil – roligt och med en svart underton. Måns Möller inleder ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort” med att förklara att det här inte är en sådan kväll, utan att han är alldeles för vanlig och i för stor avsaknad av svärta.

Så, Måns inleder istället med att bara vara hejdlöst rolig. Han tar upp musikaler, barn, återvinning och en särdeles misslyckad hjälpsändning till Afrika, och får undan för undan igång den något torsdags-trögstartade publiken. När han kommer till hjälpsändningen så ekar skratten högt.

Halvvägs in i föreställningen sätter sig Måns Möller ned på en stol, belysningen dämpas och publiken tystnar. Måns börjar prata om det för honom förmodligen oundvikliga – sin autistiske son. Och allt prat om att det inte skulle finnas något mörker i honom är som bortblåst. Han använder dock bara ämnet som grundfåra och tar sig återigen ut i väldigt roliga utflykter om Facebook, korv och barnkalas och det skrattas återigen högljutt.

Det blir dock ytterligare en djupdykning ned i svärtan med publiken lyssnande knäpptyst. Måns kommenterar själv svårigheten att lyfta upp föreställningen igen efter det, men en bagatellartad landsorts-icke-nyhet blir vägen fram till en lyckad avslutning, där han knyter ihop det mörka och det ljusa som belönas med i stort sett stående ovationer. Måns Möller må vara vanlig, men han är definitivt mer än ovanligt rolig.

/ Andreas Homanen