Skriver Dan Brown dåligt bara för att jävlas?

Dan Brown – ‘Den förlorade symbolen’

Albert Bonniers Förlag

Betyg: 3/5

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-03-20

 

Eller är det så att hans spänningsförmåga inte lämnar utrymme för ens tillstymmelse till vettigt språk?

I denna den tredje boken om symbolexperten Robert Langdon, har Dan Brown lämnat Europa för Washington. Bakgrunden är frimurarnas uråldriga hemligheter, och kopplingar mellan symboler, byggnader, konstverk och annat i staden. Det blir en en sedvanlig kapplöpning mot klockan, med konspirationer och mystiska människor som extra krydda.

”Den förlorade symbolen” är minst lika spännande som ”Da Vinci-koden” och ”Änglar och demoner”, men Dan Brown har tagit sitt taskiga språk och larviga beskrivningar till en ny nivå. Det är nästan så att det verkar som att han gör det på pin tjiv. Det tydligaste exemplet är när han fyra, fem gånger ska påpeka att den svarte mannen var ”elegant klädd”, och dessutom på helt ovidkommande
(eller åtminstone skitkonstiga)
ställen. Och vad är grejen med att ha ett genomont människomonster i varje bok? I det här fallet en enormt muskulöst person helt klädd i tatueringar. Det blir lite väl barnsligt.

Men, det är som sagt spännande. Och på så sätt har nog ändå Dan Brown sin plats. Att läsa hans böcker och bedöma dem blir som att se spänningen tävla mot det taskiga språket. I de två tidigare Robert Langdon-böckerna har jag kapitulerat för spänningen, men här är det fasen frågan. Det blir en svag trea med en bullet-markering
(är det ett vedertaget begrepp verkligen?)
nedåt.

 

/ Andreas Homanen

 

Jan Guillou – ’Mellan Rött och Svart’

Jan Guillou – ’Mellan Rött och Svart’

Pocketförlaget

Betyg: 3/5

 

Andra delen av Jan Guillous 1900-talsserie, ’Dandy’, fick mig att

(äntligen?)

ta ned Jan Guillou till en normalnivå. Eller. Den var nästan direkt dålig. Framförallt på grund av personernas totala ofelbarhet. I ’Mellan rött och svart’ är huvudpersonerna så klart kvar. Och är lika ofelbara. Men tack vare att förväntningarna är nedtagna så långt, så blir boken något av en positiv överraskning. Tittar du bortom det faktum att huvudkaraktärerna är träiga övermänniskor, är det ändå en rätt behaglig färd genom 1900-talshistorien. ’Mellan rött och svart utspelar sig framförallt under 20-talet, dels i Saltsjöbaden där den äldsta brodern Lauritz bor och verkar, och Berlin där de yngre bröderna Oskar och Sverre gör detsamma. Berättelsen känns gedigen och är genomgående intressant. Berlin-delarna utspelar sig inte oväntat mot bakgrund av de gryende högerrörelserna, som även familjen så smått dras in i. Som guide genom 1900-talshistorien fungerar ’Mellan rött och svart’ klart bra. Sedan är det inte alltid världens bästa litteratur.

 

/ Andreas Homanen

torsdag 070419

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-04-19

 

Lång dag på jobbet. Hämtade lunch från Hamlet. Fläskhare.
(kunde ingen kommit på ett bättre namn?)
Men klart värt 45kr.
Trög eftermiddag. Har jobbat med att hjälpa folk på ett eller annat sätt sen jag var 13, 14 år. Den naturligaste minen jag har är förmodligen ett leende som är tänkt att visa ”Hej hej hej, kan jag hjälpa dig med något?”. Eller ”vad kul att just du har kommit hit”. Eller nåt åt det hållet. Ni förstår säkert. Funkar det? Lite störigt
(eller kul)
när minen sitter kvar även om jag lämnat jobbet. Hände senast för några dagar sen när jag gick ner i Filbytergallerian för att hämta lunch på Lucullus. Gav leendet åt en random kvinna i 40-årsåldern. Hon ler tillbaka och en halv sekund senare kommer jag på mig själv. Fast det skadar väl inte, antar jag. Le, alltså.

Mötte bror och kusin på hemvägen. De var på väg till Wednesday 13-konsert. Skulle jag följt med? Trort inte. Var alltför seg när jag kom hem. Efter den dagliga genomgången av bloggar
(bror, syster, Virtanen, Leffler, Plura, Birro, Fantasinyheter)
drog jag mig ut i kylan ner mot ICA. Kändes tungt på något sätt. Ingen liten människa heller. Bara den arga människan. Två halvt instabila alkon som stoppade upp kön när det visade sig att de inte hade pengar till det de handlat. De lämnade tillbaka hundmaten. Passerade kinesen på tillbakavägen. Kunder inne, faktiskt.

Gjorde pannkakor till middag. Åt stående medan jag gräddade dem.
(Kan någon komma och rädda mig ur min matmisär?)
Om man kan bli nostalgisk över något som hände för ett och ett halvt år sen, så blev jag det nästan. Pannkakor var ofta måndagsmiddag då. Nu är det visserligen torsdag idag, men ändå.

Blåser nu. Metal-väder. Skulle ta in ett par jeans från balkongen. Har hängt upp dem i hopp om att solen ska bleka dem ifrån sin tråkighet. Nu var det dock inte alltför mycket sol, och de slog irriterande mot rutan, så jag tänkte släppa in dem i värmen. Vinden hittade tyvärr in i lägenheten och kastade ner min ”Alien Quadrilogy”-box och ”Sagan om Konungens Återkomst” från sin hylla två meter upp. Blev lite kantstötta. Jäkla vind.

/ Andreas Homanen

Bernard Shaw – ’Pygmalion’

Bernard Shaw – ’Pygmalion’

Pocket Classics

Betyg: 2/5

 

Nej, ’Pygmalion’ har inte åldrats särskilt väl. Historien om Eliza Doolittles förvandling till överklassdam, språkmässigt, känns inte alls relevant idag. Det är inte så mycket på grund av miljöer eller att vad karaktärerna tar för sig som är otidsenliga, utan mer att deras agerande är det. Det känns inte trovärdigt med dagens ögon. Behållningen blir så klart större om det går att anpassa läsaren till texten. Men orkar du inte det, som jag inte gjorde, så blir det inte särskilt bra. Dessutom är historien faktiskt ganska tunn.

 

/ Andreas Homanen

Julia Blackburn – ‘Billie Holliday’

Julia Blackburn – ‘Billie Holliday’

Norstedts

Betyg: 2/5

Tidigare publicerad på snokalven.blogg.se 2009-03-24

 

Blev precis klar med Julia Blackburns Billie Holiday-biografi. Vete fasen hur bra den var egentligen. På ett sätt är den precis som en vanlig musikerbiografi med mycket droger, en del sex och sen lite musik emellanåt. Fast berättandet är uppbyggt av diverse intervjuer och det blir till en sorts semi-linjär historia. Kanske lite ”spännande”, men det blir mest rörigt. Särskilt som jag inte har någon som helst koll på Billie Holiday. Och Blackburn slänger in en del egna drogliberala stycken som känns rätt konstiga.

Nja, ingen höjdarbok det här. Den åker tillbaka in i bokhyllan.

/ Andreas Homanen

Imponerande start av Imperial State Electric

Imperial State Electric

2015-09-04

Linköping, The Crypt

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-07

 

Äntligen är sommaren över och konserthösten kan börja på riktigt. Och arrangören Gaphals såg på fredagskvällen till att Linköping fick en riktigt bra start när Imperial State Electric hade sin turnépremiär på The Crypt. Bandet är en särdeles pålitlig leverantör av rock ‘n’ roll, och de visade med inledande ”Let me throw my life away” och ”Uh huh” att den här kvällen inte skulle bli något undantag.

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Nicke Andersson är så klart bandets själ, hjärta, hjärna och åtminstone en stor del av dess blodomlopp, men en alldeles vital del är basisten Dolf de Borst som har karisma som många med betydligt mer framskjutna positioner i band bara kan drömma om.

Sedan är helheten också imponerande ­– det är rock av det allra finaste märke. Nicke Anderssons melodikänsla har bara blivit bättre och bättre med åren och han och bandet parar det med ett supertight framförande. När de svänger fram låtar som ”Sheltered in the sand” är det inget mindre än lysande.

Imperial State Electric släppte nyligen sin fjärde skiva ”Honk Machine”. Även om vissa kör- och blåsutsmyckningar letat sig in, så var det medta som det brukar. Och de spår som tagit plats i låtlistan ikväll håller sin plats mer än väl. Särskilt den smått fantastiska ”Another armageddon”.

Efter en frenetisk första halvtimme faller Imperial State Electric in ett småtrist riffande i närapå varenda låt, som sträcks ut alldeles för långt. Och fortsätter det med boogierockande som är rejält långt från något som kan kallas spännande eller bra. Vilket är väldigt synd när inledningen var så krossande.

Förvirrad hippie

Neil Young – ’Fredsförklaring’

Norstedts

Betyg: 3/5

 

Neil Youngs självbiografi ”Fredsförklaring” är rörig. Det går inte att komma ifrån. Rörighet kräver ofta ett genomtänkt upplägg som klarar av att bära berättelsen, trots avsaknad av de enklare och mer traditionell medlen. Finns inte det ökar risken att författaren uppfattas som en gammal och förvirrad hippie. Typ som Neil Young.

I ”Fredsförklaring” blir det vilda kast i tid, rum och ämnen. Det är oftast intressant, men lika ofta flyter han iväg i utläggningar om ljud eller om någon av sina bilar. Eller modelljärnvägar. Men mest bilar.

Neil Young framstår samtidigt som så pass genuin och nyfiken på livet, att det är svårt att göra annat än att tycka om honom. Även om han är väl bitter när det kommer till just ljud.

När det kommer till de tre obligatoriska ämnena i musikerbiografier – sex, droger och rock ’n’ roll – får ”Fredsförklaring” följande betyg:

Sex 1/5

Droger 2/5

Musik 5/5

/ Andreas Homanen

Bra start för ståupp-hösten

LKPG HaHa! med Aron Flam, Josie Long, Michel Sanchez

2015-10-01

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-10-03

 

Aron Flam har en något säregen ställning som en av de mest obekväma ståupparna i Sverige. Han drar sig inte för att prata om känsliga saker eller vara rent konfrontativ. Efter ett antal år som en närmast intern angelägenhet inom ståupp-Sverige, har han nått en betydligt större publik genom sin medverkan i podcasten ”Till slut kommer någon att skratta”. Ett tecken på detta är att Backstage var helt slutsålt på torsdagskvällen när Linköpings egen ståuppklubb Lkpg HaHa hade höstpremiär, och Aron Flam var huvudnamnet.

Aron Flam pratar framför allt om jämställdhet, något som inte är helt ovanligt i ståuppsammanhang, men ingen gör det på samma sätt. Han vägrar att kompromissa med sin ståupp, och tar hellre obekväm tystnad än att gå för enkla skämt. Det mesta känns väldigt genomtänkt, och en hel del är tänkvärt. Även om det är långt ifrån något konstant gapskrattande hos publiken, så är det väldigt roligt. Och att det fungerar att vara så otraditionell som Aron Flam är ett välkommet tecken på att svensk ståupp utvecklats.

Först ut under kvällen var Michel Sanchez, som är ett lovande namn. Hans rutin är relativt smal då den uteslutande består av oneliners. Responsen från publiken är till en början något trevande, men tar sig hyfsat vartefter.

Näst ut på tur var brittiskan Josie Long. Lkpg HaHa har under åren tagit hit en hel del engelska komiker, ofta med lyckat resultat. Också ikväll – Josie Long har en väldigt glad stil som fungerar bra, och språket innebär inga hinder.

Även om skratten varit tätare under andra kvällar, så har ståupphösten verkligen fått en bra start i Linköping.

Jonathan Littell – ’De välvilliga’

Jonathan Littell – ’De välvilliga’

Brombergs

Betyg: 4/5

 

Bottenlös fasa. Det är den bakomliggande fonden mot vilken ”De välvilliga” utspelar sig. Fasan springer ur Andra Världskrigets östfront. Den har skildrats otaliga gånger och man behöver inte ta i nämnvärt för att hitta formidabla brunnar av fasa att ösa ur. Jonathan Littell har dock en huvudperson få andra hittat tidigare i Max Aue. Han är en tysk SS-officer som flyttar runt i olika befattningar på östfronten. Han bevittnar och deltar i massakrer på judar. I förlängningen så dras han in mer och mer i det politiska spelet i det tredje riket.

Det som gör Max Aue speciell är hans sinnesstämning. Han är inte ond. Han är inte god. Han är inte ens kallt betraktande. Istället är han saklig och mycket lätt berörd. Utan att bli intetsägande eller psykopatiskt neutral. Ska man känna medlidande? Ska man känna sympati? Ska man känna hat? Det går inte att svara på de frågorna.

”De välvilliga” undgår inte att falla i krigsskildringsfällan med enorma mängder namn. Jonathan Littell hittar dessutom en egen fälla i beskrivningarna av folkgrupperna i Kaukasus. Men det blir så överdrivet att det blir underhållande.

Kriget är dock inte mer än en just en fond. Istället är det en magnifik utforskning av Max Aues person. Hur han är och hur han blev sådan. Det är ett utforskande som ibland är skrämmande, men allt som oftast fascinerande.

900 sidor kan kännas mastigt. Och det är det. Men ”De välvilliga” förtjänar läsning av samtliga. Och de sista 100 är en febrig orgie som är fullständigt lysande, och inte går att lägga ifrån sig.

 

/ Andreas Homanen

Svårt att inte bli glad av Strebers

Strebers

2015-09-26

Linköping, The Crypt

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-09-28

 

Strebers brukar räknas till urfäderna till den glada punkvågen under början av 90-talet.

De har, delvis långt efter att de upphört med verksamheten och efter att delar av bandet ombildats som Dia Psalma, nått en status som ett riktigt klassiskt band, och stora salen på The Crypt var på lördagskvällen fylld av en förväntansfull publik.

Så är också Strebers ute på en återföreningsturné för att fira bandets 35-årsjubileum. Linköping är ett av de sista stoppen, men det märks inget av någon trötthet. I stället är det ett taggat band som går upp på scen till allsång till De Lyckliga Kompisarnas ”Dricka sprit”.

Och de får med sig publiken direkt i inledningen med ”Högervindar” och ”Betongbarn”. Det röjs och sjungs för fullt. Några ur publiken som ställt sig längre bak i lokalen tittar på varandra och inser att de inte kan stå still längre och ger sig in i publikmassan framför scen. Många ser rent överlyckliga ut. Och även om mycket handlar om nostalgi, så gör Strebers en bra insats på scen, och verkar ha minst lika kul som publiken.

Musiken är inte direkt variationsrik, men melodiös så det räcker och blir över. Det är svårt att inte bli glad av den.

Som extranummer kör Strebers bland annat ”Blod svett och tårar” och ”39 steg” som är fruktansvärt bra. Det blir en perfekt avslutning av en riktigt bra punkkväll på The Crypt.

Och skulle Dia Psalma upphöra med sina återföreningsvändor (som ärligt talat börjar att kännas trötta) skulle åtminstone inte jag ha något emot om Strebers förlänger den här turnén ett par år. Ungefär. Och kanske slänger in en skiva när de ändå håller på.

Andreas Homanen