Konklusion

Blood's a rover

James Ellroy – Blood’s a Rover (bok)

SSSS

Så kom jag då äntligen till avslutning på American Underworld; ”Blood’s a Rover”. Efter att ha blivit fullständigt golvad/knäckt/inspirerad av ”the Cold Six Thousand” för ett par år sedan, insåg jag att jag var tvungen att börja om. Så det blev till att läsa LA Noir-serien, Lloyd Hopkins-ditot och ”Mina mörka vrår”. För att nu då ta tag i American Underworld på riktigt.

”American Tabloid” var en befrielse att läsa – den förtvivlan jag kände första gången jag läste ”The Cold Six Thousand” var förståelig. Första boken kom ju först av en anledning. Nästa del flöt på betydligt enklare än förra gången.

Sen då ”Blood’s a Rover”. Den tar vid precis där Cold Six slutar, och vi får följa med på en mardrömsresa genom USA:s historia 68-72. Som tidigare följer vi skeendet ur tre personers synvinkel parallellt; Dwight Holly och Wayne Tedrow Jr., som båda är gamla bekantskaper, samt Donald Crutchfield. I utkanten förekommer diverse aktörer som passerat i tidigare böcker. J. Edgar Hoover inte minst.

Vad som faktiskt händer är egentligen irrelevant – kan du din amerikanska nutidshistoria så har du handlingen. Åtminstone i James Ellroys ögon. Huvudpersonerna bevittnar och skapar denna historia. Och får dras med följderna.

Förutom att namnen på huvudkaraktärerna är annorlunda är det mycket som är sig likt. Det är alltså riktigt stenhårda typer. Som självmedicinerar sig. Som är oerhört våldsamma. Som är intelligenta. Men mest våldsamma. Och som kraschar. Vissa mönster upprepar sig i och med rookien Crutchfield, som gradvis går från att vara just rookie till att bli lika garvad som de äldre. Ward Litell går verkligen att känna igen.

Stilmässigt känns det som att James Ellroy håller igen. De normala meningarna är betydligt fler än i ”The Cold Six Thousand”. På bekostnad av stackato-stilen. Men det är ändå tydligt att det är James Ellroy och ingen dussindeckare.

Och solklart värt att läsa.

Intressant standardbiografi

duff-mckagan-its-so-easy

Duff McKagan – ‘It’s so Easy’ (bok)

SSSS

Efter Slash och Steven Adler kommer Duff McKagan kommer med sin version av Guns N’ Roses-tiden. Duff var alltid min favorit bland medlemmarna i bandet, och han ger även i sin självbiografi ett sympatiskt uttryck. Hela vägen från uppväxten på Seattles punkscen, via Guns N’ Roses, och till solokarriären.

I jämförelse med många andra musikerbiografier är det lite mindre musik, lite mindre droger, mycket mindre sex men väldigt mycket mer träning. Spontant låter det kanske inte som ett särskilt intressant upplägg, men i och med att Duff framstår som så genuint trevlig

(rentav god)

blir han till en stark kontrast till alla osympatiska och oansvariga yrkeskollegor. Utan att han blir det minsta tråkig.

Stilmässigt finns det kanske inte så mycket att säga. Två tidsmässigt olika parallella historier som snyggt går ihop till en linjär och enkel berättelse. Med en vanlig avslutning i betydligt ljusare färger än huvuddelen av huvudpersonens liv gått i.

Och det är coolt med sidor med svart kant.

/ Andreas Homanen

Ja, Mick Wall. Vi förstår.

index

Mick Wall – ‘Metallica’ (bok)

SSS

• James Hetfield är skitarg.
• Lars Ulrich är smått galen. Och dansk.
• Kirk Hammet är tillbakadragen.
• Cliff Burton är gud. Om inte större.
• Jason Newsted är ledsen.

Jag har inte läst någon musikbiografi som är lika repetitiv som Mick Walls ”Metallica: terapi, droger och rock ’n’ roll”. Ovanstående fem punkter är i stort sett vad boken går ut på. De upprepas löpande – från bandets bildande under det tidiga 80-talet, via uppgången och det stora skiftet, till dagens mer harmoniska uppsättning. Om det nu var Mick Walls mening, så har han ju definitivt lyckats. Men något tjatigt blir det. Särskilt när det ska spekuleras i vad Cliff Burtons eventuella fortlevnad hade betytt för allt (!)som skett sedan han gick bort.

Innehållsmässigt finns inget att klaga på. Bandets historia gås grundligt igenom. Skivorna diskuteras ingående. Privatlivet är något i skymundan. Sett till de tre huvudingredienserna i musikbiografier hamnar ”Metallica: terapi, droger och rock ’n’ roll” högt på musikskalan, relativt lågt på drogskalan och väldigt låg på sexskalan.

Språk och stil är helt ok. Inga utsvävningar eller konstiga upplägg. Varken bra eller dåligt.

/ Andreas Homanen

Kan varit en historisk kväll

Recension av The Temperance Movement, publicerad i Corren 130525

Om vi ska tro hyllningarna av The Temperance Movement var vi som tog oss till Backstage på fredagskvällen med om något stort. Bandet har bara hunnit släppa en EP men ändå blivit omskrivna värdigt vilket etablerat band som helst. Och Linköpingsspelningen är den första de över huvud taget gör utanför England.

The Temperance Movement gör entré närapå en och en halv timme efter utsatt tid. De ursäktar sig dock innan de drar igång första låten. Spelningen fortsätter sedan med välspelad, och ganska amerikansk bluesrock. Sitt signum har bandet i sina melodier, vilket samtliga låtar under kvällen ger prov på. Bandet låter snäppet hårdare live än på skiva, framför allt när det gäller de låtarna som ännu väntar på att släppas. ”Turf” står ut bland dessa.

Sin korta historia till trots är de samspelta, och det finns inget att invända mot framförandet. Möjligen är de något intetsägande i vissa något långa instrumentala partier. Sångaren Phil Campbell ger prov på en riktigt energisk och inlevelsefull prestation. Han klarar även av att vara mer känslosam, som i EP:ns titelspår ”Pride”, en låt som blir klart mycket mer intressant live. Förutom den inledande ursäkten blir det inte mycket till mellansnack. Bandet lägger allt fokus på musiken. Och fortsätter de att göra det bra, så viss chans finns att det åtminstone var en smått historisk kväll Backstage-publiken var med om.

/ Andreas Homanen

Cupavancemang

bild

Skulle inte banga bäzz – Mås 2-5 (2-1, 0-4)

Korpvallen, plan 9 – 17:30

 

Efter den lyckade säsongen var det så dags idag för den ärorika Korpcupen. Vi ställdes mot division 3C-laget Skulle inte banga bäzz. En nyhet i cupen i år är bonusstraffar, vilket i den här matchen var negativt för oss. Inför matchen hade vi ett ovanligt ansträngt läge lagmässigt, i och med ett antal skador och sjukdomar. Två värvningar under söndagen, Fredrik Johansson och Rickard Kåhre, gjorde att vi ändå kunde mönstra nio man. Johan H fortsatte som utespelare.

 

Vi började bra och kom igång fint med anfallet. Rickard Kåhre visade att han förtjänade inhopparplatsen, och satte 0-1 med ett skott som var tänkt som inlägg, men passerade motståndarlagets målvakt. Det stod tidigt klart att det var defensiven som var deras svaga sida. Framåt hade de mer att komma med – deras anfallare kom med bra fart och emellanåt var det riktigt svårt att försvara sig. De fick också 1-1 ganska snart inpå vårt mål. De valde att ta sin bonusstraff direkt, och efter en svår straff låg vi under med 2-1. Resten av halvleken blev ganska händelselös, men trots underläget kändes det ändå som att vi hade ett skapligt övertag spelmässigt.

 

I andra halvlek fick vi åter se att det är viss skillnad på de olika divisionerna i Korpen. Skulle inte banga bäzzs sammanbrott var inte lika fullständigt, eller grovt, som vårt mot Bagdad förra året, men nästan. Eller så var det bara att vi kom igång bra med målskyttet. Det andra nyförvärvet Fredrik Johansson kvitterade efter en solo-räd, Johan H satte två mål och Markus ett. Motståndarna hann få ett mål bortdömt på grund av en tröjdragning. Nu väntar division ett-laget Märgben på torsdag – vår tur att få bonusstraff!

/ Andreas Homanen

Stadsfestloppet 2013

Det gick ju bra. Trots allt.

 

Uppladdningen har inte varit den optimala direkt. En sommar bestående av en löptur har följts upp av ett par trevande tvångsrundar. Som resulterat i ett tempo fyrtiofem sekunder långsammare per kilometer än där jag vill vara. Och kanske tjugo sekunder långsammare än där jag åtminstone borde vara.

 

Men jag såg ändå fram emot loppet. Det var ju det första Stadsfestlopppet. I och för sig är väl loppet en ersättare för det halvunkna Cityloppet,

(hade jag egentligen något emot det?)

som planen var att springa förra året. Men inte blev av.

 

Tjugo grader. Sol. Skitbra löparväder. Började med rundningen av Belvederen. Startade för långt bak. Sicksack och runt folk uppför backen. Nedför lasarettsbacken en jäkla fart. Vidare inåt stan. Fin vända över Trädgårdstorget, via Tanneforsgatan uppåt Stora Torget. Fortfarande bra fart. Överpepp emellanåt av 10-km-låtlistan.

130825 - stadsfestloppet 1

Ågatan-Klostergatan-Vasavägen. Tre kilometer någonstans. Börjar känna av att det fortfarande går fort. Vänder runt. Hunnebergsgatan och Biblioteket. Tröttheten känns. Nedför Storgatan kom hållet. Blir rejält plågsamt vid vändningen längst upp på Nygatan. Tror att jag ska spy. Men slemmar lite lätt bara. Bara.

130825 - stadsfestloppet 2

Sista halvkilometern bara jobbig. Men inser att det gick jäkligt bra på det hela. Nu har jag inte genomfört något 5-kilometerslopp tidigare sen jag blev någorlunda seriös med löpningen, så det var inte helt svårt att persa. Men ändå ett resultat jag var jäkligt nöjd med – 24:57!

130825 - stadsfestloppet 3

Reveries i Domkyrkoparken

20130824_224346

Linköping är på lördagskvällen en lätt kylslagen stad som kämpar på med stadsfestens andra kväll. Centrum är välfyllt, även om det är något förre individer ur kategorin tävla-i-att-skrika-gymnasieungdomarna ute (de har förhoppningsvis lärt sig något av fredagskvällen och stannat hemma, eller åtminstone fått någon form av halvgrovt utegångsförbud).

Till denna bakgrund intar Reveries scenen nedanför Domkyrkan strax före halv elva. De är ett i raden av huvudsakligen lokala band på den delen av stadsfesten som går under namnet ‘Ung i parken’. Efter ett smärre ljudkaos kommer de igång med ”Tip of your tongue”.

Bandet för ofta tankarna till Cardigans,
(utifrån den något slitna metoden att hämta jämförelser utifrån könssammansattningen av bandet)
men där Cardigans i Nina Persson hade en sångerska som var bra på att vara sval men aldrig särskilt mycket mer, har Reveries i Alice Axinder en som när hon vågar ta ut svängarna blir riktigt intressant.

Andra låten ”Distance” har varit med ett tag, och bandet gör den bra. När det flyter märks det verkligen hur kul bandet har ihop. Spelningen når sin främsta stund i och med den obetitlade låt som verkar gå under arbetstiteln ”kortriffslåten”.

Efter fem låtar och runt tjugo minuter är spelningen över. Väldigt kort så klart, men Reveries hann ändå med att visa att de är ett band att hålla ögonen på framöver.

/ Andreas Homanen

20130824_224409

Eldkvarn kan inte vara dåliga

Publiceras i Corren 130826, och tills dess på:

corren.se

Och här:

Eldkvarn

Eldkvarn

Linköpings Stadsfest, Kungsträdgården

20130823

Betyg: 3/5

 

Eldkvarn är ett av de sällsynta band som det varken är fysiskt eller psykiskt möjligt för att vara dåliga. Men för att de ska vara riktigt bra krävs det att sammanhanget är det rätta.

Tidigare i somras drunknade exempelvis bandet mer eller mindre i solen på det gigantiska Bråvallaområdet. Som huvudakt för stadsfestens första dag har de åtminstone kvällsmörkret på sin sida.

Inledningen, och egentligen hela den första timmen, är en väldigt typisk festivalspelning för Eldkvarn. De går mycket på rutin och spelar framförallt de största hitsen. Tyvärr är publiken något loj och gensvaret är relativt ljummet. Inte ens ”snön föll”-partiet i ”Alice” renderar särskilt mycket respons.

Men Eldkvarn är rutinerade och gör det enda de kan genom att ånga vidare genom kvällen. Undan för undan väcker de sedan publiken och mot slutet har de fått med sig de flesta. Och duon ”Kungarna från Broadway” och ”Pojkar, pojkar, pojkar” – som det skulle vara näst intill helgerån att separera – är så pass bra att bandet är uppe och snuddar på ett högre betyg.

För de som sett Eldkvarn ett par gånger känns dock det mesta igen. Genom extranumren reparerar de det dock något. ”Nedför floden” och ”I skydd av mörkret” är visserligen hämtade från bandets mest omtyckta skiva, men de är knappast några standardnummer live. Än mindre 32 år gamla ”Jag har gjort det igen”, som med Adrian Modiggård på sång blir en av kvällens verkliga höjdpunkter. Det känns betryggande att Eldkvarn inte blivit alltför bekväma.

/ Andreas Homanen

Eldkvarn – Linköpings stadsfest – låtlista

Lit e extramaterial innan recensionen…

Låtlista:

  1. Vår lilla stad
  2. Barn av sommarnatten
  3. Alice
  4. Ett fall av kärlek
  5. Fulla för kärlekens skull
  6. Tårar från en clown
  7. Jag saknar oss
  8. Kärlekens tunga
  9. En liten kyss av dig
  10. Kungarna från Broadway
  11. Nerför floden
  12. I skydd av mörkret
  13. Jag har gjort det igen
  14. Ikväll

De fyra sista var så kallade extranummer. Tveksamt om det kan kallas extranummer när pausen inför dem bestod av att bandet vände sig om och halvt om halvt hängde av sig instrumenten i några sekunder.