Mojave Lords – ‘Unfuckwithable’

Mojave Lords – ‘Unfuckwithable’

Silver Side Productions/Mojave Lords Records

Betyg: 2/5

 

Mojave Lords är ett bandnamn som förpliktigar ett stoner rock-sound. Och det finns visst mått av ökenstämning med opolerad sång. Men flummigheten är relativt sparsam. Och det dröjer tyvärr inte länge än det bara blir tröttheten personifierad – boogierock – av det hela.

 

/ Andreas Homanen

 

Trångt med en rasande energi

Besserbitch

2015-02-14

Where’s The Music, Norrköping, Stopet

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-02-16

 

Besserbitchs sångerska Elin Andrée har en fullständigt perfekt rå röst som drar åt Lemmy-hållet. Hon lyckas till och med få till den där lätt sinnesvridna slitenheten som nästan är fysiskt jobbig att höra. Men samtidigt är rent överjordiskt cool. Överhuvudtaget är det mycket Motörhead över Besserbitch – låtarna är fyllda av en rasande punkig energi.

Stopets felvända scen är förmodligen Where’s the Musics mest udda scen, men till Besserbitch passar den fint. Publiken har trängts ihop och det blir en riktigt tät stämning med många glada miner. Höjdpunkten låtmässigt var ”Sick Twisted Mind”.

 

/ Andreas Homanen

Det håller inte hela vägen

Eternal Death

2015-02-14

Where’s the Music, Norrköping, Dynamo

Betyg: 2/5

Publicerad i NT 2015-02-16

 

Det är alltid vanskligt att vara först ut på dagen, oavsett vad det är för festival – kommer någon att ha hittat dit, eller är alla slitna från kvällen innan?

Eternal Death har inledningsvis en ytterst sparsmakad publik, men Dynamo fylls på vartefter. Att döma av det lilla som är släppt, gör sig Eternal Deaths smått drömska pop riktigt bra på skiva, men live håller tyvärr inte rösten riktigt, utan det låter mest gnälligt.

När hon håller tillbaka och låter musiken göra jobbet fungerar det hyfsat, men de stunderna är i minoritet. Eternal Death får än så länge bara räknas som lovande.

 

/ Andreas Homanen

Sorgsen, vacker och atmosfärisk pop

AnnaMelina

2015-02-14

Where’s the Music, Norrköping, Tegelvalvet/Pub Wasa

Betyg: 3/5

Publicerad i NT 2015-02-16

 

AnnaMelina hör till de artister på Where’s the Music som känns hitkastade från sin halvanonyma tillvaro med någon enstaka radiohit.

Men hon gör inte på något sätt bort sig. Hennes vackra röst gör sig bra till hennes atmosfäriska pop. Emellanåt passar den så perfekt att den helt går upp i omgivningen och blir en naturlig del av musiken. AnnaMelinas texter är sorgsna, och hon har ett kroppsspråk som matchar – hon ser så lidande ut att hela världen måste vara emot henne. Än så länge är halvtimmesformatet lagom för AnnaMelina – längre speltid hade krävt åtminstone en antydan till dynamik.

 

/ Andreas Homanen

Rösten imponerar mest

Louise Lemón

2015-02-13

Where’s the Music, Norrköping, Tegelvalvet/Pub Wasa

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-02-16

 

Viss musik är svårare än annan att överföra från skiva till live. Louise Lemóns musik hör till den kategorin – framförallt då hon använder sig av det nätta inslaget gospelkör, vilket av förklarliga skäl blir svårt i Tegelvalvets källarlokal. Nu är hon och hennes band så bra på så många andra sätt, att just det blir en bisak. De får verkligen fram den mörka känslan i musiken, men framförallt är det Louise röst som imponerar. Och särskilt när hon far iväg i rena soulutflykter. ”I Won’t Cry” är spelningens främsta höjdpunkt, och det är så bra att det bara är att luta sig tillbaka och njuta.

 

/ Andreas Homanen

Avslutning av the Winter of Doom

Då var det dags att avsluta den hysteriskt hårda träningsperiod som gått till historien som the Winter of Doom. Mås står dock så pass väl rustat inför slutspelet att Berga Äldre kommer att krypa hem till Prästbolsgatan på sina bara knän (baklänges), att Ericsson kommer längta tillbaka till sina ingenjörscubicles, att Veolia önskar att de aldrig lämnat förarhytten, att FOI vill byta plats med sina försöksdjur istället för att befinna sig i Collegium samtidigt som de vita riddarna.

Det bjöds upp till två episka bataljer över 70 minuter mellan svart och gult. De sistnämndas uppställning bestod av Homanen, Larsa och Brorstad. I svarta stod Alexander A, Jonas och Jens. Det var kanske egentligen bara den första drabbningen som kan kallas episk målmässigt sett. Den slutade hela 17-13 i gulas favör. Det var en stenhård kamp som resulterade i tre splittrade tänder, krampkänningar och en trötthet som kändes ända in i själen. Gula höll i taktpinnen i så pass stor utsträckning att svarta fick plocka in debutanten Blom Junior, som tillförde mycken energi. Noterbart är Homanens fem mål, vilket är två mer än jag lyckats prestera på 12 utesäsonger och tre inomhussäsonger.

Laguppställningarna skiftade något under den andra matchen, men gula kunde avgå med en 3-0-vinst.

 

/ Andreas Homanen

En vacker resa med Alice Boman

Alice Boman

2015-02-12

Where’s the Music, Norrköping, Hörsalen

Betyg: 3/5

Publicerad i NT 2015-02-14

 

Halv elva på fredagskvällen gick Alice Boman upp på scen ensam inför en andäktigt tyst publik i den fullsatta Hörsalen till ”Waiting”.Därefter får hon sällskap av två medmusikanter som fyller ut låtarna med trummor och körsång.

Det mesta går dock i samma väna stil som inledningen, där Alice spröda stämma tar publiken med på en vacker resa. Alice Bomans svaghet är att låtmaterialet är något ojämnt – mittpartiet blir lite segdraget (och vart är ”Be Mine”?) – medan avslutningen med ”What”, där hon är ensam på scen igen, är så vacker att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen.

Andreas Homanen

Spiders är ett fantastiskt liveband

Spiders

2015-02-12

Where’s the Music, Norrköping, Saliga Munken

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-02-14

 

Saliga Munken som lokal gör att Spiders har lite udda förutsättningar – närmast scenen sitter publiken längs med bord och bandet står bakom en halvmeterhög avskärmning.Till en början är också publiken lite avvaktande. Vilket är extra synd då Spiders bränner av sin främsta låt ”Shake Electric” tidigt.

Sångerskan Ann-Sofie Hoyles löser dock det hela snabbt genom att hoppa upp på avskärmningen och vara coolare än det mesta som går att se i dag. Hon ser till att ingen missar vilket fantastiskt liveband Spiders är. Och halvvägs in har de sittande förenat sig med resten av publiken och röjer loss.

Andreas Homanen