Thomas Roth – ’Försvaret av Stockholm under kalla kriget’

Thomas Roth – ’Försvaret av Stockholm under kalla kriget’

Planerna, organisationen och hotbilden mot Sveriges huvudstad

Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Betyg: 3/5

 

”Försvaret av Stockholm under kalla kriget” är en något smal bok. Underhållningsvärdet för den breda massan torde vara ytterst begränsat. Vilket inte är alls konstigt sett till att det är en grundlig genomgång över hur det var tänkt att Stockholm skulle försvaras. Grundlig i dess allra bästa bemärkelse – Thomas Roth går igenom allt från kaliber på artilleripjäser till hur stora hemvärnsförband som skulle försvara en viss byggnad i Stockholm. Det innebär också att det emellanåt blir fullständigt utmattande att läsa. Så, läs inte den här om du inte är väldigt, väldigt, väldigt intresserad av det här ämnet.

 

/ Andreas Homanen

Simon Dunstan & John Laffin – ’Sexdagarskriget – Den stora urladdningen 1967’

Simon Dunstan & John Laffin – ’Sexdagarskriget – Den stora urladdningen 1967’

Osprey/Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Betyg: 2/5

 

Ibland kan det vara skönt att läsa något rent militärt. Något som inte alls beskriver civilibefolkningens umbäranden eller den enskilde soldatens kval. Men inte om det samtidigt är så dåligt skrivet som det här. Det är som att en möp i medeltonåren skrivet (eller översatt). Dessutom är upplägget rörigt och fakta upprepas konstant.

Boken behandlar sexdagarskriget mellan Israel och sina grannar 1967. Det militära beskrivs ingående och utförligt, men letar du efter något som helst utöver det så är det inte särskilt mycket att ha till bok.

 

/ Andreas Homanen

Renzo Aneröd – ’Vildsvinet’

Renzo Aneröd – ’Vildsvinet’

Pocketförlaget

Betyg: 2/5

 

I kölvattnet av Jens Lapidus är det lätt att klumpa ihop och/eller jämföra svenska gangsterromaner med ”Snabba Cash”. Det kan tyckas tröttsamt, men genrén har ändå sin måttstock där. ”Vildsvinet” når på väldigt få punkter upp till den standarden.

I centrum står Zanko, en kriminell i Göteborg. Han och hans närmaste följs genom våld, brott, familjebråk, droger och religion. Tyvärr är det inte mycket av det som engagerar, utan det är en väldigt standardmässig gangsterhandling med endimensionella karaktärer.

Det känslomässiga temat med Zankos splittring mellan olika lojaliteter fungerar något bättre. Och viss bättring nås ju mer plats religionen får ta. Ambitionen att berättelsen bottnar i Backabranden faller dock platt, och blir inte till mer än lätt meningslösa tillbakablickar som inte säger särskilt mycket.

 

/ Andreas Homane

Patrik Sjöberg med Markus Lutteman – ’Det du inte såg’

Patrik Sjöberg med Markus Lutteman – ’Det du inte såg’

Norstedts

Betyg: 3/5

 

Biografiers kvalitéer kan ligga på många plan. En intressant historia att berätta är oftast det mest grundläggande. Där har Patrik Sjöberg alla förutsättningar. Hans liv och karriär är fullt av dramaturgiskt tacksamma vändningar. Tillsammans med Markus Lutteman har han dessutom hittat ett språk som stämmer väl med den offentliga bilden av Patrik Sjöberg;

(och därmed blir trovärdigt)

den kaxiga höjdhopparen som alltid gått och går sin egen väg. Samtidigt är det en sympatisk bild av en av Sveriges största friidrottsstjärnor som visas upp.

Den stora uppgörelsen med Patrik Sjöbergs tränare Viljo Nousiainen präglar hela boken, men utan att det blir tjatigt.

”Det du inte såg” är en klart intressant biografi. Och att den är lättläst ska inte heller förringas.

 

/ Andreas Homanen

Vilda Svanar

Jung Chang – ‘Vilda Svanar – Tre döttrar av Kina

Prisma

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-07

 

Min lätta Asien-aversion på det kulturella området börjar så smått vackla. Förutom att Gobo och Vips lär tjata till sig minst en asiatisk skräckfilm inom en inte alltför avlägsen framtid, så har jag idag blivit klar med en kinesisk släktkrönika; Vilda Svanar – Tre döttrar av Kina.

Hittade den här boken via Financial Times lördagsdel Life & Arts för nåt år sen. Författaren Jung Chang intervjuades i deras ”Breakfast with the FT”-sektion, inför premiären av hennes Mao Zedong-biografi. Blev intresserad och beställde hem Vilda Svanar, som kom i början av 90-talet.Vilda Svanar är som sagt en släktkrönika. Tre kvinnor i huvudrollerna; mormor, mor och författarinnan själv. Hyfsat tung att läsa. 548 sidor. Fyllda med de tres umbäranden från det tidiga 1900-talet till 1978 då Jung Chang, som en av de allra första efter 40-talet, lämnade Kina för att studera i England.Det första som slår en efter att ha läst boken är hur enormt stora förändringar Kina genomgått under den här perioden. Från det post-kejserliga samhället som mest tycks ha styrts av sedvänjor och gamla traditioner, till det kommunistiska samhället som framstår som mer eller mindre sinnessjukt. Då boken är skriven av en kvinna blir det perspektivet inte oväntat dominerande. Och inte mig emot. Det är inte direkt som att jag har haft någon koll på kvinnors situation i Kina på 1900-talet.Innan kommunisterna tog över verkar deras tillvaro ha varit enormt styrd av män. Och av traditioner som styrde hur de skulle bete sig, vad de skulle ha på sig, vad de fick säga osv. Just de bitarna försvann till stor del i samband med kommunisterna. Men då kom istället extremt många andra (och föränderliga) krav, regler och lagar. Det var väldigt intressant att följa med i omvälvningarna, även om det är väldigt svårt att föreställa sig hur det var att leva i det samhället. Särskilt påtagligt är hur pass hämmade folk var i sitt tänkande, och hur pass svårt det tycks ha varit för dem att ifrågasätta och tänka kritiskt.

Det hela slutar dock i en ljusare och positiv ton; förändringarna tycks ha kommit snabbt när Mao dog. Det hade dock varit intressant att få med även de senaste årens utveckling.

/ Andreas Homanen

Willy Russel – ‘Educating Rita’

Willy Russell – ’Educating Rita’

Reclam

Betyg: 4/5

 

Det är så lätt att se varför ’Educating Rita’ har blivit en stapelvara som kurslitteratur för engelskaundervisning. Mötet mellan två människor är så fullständigt rotat i deras språk. Hur språket visar på deras olikheter och var de kommer ifrån. Och hur deras relation utvecklas kommer också det ifrån språket.

’Educating Rita’ handlar om läraren Frank som tar sig an studenten Rita. Eller om studenten Rita som tar sig an läraren Frank. Oavsett vilket så hittar de undan för undan varandra. Rita i hennes långsamma uppvaknande till litteraturen genom Franks guidning, och Frank i sitt upptinande av sällskapet med en betydligt yngre kvinna.

Det skulle gå att avfärda ’Educating Rita’ på mer än ett sätt. Hyllningen till litteraturen genom förförandet av den enkla och oförstörda människan, gubbsjuka etc. Men när dialogen är så här bra så faller de argumenten och de flesta andra. Det går verkligen att se sig Michael Caine framför sig och det går inte att komma ifrån att längta efter hans torrhet i filmversionen.

 

/ Andreas Homanen

Vasilij Grossman – ‘Liv och öde’

Vasilij Grossman – ’Liv och öde’

Historiska Media

Betyg: 3/5

 

’Liv och öde’ är väldigt, väldigt rysk. Det är en mastig historia som utspelar sig på ett antal platser under Andra Världskriget, och specifikt sådana som rör konflikten

(snäll omskrivning)

mellan Tyskland och Sovjetunionen. Lägg därtill ett myllrande persongalleri. I sig skulle det inte behöva utgöra något problem, men när det som här är uppdelat på fyra olika platser – och väl få beröringspunkter utöver att de utspelar sig samtidigt – blir det svårt att hålla reda på vem som är vem, vad som har skett när man återser personerna efter 100 sidor, eller särskilt mycket alls. En förutsättning för att ha någon behållning av ’Liv och öde’ är därför att inte börja läsa den om du inte vet att du kommer att klara av hela boken på max ett par veckor. Och kanske inte heller om du inte kommer att kunna läsa 100 sidor i en sittning.

 

Slaget om Stalingrad är det sammanhållande navet, men Grossman lyckas inte riktigt framhäva platsens betydelse. Ett annat problem är att det är få av huvudkaraktärerna som man känner med.

 

’Liv och öde’ berör inte riktigt, utan det är mest känslan av rörighet och att inte hänga med som finns kvar hos åtminstone den här läsaren. Vill du (och det bör du) uppleva Stalingrads hemskheter och det ohyggliga mänskliga lidandet – är Antony Beevors ’Stalingrad’ den överlägset bästa skildringen.

 

/ Andreas Homanen

Ken Follet – ‘Giganternas Fall’

Ken Follet – ‘Giganternas Fall’

Albert Bonniers Förlag

Betyg: 3/5

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-03-27

 

En bok på knappt 900 sidor som utgör första delen i en trilogi om 1900-talet. Med en mening utesluts en mängd läsare – du behöver inte vara paniskt ointresserad av nutidshistoria, eller av långa böcker för den delen, för att bli avskräckt. ”Giganternas fall” tecknar porträtt över några olika familjers öden. Tack vare de enorma omvälvningar som århundradet bjöd på, erbjuds möjligheter för näst intill allihop att stöta samman. Det spelar ingen roll om det är en maffifamilj i Boston, arbetare i Petrograd eller gruvarbetare i Wales. Denna första del i triologin behandlar det allra tidigaste 1900-tal fram till tidigt 1920-tal, med tyngdpunkten givetvis mot första världskriget.

På det hela är det en bra roman, men den lämnade inget större avtryck. För att kunna ge en rättvis bild måste jag till viss del frånse bokens enormhet. Omfångsrikedom var under mina yngre år nästan en garant för att jag skulle tycka att den var bra. På senare tid har jag lyckats komma över det, exempelvis har jag svårt att se den enorma storheten i Gregory David Roberts ”Shantaram”
(mer än att det är en enormt lång bok med enormt mycket indier i)
och liknande.

Att bedöma ”Giganternas Fall” för mig är som att bevittna episkheten tävla mot ett på ett överlag mediokert innehåll. I mitt fall tror jag att det förstnämnda vinner. Det ÄR en storslagen bok, och det förlåter mycket av eventuella brister i persongalleri,
(huvudpersonerna är alldeles för lika varandra)
ologiska vändningar i historien eller krystat inskrivna historiska personer och händelser.

Jag kommer helt klart att läsa fortsättningen.

Insåg precis att titeln förmodligen inte blev helt rätt. Skit samma.

/ Andreas Homanen

Silvia Avallone – ’Stål’

Silvia Avallone – ’Stål’

Natur & Kultur

Betyg: 3/5

 

För kanske femton år sedan såg jag en film som utspelade sig bland ungdomar i något asiatiskt land. Detaljerna är lite oklara, mycket på grund av att den var dubbad till tyska, men det stod helt klar att ungdomarna gled längre och längre ned i knark och sex och inte mådde helt bra. Förmodligen var filmen inte särskilt mycket att ha, men det är något med ungdomar som far illa som berör.

Italien skildras ibland som ett land där hopplöshet och avsaknad av framtidstro är de dominerande känslorna. ”Gomorra” och ”Videocracy” är två kulturyttringar på senare år som visat detta. ”Stål” skildrar livet i en liten italiensk industristad, framförallt ur Anna och Franceskas synvinkel, två tjejer i de tidiga tonåren. Deras omgivning är fylld av karaktärer som är mer eller mindre misslyckade.

Det händer inte särskilt mycket, utan ”Stål” är framförallt en skildring av brytpunkten mellan barndom och vuxenliv, mot en fond av nämnda hopplöshet. Det går inte riktigt så illa som i den dubbade filmen, men ljuspunkterna i tillvaron är smärtsamt få.

 

/ Andreas Homanen

Skriver Dan Brown dåligt bara för att jävlas?

Dan Brown – ‘Den förlorade symbolen’

Albert Bonniers Förlag

Betyg: 3/5

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-03-20

 

Eller är det så att hans spänningsförmåga inte lämnar utrymme för ens tillstymmelse till vettigt språk?

I denna den tredje boken om symbolexperten Robert Langdon, har Dan Brown lämnat Europa för Washington. Bakgrunden är frimurarnas uråldriga hemligheter, och kopplingar mellan symboler, byggnader, konstverk och annat i staden. Det blir en en sedvanlig kapplöpning mot klockan, med konspirationer och mystiska människor som extra krydda.

”Den förlorade symbolen” är minst lika spännande som ”Da Vinci-koden” och ”Änglar och demoner”, men Dan Brown har tagit sitt taskiga språk och larviga beskrivningar till en ny nivå. Det är nästan så att det verkar som att han gör det på pin tjiv. Det tydligaste exemplet är när han fyra, fem gånger ska påpeka att den svarte mannen var ”elegant klädd”, och dessutom på helt ovidkommande
(eller åtminstone skitkonstiga)
ställen. Och vad är grejen med att ha ett genomont människomonster i varje bok? I det här fallet en enormt muskulöst person helt klädd i tatueringar. Det blir lite väl barnsligt.

Men, det är som sagt spännande. Och på så sätt har nog ändå Dan Brown sin plats. Att läsa hans böcker och bedöma dem blir som att se spänningen tävla mot det taskiga språket. I de två tidigare Robert Langdon-böckerna har jag kapitulerat för spänningen, men här är det fasen frågan. Det blir en svag trea med en bullet-markering
(är det ett vedertaget begrepp verkligen?)
nedåt.

 

/ Andreas Homanen