Hellacopters-dag

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-14

Det ligger en hög med nio skivor bredvid mig på skrivbordet. Samtliga Hellacopters-släpp, förutom två samlingar. De jäklarna ska sluta.

Det känns som att jag varit med dem sen de startade. Det stämmer väl på något år iallafall. Såg videon till (Gotta Get Some Action) Now! på Voxpop 1996. Jag var 15 år och tyckte förmodligen att de såg lite läskiga ut. När de åkte omkring i go-kartarna. Även om jag gillade låten.

1997 kom andra skivan; Payin’ the Dues. Jag hade precis börjat gymnasiet, och den här skivan var en av få ljuspunkter det året. Men vilken ljuspunkt sen. Ledde till att jag släpade med mig två av mina bästa kompisar ner till Skylten den fjärde november. Min första riktiga konsert.
(räknar inte diverse skabbiga rocktåg, badrockar och liknande)
Jag var så färsk att jag inte tänkte på öronproppar. Bad idea på en Hellacopters-konsert lärde jag mig.

Jag glömmer aldrig inledningen när Nicke hoppar upp till mikrofonen och kör igång You Are Nothin’. Han såg nästan lite vilsen ut, men jäklar vilken energi ändå. Och Dregen var ju inte lite cool heller. Min favoritlåt från andra skivan; Riot on the Rocks, kom som tredje låt nånstans. Det är fortfarande bland det bästa jag sett. Låten är 1:23 lång, men de lyckades få in mer attack och energi än vad många band klarar på en hel karriär. Soulseller och 1995 var två andra höjdare. För att hinna med bussen tillbaka ut till landet tvingades vi gå innan det hela var klart. Men i mina ögon och öron kunde inte Hellacopters göra fel efter det här.

Två år senare hade Grande Rock släppts, och jag såg dem på Hultsfred. Hawaii. Vilket i stort sett är så långt bort från Skylten som man kan komma i Sverige. Globen undantagen möjligtvis. Det var bra, men rätt trist. Eftermiddagssol och 15000 personer i publiken vägde lätt jämfört med mörker och 300 personer på Skylten. Verkligen.

Efter det har jag sett dem två gånger på Platens, en gång på Kalas i Norrköping och ytterligare en gång i Hultsfred. På skiva har de förändrats rejält under tiden. Från den hyperdistade punkrocken i början, till dagens mer mainstreamartade rock. Live har mindre hänt, vilket inte gör något alls då i stort sett är bäst i världen live.

Så det är med stor sorg jag har en Hellacopters-dag idag. Fasen också.

/ Andreas Homanen

Marilyn Manson

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-03

1Historien om Manson och jag börjar med fester på Lambohovs Gård. Högstadiet och början av gymnasiet. Alkoholintaget låg sällan på en vettig nivå. Ytterst sällan. Fick bland annat se en kompis liggandes på ett pingisbord. Drack nån form av rengöringsvätska. Spydde upp den direkt. Satte sig upp. Kastade pingisrack mot mig. Tror att jag gick därifrån. Var rätt lugn då. Förhållandevis.

Har två huvudsakliga musikminnen från festerna var en Judas Priest-live skiva och Marilyn Manson. Killen som bodde där lyssnade på Manson, och hade diverse mer eller mindre skumma affischer med honom på väggarna. Framförallt var det tre låtar som spelades; Cake and Sodomy, Sweet Dreams och Beautiful People. Tyckte det var ok, men ihop med affischerna blev det hela något lite för otäckt för min smak. Typ.

Jag lånade Antichrist Superstar. Men det funkade inte. För svårt att ta in. För konstiga låtar. När så uppföljaren Mechanical Animals kom på hösten 1998 köpte jag den direkt. The Dope Show spelades på Voxpop, och det hela kändes väl något snällare. Pre-emo-tjejer i skolan satt i trapporna och lyssnade på skivan. Jag satt hemma i Skeda Udde. Var rent allmänt väldigt långt ifrån dem.

Sommaren 1999 blev jag ett fan.
(jävla ord)
Jag och en kompis tog oss ner till Hultsfred. Även om jag var arton var allting väldigt nytt för mig. Allt folk, festandet, och musiken. Hade ju alltid lyssnat mycket, men att själv vara med på konserter var något helt annat. Manson spelade 22:00 på fredagen på Hawaii, och det var stort. Jäkligt stort.

Det vita skynket föll. Manson kom ut och spottade på fotograferna, spelade Cake and Sodomy, Sweet Dreams och Beautiful People. Och allting var hur bra som helst. Säkerhetsarrangemangen på den tiden var inte lika utvecklade som idag. Avsaknaden av ”mittenhålan” längst fram gjorde att det inte var några problem att flytta sig 40 meter i sidled. Utan att själv göra minsta ansats till att röra på sig. Lite läskigt såhär i efterhand
(Hole-konserten var samma år)
även om hur-bra-som-helst-känslan överskuggade. En känsla som var väldigt lätt att få på Hultsfred det året. Har förmodligen sagt detsamma om Joe Strummer, Monster Magnet och ett par till, alltför många gånger.

I oktober samma år köpte jag så äntligen Antichrist Superstar. Och nu var det inte för svårt längre. Var fast i Little Horn, Antichrist Superstar, The Reflecting God, Tourniquet, Dead to the World, 1996 och de andra låtarna. Började även läsa en del på Internet om symboliken i de något skumma konvoluten. Och olika tolkningar av dessa. Längre kom jag inte i min fanatism,
(tack)
utan jag gled långsamt ner till en mer normal nivå.

En månad efter Antichrist-inköpet köpte jag live-skivan ”The Last Tour on Earth”. Något av en besvikelse. Har hittills haft svårt för live-inspelningar med bandet. Nästa inköp dröjde till slutet av år 2000, då jag inom loppet av 43 dagar köpte Smells Like Children och Holy Wood, samt fick Portrait of an American Family. Hade kommit till fasen där jag blivit blind inför ett band, och köper det mesta
(och tycker att det är bra)
Den där fasen brukar infinna sig hos mig. Vet inte om det är bra. Eller vettigt.

När The Golden Age of Grotesque kom våren 2003 köpte jag den självklart. På något sätt kändes den som en tillbakagång till det tidiga Manson. Fast ändå polerat som den sentida versionen. Jag tyckte som vanligt att det fanns ett par spår som var överbra, men annars kändes den rätt trött. Call-and-response refrängerna hade nått sin absoluta höjdpunkt i The New Shit, men i övrigt användes det för mycket. Och nonsens-refrängerna
(Ka-Boom, Doll-Dagga, Lalalalalalala Tosv)
kändes bara som att Manson inte orkade/kände för att skriva nåt vettigt istället.

Men, min blindhet ledde mig ändå till att gå och se dem på Hovet i december samma år. En upplevelse som överskuggades av min feber. Fast det var bra. Men jag kände ändå att de var tvungna att komma ut med något riktigt bra för att jag skulle se dem igen. Hann dock med en konsert till innan så skedde; Hultsfred 2005. Fast då var det mer som en bonus bland allt annat bra det året. Konserten var riktigt snygg
(endast överträffad av Nine Inch Nails i år på Hovet)
och bra. Fortfarande hade jag inte fått höra Antichrist Superstar live. Den här gången spelades visserligen en akustisk, instrumental version av låten i högtalarna när bandet lämnat scenen.

Hursomhelst, min något uppgivna känsla inför bandet försvann inte. Förrän jag något försenat köpte årets släpp; Eat Me, Drink Me. Och såhär löd min audition-recension av den…

Mansons sjätte skiva är på många sätt annorlunda än de tidigare, och det går att se den som hans första egentliga soloskiva. Ingen av ursprungsmedlemmarna är kvar i bandet längre, och Manson har inte tagit in någon ny samarbetspartner utöver svenske Tim Sköld som funnits med sen den närmast föregående skivan. Är då detta bra? Ja! Det är en enklare och mer rak rockskiva än något Manson gjort tidigare. Både text- och musikmässigt. Men det finns likheter också. Manson har alltid haft ett övergripande tema på sina skivor. Men då det tidigare bland annat handlat om fiktiva rockstjärnor och Kennedymordet, är temat på ”Eat Me, Drink Me” något så enkelt som kärlek. Och det funkar förvånansvärt väl för Manson. Han låter trovärdig när han sjunger om brusten (och ny) kärlek. En trio låtar står ut; spår 2-4. De visar klart på att Manson har kvar sin känsla för hitlåtar. Även om ett av introna på de låtarna nästan gav mig Broder Daniel-vibbar. Av alla band…

Tack AA & ALJ…

/ Andreas Homanen

The Haunted – Hultsfred ’05

The Haunted

2005-06-18

Hultsfred, Pampas

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-18

 

image93

 

Det är lördag i Hultsfred. Natt. Min feber har pågått i ett dygn. Jag släpar med mig min campingstol in på området, tillsammans med de varmaste kläderna jag hittade. Bror har redan stått längst framme vid kravallstaketet framför Pampas i säkert en timme.

Marken gungar av publiken som ser the Hives på Hawaii. De har förmodligen inte varit större varken innan eller efter det. Konserten avslutas med att de släpper ut enorma mängder vita ballonger och spelar Tina Turners ”The Best”. Men jag bryr mig inte särskilt om det. Febern och väntan på the Haunted är viktigare. Fyra år tidigare var det Hives som avslutade festivalen på Pampas. Nu är det Haunted. Då regnade det, nu är det förmodligen varmt.

Jag känner det inte. Värmen alltså. Sätter mig i stolen ett par hundra meter från scen. Glest med folk. En vakt kommer fram till mig. Frågar om jag är ok. Förmodligen ser jag ut som någon som druckit för mycket i tre dagar i sträck. Det har jag visserligen också gjort. Men ingenting alls under lördagen. Drar ner luvan och mumlar fram något. Vakten lämnar mig. Jag vill åka hem.

Dolving och Haunted kommer ut. Han har damp. På riktigt. Men det ser ut som det också. Fast det är riktigt, riktigt bra. Tungt. Synd om dem som får spela så sent. Publiken är avslagen. Jag är mer än avslagen.

Efter halva konserten ställer jag mig upp och börjar ta mig framåt scenen. Tar kort var tionde  meter. Suddiga kort. Snea kort. Som jag kände mig ungefär.

Jag går tillbaka med min stol och sätter mig igen. Ser klart och går tillbaka till bilen. Säger hejdå till Söderhamnarna och inväntar bror. Vi sätter oss och åker tillbaka mot Linköping. Kör nästan på ett rådjur på vägen. Sen var jag sjuk resten av den sommaren. Crap.

/ Andreas Homanen