Vanja utklassar Bob Log III

Bob Log III, The Vanjas, Acid Carrots, Grass Tank

2015-03-26

Linköping, L’Orient

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-03-28

 

Bob Log III får ursäkta. Men efter 13 år har någon äntligen matchat Danko Jones på scen i Linköping. Då slog han sig blodig i ett smått maniskt framträdande på Herrgårn. I torsdags kväll visade sig Vanja Renberg i the Vanjas. Hon är så infernaliskt cool att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när hon fullständigt tar över scenen. Tillsammans med de supertighta musikerna i bandet är de en uppenbarelse som det inte går att värja sig mot. De har slagit in en stenhård kil av punkrock mitt i sin 60-talspop, och det finns ingen ursäkt i hela världen att missa dem.

Men kvällen handlade som sagt inte bara om The Vanjas. Enmansorkestern Bob Log III är trots allt huvudakten. Han har gjort otaliga Sverigebesök, men lyckas fortfarande locka en försvarlig skara till sina spelningar. Musikaliskt är han inte särskilt avancerad. Det handlar om relativt traditionell och enkel blues. Det som särskiljer honom är framförallt hans utstyrsel med glittrig hjälm med en fastsatt telefonlur som mikrofon. Detta gör samtidigt att han ofta avfärdas som en knasboll.

Spelningen blir också mycket åt det knasiga hållet. Publiken får exempelvis blåsa upp ballonger för att Bob Log III ska trampa på dem som trumljud. Samtidigt är det är imponerande svängigt under långa stunder av spelningen, även om det ofta blir upphugget och trasigt. Det blir en blues som i grunden är så primitiv att det borde vara svårt att frammana den sorts entusiasm som Bob Log III ändå gör med publiken – det dansas och jublas för fullt.

Ytterligare två band stod på scen under kvällen – Grass Tank och Acid Carrots.

The Wombats – ‘Glitterbug’

The Wombats – ‘Glitterbug’

14th Floor Records/Warner Music Group

Betyg: 3/5

 

The Wombats har fått till en riktigt behaglig resa i ”Glitterbug”. Och en resa fullständigt drypande av brittisk känsla i den pop som egentligen är ganska standardmässig. Men bra för stunden är den i alla fall. Och det räcker ofta tillräckligt långt. Plus att sångaren låter som Jamie T emellanåt.

 

/ Andreas Homanen

 

Lyssna här

Totalt lågvattenmärke

Stiftelsen – ‘Kom som du är’

MARM Musik AB

Betyg: 1/5

Publicerad i Corren 2015-04-01

 

Sångaren Robert Petterssons huvudband Takida hittade ibland enstaka ljusglimtar i sina kraftfulla melodier. Hans svenskspråkiga band Stiftelsen är inte någonstans i närheten av några sådana förlåtande saker. Allt på ”Kom som du är” är P4-anpassat, men så utslätat att knappast ens de borde spela Stiftelsen. Ackorden ligger på enklaste möjliga nivå, och texterna är knappt värda att beskriva med ord. Dessutom finns det totala lågvattenmärket ”Parasit” med, som är så genomusel att den får hela min själ att längta efter en muskelstinn ”Evil Eye” på valfri smådeprimerande stadsfestscen.

/ Andreas Homanen

Frantic Amber – ’Burning Insight’

Frantic Amber – ’Burning Insight’

Raventone

Betyg: 3/5

 

Det skaver lite till en början, och jag får ingen riktigt styrsel på Frantic Amber. Det finns ett näst intill black metal-riv i sången. Samtidigt som det finns pompösa inslag som drar åt power metal-hållet (och slår över till att närma sig schlager metal i sina sämsta stunder). Men efter ett tag så sätter det sig, och ”Burning Insight” blir en njutbar upplevelse. ”Bleeding Sanity” är det klart främsta spåret. ”Awakening” sammanfattar albumet väl med ett svårtillgängligt upplägg, men samtidigt många bra stunder.

 

/ Andreas Homanen

 

Lyssna här

Veckan som kommer – 18

Tisdag, 28 april

Våren har varit relativt lugn på standup-fronten i Linköping. Nu är det dock dags för något av det mest intressanta som jag skulle kunna tänka mig – Messiah Hallberg & Jerry Beyer. Messiah besökte LKPG Ha Ha! i höstas. Jerrys senaste Linköpingsbesök var med Raw-turnén där han drog ned mest skratt av alla med sin anti-allergi-restaurang. Deras turné Politiskt Autokorrekt kommer till Herrgårn. Biljetter och info här.

 

Onsdag, 28 april

Hurula kommer tillbaka till Linköping! Förband är Knifven och Saturday’s Heroes. Doom är spelstället. Info.

 

Fredag, 1 maj

Lillasyster och Flush kommer till Liveklubben och Palatset. Info.

 

Lördag, 2 maj

Vindra, Skull Parade och Silent Call spelar på The Crypt. Info.

Twaine och Funkinstitutet spelar på Palatset. Info.

Korn – ’The Paradigm Shift’

Korn – ’The Paradigm Shift’

Prospekt Park

Betyg: 2/5

 

Korn torde vara ett av de mest bespottade banden någonsin, mycket på grund av sin okonventionella inställning till vad metal kan vara. Så gör man inte ostraffat. Oavsett vad man anser om bandet, så går det inte att förneka att de alltid haft ett antal karakteristika som de hållit fast vid och som gjort att det alltid gått att höra at det är just Korn som spelas.

På nya släppet ”The Paradigm Shift” är det alltför ofta som dessa utmärkande drag blivit utsmetade eller nedtryckta. Jonathan Davies sång – som ömsom brukar vara grymtantande, ömsom gnällande – är här betydligt mer traditionell hårdrockssång. Och stridsvagnsbasen tillåts ytterst sällan att titta fram. Det är ju annars den som, om den inte utgör själva låten, åtminstone är vad som bär fram den i en vanlig Korn-låt.

   (Hmm, kritiserar jag ett band för att utvecklas när jag inlett med att hedra dem för att gå sin egen väg?)

Och ett Korn-album utan de typiska Korn-inslagen blir ett utslätat stycke musik.

 

/ Andreas Homanen

 

White Birches – Dark Waters

White Birches- ”Dark Waters”

La Petite Tempête R&P

Betyg: 4/5

 

Inledningsvis låter White Birches ”Dark Waters” bara elektroniskt 80-talsmörk, om än med en modern känsla. Ganska snart är det dock som att musiken äter sig in och håller fast lyssnaren i dess egna värld. Bandet har också fått med sig en synth från de glättigare delarna av årtiondet. Och lyckats att smutsa till den precis så perfekt att den smälter in näst intill obemärkt i den kyliga omgivningen. Parat med sångerskan Jenny Gabrielsson Mares svepande stämma är ”Dark Waters” svår att inte bli åtminstone lite lätt hypnotiserad av. Låtmässigt är ”Hunting” höjdpunkten.

 

/ Andreas Homanen

 

Lyssna här.

 

Publiken står andäktigt och lyssnar

Christian Kjellvander<br /><div class="byline italic">Bild: Bild: Andreas Homanen</div>

Christian Kjellvander, And We Should Die of That Roar

2015-04-10

Linköping, Palatset

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 20150413

 

En del låtar fastnar mer än andra. Christian Kjellvanders ”Portugal” har gjort det så fullständigt hos mig att jag bygger upp hela min relation till honom på inledningen av dess refräng. Det kan nog vara ett tecken att det är dags att vidga vyerna något. Och på fredagskvällen gavs det ett bra tillfälle, då Liveklubben på Palatset besöktes av Christian. Christian Kjellvander inleder finstämt. Det är han själv med gitarr och en sångerska. Och även om han i mellansnacket efter tredje låten hävdar att det blir mer fart, så fortsätter det finstämda konserten igenom.Christians gitarrspel är något i en klass för sig. Oavsett om låtarna är så lugna att det bara är enstaka plockanden som behövs, eller om det går upp i tempo, så låter det helt perfekt och Christian skapar en nödvändig extra dimension som lyfter de annars något enahanda låtarna. Publiken står andäktigt och lyssnar. Vilket är precis som en spelning med Christian Kjellvander ska avnjutas. Det blir lättare att ta till sig det vackra historieberättandet som på ”The Trip”. De flesta verkade nöjda, även om det syns en del trötthet när extranumren startar och klockan börjat att dra sig mot midnatt.

Vidgade vyer i än större utsträckning stod förbandet And We Should Die of That Roar för. De var en formidabel urkraft spunnen ur Mark Lanegan-land, och de är det är det klart mest intressanta bandet vi har i länet för tillfället. Jublet växte för varje låt som spelades och jag hoppas innerligt att And We Should Die of That Roar är på väg mot något stort. I ”Hearts turn to Stone” har de dessutom en av årets bästa låtar.

 

/ Andreas Homanen