SÅ bra på gitarr

Robert Dahlqvist

2014-02-22

Linköping, L’Orient

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-02-24

 

Efter Hellacopters nedläggning, Thunder Express övergång till Dundertåget, och det sistnämndas upplösning (?), står nu Robert Dahlqvist ensam. I höstas kom hans skiva ”Solo” och det är den som står i fokus nu under turnén. Innan L’Orient-publiken fick se hur han klarar sig, fick de en uppvärmning av The Long Way Home. De spelar en trivsam americana som förmodligen gör sig bättre som radiomusik än live.

Skivan ”Solo” visar upp Robert Dahlqvist i ett Pugh-doftande 70-talslandskap, men när Dahlqvist äntrar scenen med sitt band, står det klart från första stund att live är det betydligt mer fokus på hårdrocksinslagen i musiken. Även om det så klart handlar om 70-talsaktig sådan. ”Inte en dag” och ”Vi tar båten” hinns dock med, och visar på en imponerande mångsidighet hos Robert Dahlqvist och bandet.

Roberts skicklighet är också hans problem. Han är så bra på gitarr att det tar överhanden från den inte helt oviktiga sysslan som frontman – för att ett band verkligen ska lyfta behövs ofta en central figur som det andra kretsar kring. Riktigt där är inte Robert Dahlqvist än.

Avslutningen av konserten domineras stort av Dundertåget-material. Vi får både balladen ”Delad vårdnad (ska du ha spö)” och den stenhårda ”Hakkakarl”. Bandet hoppar över extranummer-pausen och går direkt in i avslutande ”Ifrån mig själv”, som mer eller mindre är en modern svensk rock-klassiker. Robert Dahlqvist gör en storstilad sorti genom att avsluta låten med ett feedback-fyrverkeri värdigt en riktig stjärna.

/ Andreas Homanen

Hellacopters-dag

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-14

Det ligger en hög med nio skivor bredvid mig på skrivbordet. Samtliga Hellacopters-släpp, förutom två samlingar. De jäklarna ska sluta.

Det känns som att jag varit med dem sen de startade. Det stämmer väl på något år iallafall. Såg videon till (Gotta Get Some Action) Now! på Voxpop 1996. Jag var 15 år och tyckte förmodligen att de såg lite läskiga ut. När de åkte omkring i go-kartarna. Även om jag gillade låten.

1997 kom andra skivan; Payin’ the Dues. Jag hade precis börjat gymnasiet, och den här skivan var en av få ljuspunkter det året. Men vilken ljuspunkt sen. Ledde till att jag släpade med mig två av mina bästa kompisar ner till Skylten den fjärde november. Min första riktiga konsert.
(räknar inte diverse skabbiga rocktåg, badrockar och liknande)
Jag var så färsk att jag inte tänkte på öronproppar. Bad idea på en Hellacopters-konsert lärde jag mig.

Jag glömmer aldrig inledningen när Nicke hoppar upp till mikrofonen och kör igång You Are Nothin’. Han såg nästan lite vilsen ut, men jäklar vilken energi ändå. Och Dregen var ju inte lite cool heller. Min favoritlåt från andra skivan; Riot on the Rocks, kom som tredje låt nånstans. Det är fortfarande bland det bästa jag sett. Låten är 1:23 lång, men de lyckades få in mer attack och energi än vad många band klarar på en hel karriär. Soulseller och 1995 var två andra höjdare. För att hinna med bussen tillbaka ut till landet tvingades vi gå innan det hela var klart. Men i mina ögon och öron kunde inte Hellacopters göra fel efter det här.

Två år senare hade Grande Rock släppts, och jag såg dem på Hultsfred. Hawaii. Vilket i stort sett är så långt bort från Skylten som man kan komma i Sverige. Globen undantagen möjligtvis. Det var bra, men rätt trist. Eftermiddagssol och 15000 personer i publiken vägde lätt jämfört med mörker och 300 personer på Skylten. Verkligen.

Efter det har jag sett dem två gånger på Platens, en gång på Kalas i Norrköping och ytterligare en gång i Hultsfred. På skiva har de förändrats rejält under tiden. Från den hyperdistade punkrocken i början, till dagens mer mainstreamartade rock. Live har mindre hänt, vilket inte gör något alls då i stort sett är bäst i världen live.

Så det är med stor sorg jag har en Hellacopters-dag idag. Fasen också.

/ Andreas Homanen

Silvia Avallone – ’Stål’

Silvia Avallone – ’Stål’

Natur & Kultur

Betyg: 3/5

 

För kanske femton år sedan såg jag en film som utspelade sig bland ungdomar i något asiatiskt land. Detaljerna är lite oklara, mycket på grund av att den var dubbad till tyska, men det stod helt klar att ungdomarna gled längre och längre ned i knark och sex och inte mådde helt bra. Förmodligen var filmen inte särskilt mycket att ha, men det är något med ungdomar som far illa som berör.

Italien skildras ibland som ett land där hopplöshet och avsaknad av framtidstro är de dominerande känslorna. ”Gomorra” och ”Videocracy” är två kulturyttringar på senare år som visat detta. ”Stål” skildrar livet i en liten italiensk industristad, framförallt ur Anna och Franceskas synvinkel, två tjejer i de tidiga tonåren. Deras omgivning är fylld av karaktärer som är mer eller mindre misslyckade.

Det händer inte särskilt mycket, utan ”Stål” är framförallt en skildring av brytpunkten mellan barndom och vuxenliv, mot en fond av nämnda hopplöshet. Det går inte riktigt så illa som i den dubbade filmen, men ljuspunkterna i tillvaron är smärtsamt få.

 

/ Andreas Homanen

Hurra Hurra för Hurula

Hurula gav allt på Doom i Linköping.<br /><div class="byline italic">Bild: Andreas Homanen</div>

Hurula, Knifven, Saturday’s Heroes

2015-04-29

Linköping, Doom

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren 2015-05-02

 

Hurula äntrar scenen till dånande gitarrer som går över i en fullständigt gåshudsframkallande bra version av ”22”. Det är inte utan att det går att fråga sig vart det ska ta vägen därefter – har han tagit ut sig fullständigt direkt? Men det blir faktiskt bättre redan med andralåten ”Allt ska försvinna”.

Där har Hurula precis varje uns av den aura av livsvikigtighet som solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” från förra året hade. Det är en aura som höjer förväntningarna på livespelningar som den här oerhört högt.

Ett par låtar in i spelningen dras tempot ned något med ”Skjut mig”, men på det hela är det inte mycket andrum som lämnas för publiken. Hurula och bandet visar en frustande intensitet i allt de gör. Förutom soloskivan blir det också ett par låtar från ”Hurulas tid i Masshysteri, och de passar perfekt in, särskilt ”Dom kan inte höra musiken” och ”Masshysteri del 2”. ”Betongbarn” sitter sedan fullständigt perfekt och lämnar mig utmattad.

Efter 35 minuter går Hurula av scenen till ett nytt gitarrdån och ställer sig bland publiken innan det är dags för extranummer. Det blir ”Stockholm brinner” och ”Sveriges ungdom” och det är en lysande avslutning på en av årets bästa konsertkvällar.

Arrangerande Gaphals passade också på att presenterade två av banden i deras stall – Knifven och Saturday’s Heroes. De förstnämnda kommer med sin debutskiva i dagarna och är ett riktigt pålitligt liveband som bara blir bättre och bättre för varje spelning de gör. Finspångs Satyrday’s Heroes spelar en melodiös punkrock som under rätt förutsättningar kan nå ut relativt stort.

 

Låtlista

1. 22

2. Allt ska försvinna

3. Om jag tänker alls

4. Masshysteri del 2

5. Skjut mig

6. Sluta deppa mig

7. Dom kan inte höra musiken

8. Låt dom hata oss

9. Betongbarn

10. Det är ok om du glömmer mig

Extranummer

11. Stockholm Brinner

Extranummer 2

12. Sveriges ungdom

 

/ Andreas Homanen