Snällt och mestadels kul

LKPG Ha Ha! med Lasse Karlsson

2013-03-07

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Publicerad i Corren 2013-03-08

 

Första torsdagen i månaden innebär LKPG Ha Ha! och ståupp. Kontrasterna är stora mot föregående helgs Raw, men att man ändå drar en försvarlig skara till en föreställning frontad av den kanske inte helt superaktuelle Lasse Karlsson, visar på att ståuppen har en stark ställning.

Om det finns någon enskild person att tacka för detta, är det tveklöst Ben Kersley. Denna torsdag bjöd han på en blandade uppställning med ganska snäll humor överlag. Inledande Erik Löwenthal är ett bra exempel. Hans framtoning går väl i linje med skämten om försäkringar och åldrande.

Därpå följande Henrik Källman sticker ut mest. Hans helt egna stil går ut på att långsamt, och till synes uttråkat, stapla korta historier på varandra, utan någon som helst sammanhang. Men kul är det.

Tobias Jacobssons avsnitt handlar mycket om självhånande, ett vanligt ämne dock blir väldigt kul om det som ikväll framförs med finess. Han borde helt klart vara ett namn för större scener.

Lokale förmågan Palle Strömberg introduceras som läraren från helvetet, vilket visar sig vara en ganska träffande beskrivning – skolan står helt i fokus för hans av ilska drivna standup.

Det märks att huvudnamnet Lasse Karlsson är rutinerad, och även om det ibland blir väl snällt går det inte att förneka att det mesta är väldigt kul. Det blir skämt om kulturella skillnader, lite Linköping, en dos självömkan och Facebook. Förklaringen av reglerna i tennis är tveklöst det roligaste under hela kvällen, och ibland är det rätt skönt med snäll humor.

Substitutssleaze

Är det något som är ointressant utöver det normala är det så kallase supergrupper. Om de inte består av rena föredettingar så är det alltför ofta musiker som utanför sina ordinarie sammanhang inte alls klarar av att varken komponera eller prestera på samma nivå.

Casablanca tycktes vid första anblick 2010 vara precis ett sådant band. Skivan ”Apocalyptic Youth” som följde därpå lyckades inte heller den lyfta dem.

Men Casablanca är tillbaka – ofta följer snabb upplösning på första skivan för supergrupper – nu med ”Riding a black horse”. De låter flera klasser råare än tidigare, och presenterar tillräckligt mycket vettigt material att de förtjänar att ses som ett riktigt band istället för sammanfogade delar.

Det mesta drar åt sleaze-hållet. Samma håll som Hardcore Superstar varit främst på det senaste decenniet ungefär. Och även om Casablanca är bra (och emellanåt riktigt bra) så är den främsta känslan när man lyssnat klart: jag undrar vad Jocke Berg sysslar med nu.

/ Andreas Homanen

Norrköping – Halmstad

image

Dags att särskilja fans från folk som tycker att det ska vara behagligt att titta på fotboll. Med andra ord – dags för matcher i femgradig värme. Som inte betyder något för laget du håller på. IFK tog emot  Halmstad BK på Nya Parken.

Eventuellt så gick IFK i sömnen i början. Efter ca 1:50 slog Halmstad in 1-0. Men som tur var vaknade IFK och visade upp åtminstone rester av vad de presterade mot Malmö senast. Med den lilla skillnaden att det också blev mål. Totte x 2 och Thelin.

Och det höll hela vägen, även om 3-2-målet var något onödigt.

/ Andreas Homanen

Dregen – coolt, men inte mer

Dregen – Dregen (skiva)

Betyg: SS

 

Om det fanns någonting med The Hellacopters som fick för lite uppmärksamhet, så var det Dregens bakgrundssång. Detta ylande som svepte bakom och runt Nicke Andersson var så primitivt energifyllt, att det verkligen gav en helt annan dimension till bandets väldigt enkla punkrock. Covern på ”Gimme Shelter” är det absolut främsta exemplet på detta.

Så, hur låter det då när Dregen sätts helt i förstarummet? Till att börja med är det betydligt mer av den slicka Backyard Babies-rocken än den skitiga The Hellacopters-diton – produktionen är riktigt snygg rakt igenom. Dregens röst är polerad men aldrig tråkig.

Men det saknas låtar och det blir lite Slash-syndrom över det hela. Den coole gitarristen gör soloskiva, är fortfarande cool, men får inte riktigt fram tillräckligt många, eller tillräckligt bra, låtar för att det ska bli mer än så.

I samband med skivan kommer även Dregens självbiografi. DEN borde inte kunna bli annat än en njutning.

/ Andreas Homanen

Mås – årskrönika 2013

I början av maj var det åter dags att dra på sig de riktiga fotbollsskorna och ge sig ut på Korpvallen igen. För andra gången i Mås historia hade vi klarat oss kvar i division 2A. Förra gången (2007) resulterade andrasäsongen i en enda vinst och en solklar sistaplats. I år såg det på förhand lite svajigt på laguppställningssidan. Hela fyra ordinarie spelare försvann; Henrik Lindqvist, Johan Larsson, Philip G Linderson och Mattias Johansson. Som tur var hade vi folk att plocka från futsalserien, och Kenny Simpson, Tobias Hilberts, Jens Eklöf och Dennis Söderberg fyllde upp laget. Dessutom hade vi ett kärt återseende i Marcus Karlsson. Denne Mås fortfarande meste målskytt (38 seriemål, och 15 övriga) återvände efter tre säsongers frånvaro i den riktiga fotbollens land.

Serien drog igång med match mot BK Bollklubb som vi året innan vunnit en match mot och förlorat en. Gemensamt hade laguppställningen i denna match 300 spelade seriematcher, så det var mycket rutin som såg till att vi gick segrande ur drabbningen efter 1-4. Samuel och Fredrik delade på målskyttet med två mål var.

Match nummer två var mot De Rosa Hämnarna. Här debuterade Kenny och Dennis för året. Efter en jämn förstahalvlek fick vi (och Dennis Norén båda gångerna) två mer eller mindre gratismål. 5-2 blev slutresultatet. 20 maj var det dags för Linköping Big Balls att ställas mot oss. De var inget höjdargäng, och vi kunde komfortabelt vinna med 5-1 efter bland annat tre mål av Kenny.

Inför fjärde matchen stod det klart att Marcus Karlssons säsong i Mås var över. Dragningen till riktig fotboll blev för stor. För motståndet stod de gamla rivalerna Chaskit Domarn, som vi förlorade stort mot när vi mötte dem senast (2011). Johan Hennings gjorde sin första match i målet för i år. Det blev en jämn kamp, som slutade 2-2.

Därpå följde årets riktiga bottennapp – IQ Orangutang. De var årets solklara jumbo i 2A, något som stod klart redan så här tidigt i serien. Vi ställde upp med elva man, bland annat 2012 års skytteligavinnare Mattias Johansson, så bra förutsättningar fanns. Men vi lyckades inte med någonting alls, och årets första förlust (1-3) blev resultatet.

Tredje juni var det dags att revanschera sig mot Vinnarskalle BK. Vi hade endast åtta man och väldigt varma förutsättningar. Men vi höll ihop spelet bra, tog det lugnt. Och gjorde mål. 3-1 blev slutresultatet. Dennis Söderberg fortsatte som målvaktsinhoppare och visade verkligen att han förtjänade platsen. I nästa match visade han även kvalitéer som utespelare i och med sina tre mål. FC Segbena blev utskåpat med 8-4 totalt. Marcus Bergqvist gjorde sin debut för året. Därefter stod vi mot överlägsna serieledarna Skinnet. Ett skapligt lag som hade sin stora styrka i att de verkligen var ett lag, som kunde varandra väl. Vi hade en av de jobbigaste första halvlekarna i och med 0-5. I andra repade vi oss dock och spelade 1-1. Men det var en klen tröst och årets största förlust.

Sista matchen inför sommaruppehållet stod mot FC Lambohov, årets skräcklag. De hade dock lugnat ned sig betydligt. Philip Galic Linderson gjorde ett inhopp (och ett mål). Vi hade det dock svårt och förlorade med 2-3.

Hösten drog igång med match mot Inge Flås den 12 augusti. Vi gjorde en stabil insats som resulterade i vinst med 2-0. Årets sista seriematch följde, och tabellen skulle bli klar. Skinnet hade redan säkrat seriesegern, men bakom var det tätt. Chaskit Domarn på andraplats mötte trean De Rosa Hämnarna. Vi låg på fjärde plats och kunde bli som bäst trea och som sämst femma. Mittplacerade GT Boys stod för motståndet. I futsalserien spelade vi jämnt mot dem, men nu var vi klart bättre. Kenny satte två mål och säkrade skytteligavinsten. 4-1 blev slutresultatet och en tredjeplats. Det skulle senare visa sig att Chaskit lämnat WO för att inte riskera att flyttas upp. Men vår tredjeplats var ändå välförtjänt – Mås har aldrig kommit högre upp än så här i näst högsta divisionen.

2005 åkte vi ut efter ett självmål i förlängningen. I år skulle det visa sig bli bonusstraffen som fällde oss. Sju dagar efter att serien tog slut var det dags för den ärorika korpcupen.

Första omgången ställdes vi mot Skulle inte banga bäzz, ett bottengäng i division 3C. Vi skulle vara bättre och var det också. 5-2 blev slutresultatet efter bland annat två mål av Johan Hennings, som spelade ute då Dennis S fick fortsatt förtroende i målet.

I andra omgången hade vi division 1-laget Märgben. Vi hade på papperet ett ganska svagt lag med endast en avbytare. Men vi gjorde en riktigt bra match och klarade 3-0. Därmed dags för åttondelsfinal.

Där fick vi chans till revansch mot FC Lambohov. Magnus Larsson gjorde årets första match, nu som målvakt. Vi visade under matchen prov på rejält imponerande moral. Vi låg under med 3-0, 4-1 och 5-2. Men vi gav aldrig upp och med cirka tio sekunder kvar kunde Dennis N slå in kvitteringen. Vi var många som var så uppe i matchen att vi inte var säkra på att vi verkligen hade kvitterat. Robert Steinvall slog rekord för året i antal mål på en match i och med sina fyra mål. Straffläggningen som följde var en jämn tillställning. I femte omgången blev Magnus dubbel hjälte genom att han slog in straffen och räddade FC Lambohovs sista.

Därmed dags för kvartsfinal och det hitintills tuffaste motståndet; mittlaget i division 1 – Börjes Brygga. Första halvlek spelade vi dock på toppen av vår förmåga och lyckades hålla 2-1. I andra halvlek fick vi en kvittering mot oss, men utnyttjade vår bonusstraff och ledde igen. Motståndarna fick dock också en straff och återigen kvitterat. Under större delen av halvleken fick vi slå ifrån oss, men på en kontring mot slutet fick Kenny in segermålet. En riktigt bra kämpainsats och Mås andra semifinal någonsin var ett faktum.

Där mötte vi Stiffet BK som var ett topplag i svårbedömda division 3B. De hade därmed en bonusstraff med sig. Vi spelade återigen bra och 1-1 var ett klart rättvist resultat. Men i andra halvlek var det slut på målskyttet, och Stiffet slog in bonusstraffen. Så, där var årets cupäventyr slut.

Men, med en tredjeplats i division 2A och semifinalplats i cupen var 2013 verkligen det bästa året i Mås historia. Vi använde oss av 25 spelare, vilket är något fler än normalt. Men vi hade en stabil kärna med sex spelare som gjorde fler än tio matcher. Och Robert spelade samtliga matcher – något som verkligen inte hör till vanligheterna. Dennis Söderberg gjorde flest matcher i målet, och visade upp det imponerande snittet på 1,33 – bättre än vad någon annan målvakt i Mås åstadkommit under alla elva år. Kenny vann både skytteligan för serien med åtta mål, och för cupen med fem mål.

/ Andreas Homanen

Jorn: Förvånansvärd god förkämpe för power metal

Jorn

2011-03-03

Linköping, Konsert & Kongress, Atmosfär

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2011-03-04

 

Jorn är lite av en motsägelse – som norrman kan det tyckas att han borde ägna sig åt betydligt ondare musikaliska övningar än det vi får bevittna under denna kväll. I övrigt finns det inga som helst tvetydigheter. Det handlar om en idogt arbetande power metal-förkämpe, som spelat med en mängd storheter och på senare tid gjort sig ett namn som hängiven hyllare av Ronnie James Dio. Mest känd är han förmodligen från tyska Masterplan.

Publiken på Atmosfär är företrädesvis män som nått samma nivå av grånad som Jorn själv. Men de är fans, och de är tillräckligt många. Och fans av power metal är inte direkt kända för att ha ett nyanserat förhållningssätt till sina favoritband. Så, det fanns förmodligen redan på förhand inte en chans för Jorn att misslyckas. När bandet sedan sätter igång som den mest stabila power metal-maskin som kan tänkas, är de i stort sett redan hemma.

Spellistan är blandad från de olika delarna av Jorns karriär, med viss övervikt från de senare årens solo-material. En klar höjdpunkt är ”Shadow People” och 2006-års ”We brought the angels down”.

Bandet genomför spelningen ypperligt, och det enda jag egentligen kan invända mot är att det blir lite väl enahanda ibland, och att musikerna ibland är lite väl kära i sina instrument (första låten hinner inte ens börja innan det första gitarrsolot ljuder). Men säg det band som inte har åtminstone en lätt släng av det syndromet. Sammantaget är det en väldigt trevlig kväll.

ANDREAS ANDERSSON

IFK Norrköping – Malmö FF

22 september, 2013

Idrottsparken, Norrköping

20130922_191835

Tröstlöst. IFK:s första halvlek var bättre än det mesta de presterat i år. Undantaget detaljen målskytte. Nyman, Telo, Thelin och Fransson slet outtröttligt, och skapade mängder av lägen. Men det var så uddlöst i avsluten. Malmö hade två lägen och satte ett.

Andra halvlek liknade den första till en början, men Malmö tog över mer och mer. IFK var tydligt trötta (Nyman gick av redan i paus) och släppte in ett ytterligare mål. All heder åt Peking Fanz som sjöng sig igenom hela drabbningen med högre volym än vanligtvis.

/ Andreas Homanen