Märvel – Hadal Zone Express

Märvel – ‘Hadal Zone Express’

Killer Cobra Records

 

Skulle du någon gång stöta på någon som hävdar att piano inte har i rock att göra, finns det ett enkelt sätt att avfärda personen – sätt på The Stooges ”Raw Power” från 1973. Sällan har ett instrument skapat sig ett mer självklart hörn av musikhistorien. Detta genom en stenhård ettrighet. Mer sentida exempel  är The Hellacopters ”By the Grace of God” och Kvelertaks självbetitlade avslutning av ”Meir”.

Nu inleder det ettriga pianot introlåten ”Baptism” på Märvels kommande släpp ”Hadal Zone Express”. Märvel benämndes oftast Linköpings hemligaste band under sin tidiga karriär. Hemlighetsmässigt har de fått se sig omsprungna på senare år, men sin position som det främsta vi

(och Sverige)

har inom den melodiösa punkrocken har de behållt. Och ”Hadal Zone Express” gör inget för att ändra på det. Från nämnda ”Baptism” och in i det mål som är ”Forgettable” är det sprängfyllt av hårt slående, rak och okomplicerad rock. ”Black Money” (där det ettriga pianot åter letat sig in) är paradexemplet.

Märvel visar också flertalet gånger att det ryms mer än bara det. Andraspåret ”Dead Rock ’n’ Roller” andas faktiskt den i sammanhanget något udda, men fantastiska, känslan av storslaget vemod. Flertalet spår svänger också så mycket att det är ytterst få rockband som skulle mäkta med något liknande.

I avdelningen kortadelaravlåtarsomensammagörenskivavärdattälska har Märvel med bryggan i ”Long Overdue” fått fram något värdiga mästarna – Mars Volta. Inte för att det finns särskilt många beröringspunkter banden emellan, men ändå.

Missa inte Märvel när de ger sig ut på vägarna i april. Eller för den delen om du befinner dig i Stockholm när det är dags för releasefest 27:e mars. ”Hadal Zone Express” släpps dagen därpå.

/ Andreas Homanen

Dead Soul även 2014

Efter det ytterst glädjande beskedet att Dead Soul supportar The Haunted på deras vårturné, har de nu släppt en video till ”Kill the Past”. Den är fantastiskt snygg, och väl värd otaliga visningar. Det känns bra att vi också i år får en rejäl dos Dead Soul. Turnéschemat:

28 MAR – Göteborg, Trädgårn
29 MAR – Örebro, Ritz…
4 APR – Oslo, John Dee
5 APR – Malmö, Kulturbolaget
8 MAY – Stockholm, Klubben
9 MAY – Gävle, Harrys
10 MAY – Karlstad, Verket
16 MAY – Linköping, Backstage

Och videon:

Den ljuva blodsmaken [GBG – 82]

Efter en uppvärmning i söndags, genomförde jag första riktiga löprundan igår. Stångån så klart. Tänkte gå ut lugnt och hålla det lugnt, men det kändes så bra att det bara var att köra på. Tror att det var flås-biten som tog emot. Inga direkta krämpor eller tunghet. Stan-sidan vid Stångebro innebar mycket motvind, men i övrigt väldigt bra förhållanden. 5 grader varmt är svårt att klaga på. 5:46-tempo var inte supersnabbt, men för årstiden riktigt bra. Förra året dröjde det till början av april innan jag låg där.

Pålitlig Strömstedt på terapiturné

Strömstedt & Freud

2013-03-09

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2013-03-11

 

Har Niklas Strömstedt gått för långt? Från att ha besuttit en stabil position under ca 25 år som folkkär artist, har han via ”Stjärnorna på slottet” tagit steget till att blir en av de mest framträdande artisterna vi har genom ”Tack för musiken”.

Att nu ge sig ut på turné med föreställningen ”Strömstedt & Freud”, som i korthet går ut på att psykoanalysera sig själv med hjälp av psykologen Per Naroskin, till bakgrund av sin egen musik, skulle kunna innebära en viss risk för Niklas Strömstedt-mättnad. Det är dock en relativt stor publik som letat sig till Crusellhallen på lördagskvällen.

Det är svårt att definiera vad Strömstedt & Freud egentligen är. Musikal kommer förmodligen närmast – hade det varit en konsert hade det varit för mycket mellansnack, och hade det varit en teaterföreställning hade det varit för mycket musik.

Vartefter terapisessionen utvecklas spelar Niklas ett urval av sina låtar. De flesta passar textmässigt relativt väl ihop med vad som händer i terapin. Dock tydliggör terapin problemet med Niklas låtmaterial – det är för små variationer för att det ska bli riktigt intressant. Med det inte sagt att det på något sätt är dåligt. Niklas har genom åren snickrat ihop ett antal riktigt bra popmelodier, och han är rutinerad så det räcker och blir över. Bandet han har med sig framför dessutom allting klanderfritt.

Terapi kan måhända låta som något trist att göra musikal av, men både Niklas och Per är tillräckligt duktiga för att det aldrig blir någon fara, och de är faktiskt väldigt roliga ibland.

Brist på variation till trots – vissa nummer står ut; ”Vart jag än går” har onekligen en viss nerv, och ”Oslagbara” är rentav riktigt bra. En del av låtarna kortas ner väl mycket, men tack vare detta hinns desto mer med. Niklas Strömstedt visar att han är riktigt pålitlig när det gäller svensk pop, och att döma av applåderna efter föreställningen kommer han med all säkerhet att behålla sin position som en av de främsta folkkära artisterna för lång tid framöver.

Andreas Homanen

 

Populär blogg blir tröttsam bok

Magnus Uggla – ”Jag hade en gång en blogg” (bok)

Modernista

Publicerad i Corren 2008-12-11

Hur kul är det att läsa om en 53-årings hypokondri, fredagsdrinkar, hämtande av barn och diverse tjafsande med skivbolag? Mycket tyckte många, och Magnus Ugglas blogg blev en mind­re succé under hösten och vintern 2007. Nu har hela bloggen kommit i bokform. Ett knappt halvår i rockstjärnans liv behandlas i rask takt på 448 sidor. Som titeln antyder finns inte bloggen längre, även om Uggla nyligen startade den igen.

Bloggen var frekvent uppdaterad, inläggen korta och ofta roliga. Den fungerade alltså som jag inbillar mig att en blogg ska fungera – ge lite underhållning i små doser, gärna flera gånger om dagen. Som bok funkar den däremot mer tveksamt: det finns ingen direkt handling, inga dramatiska höjdpunkter, knappt några intressanta personer och inga vändningar i tillvaron. Egentligen finns det ingenting, förutom en lång, strid ström av korta, upphuggna stycken. Samtidigt är ju texterna inte avsedda för bokformen heller, så Uggla kan knappast klandras för det. Men det blir tröttsamt att läsa om samma saker om och om igen. Ska den här boken läsas, ska den läsas lite grann i taget.

Något som står helt klart är att Magnus Uggla kan skriva. Det hade varit betydligt mer intressant att se honom använda den färdigheten i en mer traditionell biografi: jag har en viss känsla av att hans 70-tal skulle räcka en bra bit på vägen mot en svensk ”The Dirt”.

/ Andreas Andersson

Veckan som kommer – 9

Torsdag, 27 februari

Klubben Pang! drar igång på Stopet i Norrköping med Night, Dront och Calidus.

Fredag, 28 februari

Trippelt bra – Hästpojken spelar akustiskt på Nationernas Hus, och Asta Kask spelar vägg i vägg på The Crypt. Uppe på Backstage på Konsert & Kongress har Gaphals och Arenabolaget dragit ihop en kväll med Riddarna, Spiders & Oblivious.

Lördag, 1 mars

Årets första icke-LKPG Ha Ha!-standup-arrangemang i och med Raws besök på Konsert & Kongress. Något mindre namnkunniga akter än vanligt, men Raw-namnet brukar sällan innebära annat än väldigt kul.

Palatset Live har besök av Staffan Hellstrand, Christer Johansson och Per Kardell Band.

Krigsalbum med ond sång

Hail of Bullets – ”…of Frost and ”War”

Metal Blade Records

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2008

Tycker du att ett temaalbum som handlar om östfronten under Andra världskriget låter som en bra idé, är det här definitivt något för dig.

Sen skadar det inte heller om du uppskattar riktigt klassisk dödsmetall som rensar ut det mesta ur ditt huvud. Bandet består av diverse folk som mer eller mindre kan kallas veteraner, men det låter ändå fräscht.

Höjdpunkten är rakt igenom den onda sången.

/ Andreas Andersson

Otyglad och frustande energi räcker långt

Alonzo & Fas 3

2013-01-05

LInköping, L’Orient

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-01-07

 

På förhand låter en punkspelning på L’Orient kanske inte som det mest spännande. Men på lördagskvällen hade dryga hundratalet samlats för att se Alonzo & Fas 3.

Efter en lokal inledning av förbanden Mjölby Baktaktsorkester och Svensk Punk, går huvudbandet på scen.

Från första sekund står det klart att det här är på allvar. Michael Alonzo själv utstrålar en obändig energi, och attackerar varenda låt. Materialet hämtas från alla delar av hans drygt trettioåriga karriär, med fokus på KSMB och Stockholms Negrer. Det är dock långt från någon nostalgiafton. Fas 3:s eget material, och särskilt ”Dansa som en fjäril”, står sig väl gentemot klassikerna.

Musikerna gör ett riktigt gediget jobb, och det är tydligt att det inte är några nybörjare. Och Fas 3 är ju lite av en punkens supergrupp. Framförallt Inge Johansson på bas, som driver på bandet, och nästan lika ofta som Alonzo tar den främsta platsen på scenen.

Även om några låtar är rätt melodiösa, bland annat ”Fattiga & vackra flickor”, så är det inte tal om några större variationer under den knappa timmen konserten varar. Inte för att det behövs – otyglad och frustande energi räcker ganska långt. Och efter det avslutande KSMB-numret ”Jag vill dö”, står det klart att Linköping fått en mycket bra start på konsertåret 2013.

/ Andreas Homanen

Allvarligt och roligt med Özz Nujen

Özz Nujen – Dålig stämning

2012-12-02

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2012-12-03

 

Efter ett intro bestående av kungens ”vända blad”-presskonferens står Özz Nujen på scen. Han inleder direkt med att skapa dålig stämning. I den mening att han häcklar publikens utseende. Vilket så klart innebär en rolig, dålig stämning. Därpå följer en tjugo minuter lån kaskad kring kvinnor, invandrare, sin egen familj, sexualitet och religion.

Özz börjar att bli en av veteranerna inom svensk stand up, och ett av hans signum genom karriären har varit en ofta konfrontativ publikkontakt. Det visar han prov på redan från början, men han håller det på en snäll nivå. Crusellhallen är drygt halvfull, men samtliga är med på noterna från början.

Efter inledningen kommer Özz tillbaka till temat för kvällen – dålig stämning. Men det blir aldrig mer än skämt kring det. Förvisso är det väldigt roligt – det visar sig att det är ett väldigt tacksamt ämne att uppehålla sig kring. Särskilt när han diskuterar svenskars ängslighet genom historien.

Den svenska stand up-publiken har nog blivit lite bortskämd de senaste åren, framförallt genom Henrik Schyffert ”The 90’s – ett försvarstal” och Mia Skäringers ”Dyngkåt och hur helig som helst”. I de två har upphovspersonerna visat att det går att lyfta stand up genom att ha en underliggande, och i de fallen lite mörk, historia. Özz har sin variant i passagen om svensk vapenexport och kopplingen till sin egen uppväxt. Där har han publikens absoluta uppmärksamhet, och det blir riktigt gripande och självutlämnande. Så, det finns något djupare, även om det kanske inte har så mycket med dålig stämning att göra.

Resten av föreställningen kastar sig Özz kring rasism, sina familjeförhållanden och dagens Sverige, hela tiden med tvära kast mellan det allvarliga och det roliga. Han får även in en del politisk kritik, dock utan att gå in på det mest givna ämnet för dagen. Han visar sig även vara en skicklig imitatör. Mot slutet håller sig Özz på en lättsam nivå, vilket lämnar publiken upprymd, även om vi på det hela bjudits på en tänkvärd afton.

/ Andreas Homanen