W.A.S.P. i Cloetta Center

W.A.S.P.

2007-04-30

Linköping, Cloetta Center

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-01

 

Valborgskvällen spenderades i Cloetta Center med bror. Konsert med W.A.S.P. Har aldrig lyssnat på dem, och hade en rätt vag uppfattning om dem. Har ”I Wanna Be Somebody” på mp3 och jag har sett den klassiska intervjun med originalgitarristen Chris Holmes. Så, mina förväntningar var inte särskilt höga. Mest att det skulle bli kul att ha sett dem.

Cloetta Center var avskärmat till knappt halva storleken. Perfekt. Fullt på golvet och nästintill fullt på läktaren. Skulle bandet dragit så här mycket folk i Linköping när de var som störst på 80-talet?

Efter en improviserad biljett gick vi in. Förbandet Sister Sin höll på. De lät som… W.A.S.P. mest. De var rätt bra. När sen själva konserten drog igång lyfte kvällen. Jäklar vad bra de var! Och hur coolt var det inte när Blackie Lawless klättrade upp på det svajande två meter höga mic-stativet och körde ett gitarrsolo? Skadat kul! Enda frågetecknet var de väldigt långa pauserna innan extranumren. Varför? De nya låtarna funkade riktigt bra, och de VAR bra. Ska kolla in årets ”Dominator”-skiva. Fast den kollektiva totallyckan var förstås som störst under allsången till ”I Wanna Be Somebody”. Tittade omkring och diverse folk runtomkring på läktaren kunde verkligen inte sitta längre, utan ställde sig upp och hoppade och sjöng. Blev så jäkla glad när jag såg det. Världen är inte ond. Bra ordnat Prütz!

Ute i den kalla valborgskvällen gick vi hemåt. Nere vid Scandic och Tullbron var det 1997 all over. Fjortisfyllan har tydligen flyttat från Trädgårsföreningen, där vi höll till, men den har inte tappat sin karaktär. Alla de klassiska ingredienserna fanns med. Förutom möjligen poliser som stod och hällde ut innehållet ur diverse flaskor. Var rätt kul att se det hela, så vi tog en omväg längs med Stångån. Såg en halvdäckad kille som låg i ett dike. Han gjorde några tappra försök till att röra sig iallafall. Såg en annan kille hånskrattande förklara att hans kompis inte kunde pissa rakt. Bara en sån sak.

/ Andreas Homanen

mitten och slutet av natten

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-08-26

Till natten; vaknade vid 0450 av att någon skriker: ”JAG HATAR ER LINKÖPING, NI ÄLSKAR MIG LINKÖPING” om och om igen. Först trodde jag att det var nåt vanligt standard-hemgångs-fyllo som brukar gå förbi utanför här på fredag- och lördagsnätter. Men skriken kom närmare ifrån. När de blandades med skratt, insåg jag att det var min käre granne ovanpå som hade efterfest. Han är en av de få här i huset som inte är en 86-årig tant med tvättstugan som sin huvudsakliga sysselsättning och bekymmer. Han är rätt trevlig, och jag somnade om nästan direkt, så jag är väl inte direkt arg. Men ändå, lite fult var det allt. Så nu sitter jag här och lyssnar på Purified in Blood på aningen för hög volym för en söndagsmorgon. Lite högljudd norsk scientologi-core metal kan han fasen ha.

Avslutningen av natten… Drömde. Väldigt fult. Skulle se en Guns N’ Roses-konsert i Stockholm med en kompis (glömt vem det var). Av någon konstig anledning kommer jag inte till arenan (som liknade Hovet, men inte var det) förrän Don’t Cry spelas. Vilket innebär att det inte är mycket alls kvar av konserten. Typ bara Paradise City. Men men, så var det iaf. Jag tar mig ner till golvet och in i publiken.
Nu börjar det bli… underligt, är väl ett bra ord. Det är inte särskilt mycket folk på golvet. Och de som står där är ihopträngda i mitten. På grund av att en person åker fyrhjuling runt dem, så att de inte ska kunna flytta på sig. Verkar ju helt normalt. Killen med fyrhjulingen skapar ett tomrum på kanske 50 meter fram till scenen.
Mot slutet av låten går Axl ner från scen och fram till oss som står i publikklungan; vi som halvt njuter av konserten, och halvt försöker undgå att bli överkörda av fyrhjulingskillen. Axl låter några sjunga med, och sen bjuder han upp mig och min kompis på scen. Låten slutar precis då, och jag tar för givet att det ska bli något extra exklusivt extranummer
(Guns N’ Roses-konserter slutar ju alltid med Paradise City annars)
så jag går glatt runt och hälsar på Tommy och Dizzy och de andra. Men sen kommer Axl ut igen och det visar sig att jag och min kompis bara ska vara med när bandet tackar publiken för spelningen. Så vi ställer oss bredvid de andra och bockar och tackar.
Sen hann jag med att prata med en tjej där på scen också. Hon åt glass, och tyckte att struten var alldeles för liten. Jag fattade inget alls.

/ Andreas Homanen

Podd utan struktur funkar live

Till Slut Kommer Någon Att Skratta

2015-05-17

Linköping, The Crypt

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-05-18

 

När ett av Sveriges största poddradioprogram, ”Till slut kommer någon att skratta (TSKNAS)”, ger sig ut på sin första turné är det med en sorts gerillaapproach till det hela. Tio städer avverkas på tolv dagar. På spelställen som är alldeles för små sett till hur stor publik podden har. När turnén nådde Linköping på söndagskvällen var det premiär för The Crypt som lokal för annat än konserter. Det är fullsatt och funkar bra, även om det är trångt. Det är å andra sidan lite av poängen med turnén – att skapa en intimitet till publiken.

TSKNAS består av Petter Bristav, Soran Ismail och Aron Flam. De tre är annars i huvudsak ståuppare, och podden brukar klassas som humor. Humorn utgår ofta ifrån att de är oense om olika saker och inte sällan tycks de bli mer eller mindre osams. Ett annat drag är den oftast totala avsaknaden av struktur och ämnen att prata om. Eller hålla sig till. Det skulle kunna vara ett problem när det ska överföras till scen. Men det funkar förvånansvärt bra och de drar ned många skratt. De arga sidorna känns också något nedtonade, och det är långt till det avsnitt för några veckor sedan när de skrek åt varandra.

TSKNS har ofta med gäster i podden. Om det inte är en gäst som tar för sig, händer det att de mer eller mindre försvinner mellan Petter, Aron och Soran. Också på turnén finns gäster med, och i Linköping var det dags för Johanna Wagrell. Hon är också ståuppare och passar mycket väl in i sammanhanget.

Även om det är tydligt att kvällen är en liveversion av podden så går det inte att komma ifrån ståuppaspekten. Och ur den är det mycket lyckat.

 

/ Andreas Homanen

On Reading #1

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-07-31

Jag har sett mig som oförstörd när det kommer till läsande. Åtminstone sett i relation till mitt musiklyssnande. Där har jag ofta ett ”irriterande” synsätt, och har väldigt svårt för det lättsmälta, det kommersiella, eller helt enkelt det som är för populärt. För läsning är ordet ’oförstörd’ som sagt närmare. Därför har jag aldrig haft något emot att erkänna att mina favoritförfattare är Jan Guillou och Stephen King eller någon liknande manlig kliché.

Under universitetstiden gjorde jag dock en svår svängning mot pretto-hållet, och läste 3xDostojevskij, Krig och fred, en fullständigt obegriplig ”forskningsbok” av en väldigt alternativ person med franskt namn, Michel Houellebecq, Chuck Palahniuk och ett par nobelpristagare. Numera har jag återhämtat mig,

(en ny Guillou ger därför återigen upphov till stor lycka)

men den svåra perioden satte sina spår. Medan jag tidigare aldrig tvekade inför en deckare, tänker jag mig nu rejält för innan jag köper eller läser dylikt. För att inte tala om den motvilja jag känner mot vissa författare. Camilla Läckberg har jag exempelvis svårt att ens föreställa sig vad som skulle kunna få mig att ta i. Eller inte – om någon betalade mig för att recensera skulle jag förmodligen falla till föga. Så, i verkligheten är jag nog inte så motvillig. Eller så är jag det eftersom det är skillnad på nytto- och nöjesläsning. Och någon nyttoläsning är jag definitivt inte i närheten av. Eller så ska jag sluta snurra in mig i resonemang som verkligen inte leder någon vart. Och vara tyst istället. Käften.

/ Andreas Homanen

Robert Fisk – ’ Det stora kriget för mänskligheten – kampen om Mellanöstern’

Robert Fisk – ’ Det stora kriget för mänskligheten – kampen om Mellanöstern’

Norstedts

Betyg: 4/5

 

Har du något tips på hur jag ska övertyga dig om att läsa drygt 1100 sidor om Mellanösten. Jag vet inte om jag har någon idé om det alls. Robert Fisks ”Det stora kriget för mänskligheten” är inte en bok. Det är ett projekt. Ett årsprojekt. Eller tvåårsprojekt, som det visade sig bli i mitt fall.

Det är en tung bok, och av den typen som känns så massivt underbyggd, genomarbetad och välgjord. Och inte minst viktig.

Boken går igenom Mellanösterns historia, utan att vara encyklopedisk. Robert Fisk gör istället nedslag på olika platser och tidpunkter. Och han har i många fall varit på där själv, vilket så klart skänker boken extra tyngd.

Är du trött på Mellanöstern bör du åtminstone läsa kapitlet om urlakat uran och de cancerfall det orsakat. Det är så fullständigt bedövande tungt att det nästintill är nödvändigt att lägga ned boken ett tag.

/ Andreas Homanen

Twinleaf lovar gott inför framtiden

Twinleaf – ‘Back to the Start’

Twinleaf/Spinnup

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-11

 

Talangtävlingen Musik Direkt ses ofta som det mer polerade syskonet till Livekarusellen. Och när det nu är dags för Twinleaf, årets vinnare av den förstnämnda, att ep-debutera är det inte utan att det på ytan låter för välartat för att bli spännande. Men snart märker man att bandet befinner sig i ett landskap som välkommet doftar av det något bortglömda brittiska bandet Bloc Party, med sin kombination av melodier och avighet. Inte minst i ”Citylights”, där sångaren Oliwer Stenberg gör en strålande insats. Vågar bandet bara ta ut svängarna lite mer lovar det riktigt gott inför framtiden.

 

Andreas Homanen

Veckan som kommer – 39

Fredag, 25 september

Club Chateau på Palatset.

 

Lördag, 26 september

Strebers spelar på Doom, med Death Alley och Joy på The Crypt.

Jesper Rönndahl på Konsert & Kongress. Info.

And We Should Die of That Roar har dubbelspelning i Norrköping. Eftermiddagen på Vaxkupan och kvällen på Swartsens Trädgård.