W.A.S.P. i Cloetta Center

W.A.S.P.

2007-04-30

Linköping, Cloetta Center

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-01

 

Valborgskvällen spenderades i Cloetta Center med bror. Konsert med W.A.S.P. Har aldrig lyssnat på dem, och hade en rätt vag uppfattning om dem. Har ”I Wanna Be Somebody” på mp3 och jag har sett den klassiska intervjun med originalgitarristen Chris Holmes. Så, mina förväntningar var inte särskilt höga. Mest att det skulle bli kul att ha sett dem.

Cloetta Center var avskärmat till knappt halva storleken. Perfekt. Fullt på golvet och nästintill fullt på läktaren. Skulle bandet dragit så här mycket folk i Linköping när de var som störst på 80-talet?

Efter en improviserad biljett gick vi in. Förbandet Sister Sin höll på. De lät som… W.A.S.P. mest. De var rätt bra. När sen själva konserten drog igång lyfte kvällen. Jäklar vad bra de var! Och hur coolt var det inte när Blackie Lawless klättrade upp på det svajande två meter höga mic-stativet och körde ett gitarrsolo? Skadat kul! Enda frågetecknet var de väldigt långa pauserna innan extranumren. Varför? De nya låtarna funkade riktigt bra, och de VAR bra. Ska kolla in årets ”Dominator”-skiva. Fast den kollektiva totallyckan var förstås som störst under allsången till ”I Wanna Be Somebody”. Tittade omkring och diverse folk runtomkring på läktaren kunde verkligen inte sitta längre, utan ställde sig upp och hoppade och sjöng. Blev så jäkla glad när jag såg det. Världen är inte ond. Bra ordnat Prütz!

Ute i den kalla valborgskvällen gick vi hemåt. Nere vid Scandic och Tullbron var det 1997 all over. Fjortisfyllan har tydligen flyttat från Trädgårsföreningen, där vi höll till, men den har inte tappat sin karaktär. Alla de klassiska ingredienserna fanns med. Förutom möjligen poliser som stod och hällde ut innehållet ur diverse flaskor. Var rätt kul att se det hela, så vi tog en omväg längs med Stångån. Såg en halvdäckad kille som låg i ett dike. Han gjorde några tappra försök till att röra sig iallafall. Såg en annan kille hånskrattande förklara att hans kompis inte kunde pissa rakt. Bara en sån sak.

/ Andreas Homanen

mitten och slutet av natten

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-08-26

Till natten; vaknade vid 0450 av att någon skriker: ”JAG HATAR ER LINKÖPING, NI ÄLSKAR MIG LINKÖPING” om och om igen. Först trodde jag att det var nåt vanligt standard-hemgångs-fyllo som brukar gå förbi utanför här på fredag- och lördagsnätter. Men skriken kom närmare ifrån. När de blandades med skratt, insåg jag att det var min käre granne ovanpå som hade efterfest. Han är en av de få här i huset som inte är en 86-årig tant med tvättstugan som sin huvudsakliga sysselsättning och bekymmer. Han är rätt trevlig, och jag somnade om nästan direkt, så jag är väl inte direkt arg. Men ändå, lite fult var det allt. Så nu sitter jag här och lyssnar på Purified in Blood på aningen för hög volym för en söndagsmorgon. Lite högljudd norsk scientologi-core metal kan han fasen ha.

Avslutningen av natten… Drömde. Väldigt fult. Skulle se en Guns N’ Roses-konsert i Stockholm med en kompis (glömt vem det var). Av någon konstig anledning kommer jag inte till arenan (som liknade Hovet, men inte var det) förrän Don’t Cry spelas. Vilket innebär att det inte är mycket alls kvar av konserten. Typ bara Paradise City. Men men, så var det iaf. Jag tar mig ner till golvet och in i publiken.
Nu börjar det bli… underligt, är väl ett bra ord. Det är inte särskilt mycket folk på golvet. Och de som står där är ihopträngda i mitten. På grund av att en person åker fyrhjuling runt dem, så att de inte ska kunna flytta på sig. Verkar ju helt normalt. Killen med fyrhjulingen skapar ett tomrum på kanske 50 meter fram till scenen.
Mot slutet av låten går Axl ner från scen och fram till oss som står i publikklungan; vi som halvt njuter av konserten, och halvt försöker undgå att bli överkörda av fyrhjulingskillen. Axl låter några sjunga med, och sen bjuder han upp mig och min kompis på scen. Låten slutar precis då, och jag tar för givet att det ska bli något extra exklusivt extranummer
(Guns N’ Roses-konserter slutar ju alltid med Paradise City annars)
så jag går glatt runt och hälsar på Tommy och Dizzy och de andra. Men sen kommer Axl ut igen och det visar sig att jag och min kompis bara ska vara med när bandet tackar publiken för spelningen. Så vi ställer oss bredvid de andra och bockar och tackar.
Sen hann jag med att prata med en tjej där på scen också. Hon åt glass, och tyckte att struten var alldeles för liten. Jag fattade inget alls.

/ Andreas Homanen

Podd utan struktur funkar live

Till Slut Kommer Någon Att Skratta

2015-05-17

Linköping, The Crypt

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-05-18

 

När ett av Sveriges största poddradioprogram, ”Till slut kommer någon att skratta (TSKNAS)”, ger sig ut på sin första turné är det med en sorts gerillaapproach till det hela. Tio städer avverkas på tolv dagar. På spelställen som är alldeles för små sett till hur stor publik podden har. När turnén nådde Linköping på söndagskvällen var det premiär för The Crypt som lokal för annat än konserter. Det är fullsatt och funkar bra, även om det är trångt. Det är å andra sidan lite av poängen med turnén – att skapa en intimitet till publiken.

TSKNAS består av Petter Bristav, Soran Ismail och Aron Flam. De tre är annars i huvudsak ståuppare, och podden brukar klassas som humor. Humorn utgår ofta ifrån att de är oense om olika saker och inte sällan tycks de bli mer eller mindre osams. Ett annat drag är den oftast totala avsaknaden av struktur och ämnen att prata om. Eller hålla sig till. Det skulle kunna vara ett problem när det ska överföras till scen. Men det funkar förvånansvärt bra och de drar ned många skratt. De arga sidorna känns också något nedtonade, och det är långt till det avsnitt för några veckor sedan när de skrek åt varandra.

TSKNS har ofta med gäster i podden. Om det inte är en gäst som tar för sig, händer det att de mer eller mindre försvinner mellan Petter, Aron och Soran. Också på turnén finns gäster med, och i Linköping var det dags för Johanna Wagrell. Hon är också ståuppare och passar mycket väl in i sammanhanget.

Även om det är tydligt att kvällen är en liveversion av podden så går det inte att komma ifrån ståuppaspekten. Och ur den är det mycket lyckat.

 

/ Andreas Homanen

On Reading #1

Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-07-31

Jag har sett mig som oförstörd när det kommer till läsande. Åtminstone sett i relation till mitt musiklyssnande. Där har jag ofta ett ”irriterande” synsätt, och har väldigt svårt för det lättsmälta, det kommersiella, eller helt enkelt det som är för populärt. För läsning är ordet ’oförstörd’ som sagt närmare. Därför har jag aldrig haft något emot att erkänna att mina favoritförfattare är Jan Guillou och Stephen King eller någon liknande manlig kliché.

Under universitetstiden gjorde jag dock en svår svängning mot pretto-hållet, och läste 3xDostojevskij, Krig och fred, en fullständigt obegriplig ”forskningsbok” av en väldigt alternativ person med franskt namn, Michel Houellebecq, Chuck Palahniuk och ett par nobelpristagare. Numera har jag återhämtat mig,

(en ny Guillou ger därför återigen upphov till stor lycka)

men den svåra perioden satte sina spår. Medan jag tidigare aldrig tvekade inför en deckare, tänker jag mig nu rejält för innan jag köper eller läser dylikt. För att inte tala om den motvilja jag känner mot vissa författare. Camilla Läckberg har jag exempelvis svårt att ens föreställa sig vad som skulle kunna få mig att ta i. Eller inte – om någon betalade mig för att recensera skulle jag förmodligen falla till föga. Så, i verkligheten är jag nog inte så motvillig. Eller så är jag det eftersom det är skillnad på nytto- och nöjesläsning. Och någon nyttoläsning är jag definitivt inte i närheten av. Eller så ska jag sluta snurra in mig i resonemang som verkligen inte leder någon vart. Och vara tyst istället. Käften.

/ Andreas Homanen

Robert Fisk – ’ Det stora kriget för mänskligheten – kampen om Mellanöstern’

Robert Fisk – ’ Det stora kriget för mänskligheten – kampen om Mellanöstern’

Norstedts

Betyg: 4/5

 

Har du något tips på hur jag ska övertyga dig om att läsa drygt 1100 sidor om Mellanösten. Jag vet inte om jag har någon idé om det alls. Robert Fisks ”Det stora kriget för mänskligheten” är inte en bok. Det är ett projekt. Ett årsprojekt. Eller tvåårsprojekt, som det visade sig bli i mitt fall.

Det är en tung bok, och av den typen som känns så massivt underbyggd, genomarbetad och välgjord. Och inte minst viktig.

Boken går igenom Mellanösterns historia, utan att vara encyklopedisk. Robert Fisk gör istället nedslag på olika platser och tidpunkter. Och han har i många fall varit på där själv, vilket så klart skänker boken extra tyngd.

Är du trött på Mellanöstern bör du åtminstone läsa kapitlet om urlakat uran och de cancerfall det orsakat. Det är så fullständigt bedövande tungt att det nästintill är nödvändigt att lägga ned boken ett tag.

/ Andreas Homanen

Twinleaf lovar gott inför framtiden

Twinleaf – ‘Back to the Start’

Twinleaf/Spinnup

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-11

 

Talangtävlingen Musik Direkt ses ofta som det mer polerade syskonet till Livekarusellen. Och när det nu är dags för Twinleaf, årets vinnare av den förstnämnda, att ep-debutera är det inte utan att det på ytan låter för välartat för att bli spännande. Men snart märker man att bandet befinner sig i ett landskap som välkommet doftar av det något bortglömda brittiska bandet Bloc Party, med sin kombination av melodier och avighet. Inte minst i ”Citylights”, där sångaren Oliwer Stenberg gör en strålande insats. Vågar bandet bara ta ut svängarna lite mer lovar det riktigt gott inför framtiden.

 

Andreas Homanen

Veckan som kommer – 39

Fredag, 25 september

Club Chateau på Palatset.

 

Lördag, 26 september

Strebers spelar på Doom, med Death Alley och Joy på The Crypt.

Jesper Rönndahl på Konsert & Kongress. Info.

And We Should Die of That Roar har dubbelspelning i Norrköping. Eftermiddagen på Vaxkupan och kvällen på Swartsens Trädgård.

 

Han vill väcka stans stå upp-scen

Publicerad i NT 2015-09-10

 

 

I helgen startade höstsäsongen för Norrköpings standupklubb NKPG Ha Ha! och NT Nöje tog ett snack med Ben Kersley, mannen bakom satsningen.

Tidigare omgångar har haft ett relativt blygsamt program, men i höst intar klubben Dynamo under hela sju kvällar.

Hur kommer det sig att det blir så mycket standup i Norrköping i höst?

– Vi vill etablera klubbens namn så att folk kommer även om de kanske inte har hört komikerna. De ska kunna lita på att det blir en kul kväll när det är dags för NKPG Ha Ha! Vi satsar inte på de allra största namnen. Det är mer komiker som är på gång.

Några av de som kommer till Norrköping i höst har ett eget följe av fans. Simon Garshasebi är exempelvis stor på Instagram och Carl Stanleys YouTube-kanal har 15 000 följare.

Svensk standup har utvecklats mycket de senaste åren, något som Ben Kersley tror har mycket att göra med podcast-fenomenet.

– Det har blivit mycket lättare att nå ut till folk och att därigenom hitta sin egen röst, som egentligen är vad allt inom standup handlar om. Det har brytit standupmaffian som fanns tidigare i Sverige. Det fanns en tid när alla ville vara Magnus Betnér och då blev det väldigt mycket macho över alltihop. Nu har många fler kunnat visa fler sidor av sig själva och standup och det leder det till att publiken också mognar och blir öppna för mer.

Ett bevis på genomslagskraften hos podcasts kom i våras, när medlemmarna i podcasten Alla Mina Kamrater besökte NKPG HaHa! och Dynamo. De har genom podcasten etablerat en egen väg till publiken, och biljetterna sålde slut på nolltid utan någon direkt marknadsföring, berättar Ben Kersley.

Andreas Homanen

Marilyn Manson

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-03

1Historien om Manson och jag börjar med fester på Lambohovs Gård. Högstadiet och början av gymnasiet. Alkoholintaget låg sällan på en vettig nivå. Ytterst sällan. Fick bland annat se en kompis liggandes på ett pingisbord. Drack nån form av rengöringsvätska. Spydde upp den direkt. Satte sig upp. Kastade pingisrack mot mig. Tror att jag gick därifrån. Var rätt lugn då. Förhållandevis.

Har två huvudsakliga musikminnen från festerna var en Judas Priest-live skiva och Marilyn Manson. Killen som bodde där lyssnade på Manson, och hade diverse mer eller mindre skumma affischer med honom på väggarna. Framförallt var det tre låtar som spelades; Cake and Sodomy, Sweet Dreams och Beautiful People. Tyckte det var ok, men ihop med affischerna blev det hela något lite för otäckt för min smak. Typ.

Jag lånade Antichrist Superstar. Men det funkade inte. För svårt att ta in. För konstiga låtar. När så uppföljaren Mechanical Animals kom på hösten 1998 köpte jag den direkt. The Dope Show spelades på Voxpop, och det hela kändes väl något snällare. Pre-emo-tjejer i skolan satt i trapporna och lyssnade på skivan. Jag satt hemma i Skeda Udde. Var rent allmänt väldigt långt ifrån dem.

Sommaren 1999 blev jag ett fan.
(jävla ord)
Jag och en kompis tog oss ner till Hultsfred. Även om jag var arton var allting väldigt nytt för mig. Allt folk, festandet, och musiken. Hade ju alltid lyssnat mycket, men att själv vara med på konserter var något helt annat. Manson spelade 22:00 på fredagen på Hawaii, och det var stort. Jäkligt stort.

Det vita skynket föll. Manson kom ut och spottade på fotograferna, spelade Cake and Sodomy, Sweet Dreams och Beautiful People. Och allting var hur bra som helst. Säkerhetsarrangemangen på den tiden var inte lika utvecklade som idag. Avsaknaden av ”mittenhålan” längst fram gjorde att det inte var några problem att flytta sig 40 meter i sidled. Utan att själv göra minsta ansats till att röra på sig. Lite läskigt såhär i efterhand
(Hole-konserten var samma år)
även om hur-bra-som-helst-känslan överskuggade. En känsla som var väldigt lätt att få på Hultsfred det året. Har förmodligen sagt detsamma om Joe Strummer, Monster Magnet och ett par till, alltför många gånger.

I oktober samma år köpte jag så äntligen Antichrist Superstar. Och nu var det inte för svårt längre. Var fast i Little Horn, Antichrist Superstar, The Reflecting God, Tourniquet, Dead to the World, 1996 och de andra låtarna. Började även läsa en del på Internet om symboliken i de något skumma konvoluten. Och olika tolkningar av dessa. Längre kom jag inte i min fanatism,
(tack)
utan jag gled långsamt ner till en mer normal nivå.

En månad efter Antichrist-inköpet köpte jag live-skivan ”The Last Tour on Earth”. Något av en besvikelse. Har hittills haft svårt för live-inspelningar med bandet. Nästa inköp dröjde till slutet av år 2000, då jag inom loppet av 43 dagar köpte Smells Like Children och Holy Wood, samt fick Portrait of an American Family. Hade kommit till fasen där jag blivit blind inför ett band, och köper det mesta
(och tycker att det är bra)
Den där fasen brukar infinna sig hos mig. Vet inte om det är bra. Eller vettigt.

När The Golden Age of Grotesque kom våren 2003 köpte jag den självklart. På något sätt kändes den som en tillbakagång till det tidiga Manson. Fast ändå polerat som den sentida versionen. Jag tyckte som vanligt att det fanns ett par spår som var överbra, men annars kändes den rätt trött. Call-and-response refrängerna hade nått sin absoluta höjdpunkt i The New Shit, men i övrigt användes det för mycket. Och nonsens-refrängerna
(Ka-Boom, Doll-Dagga, Lalalalalalala Tosv)
kändes bara som att Manson inte orkade/kände för att skriva nåt vettigt istället.

Men, min blindhet ledde mig ändå till att gå och se dem på Hovet i december samma år. En upplevelse som överskuggades av min feber. Fast det var bra. Men jag kände ändå att de var tvungna att komma ut med något riktigt bra för att jag skulle se dem igen. Hann dock med en konsert till innan så skedde; Hultsfred 2005. Fast då var det mer som en bonus bland allt annat bra det året. Konserten var riktigt snygg
(endast överträffad av Nine Inch Nails i år på Hovet)
och bra. Fortfarande hade jag inte fått höra Antichrist Superstar live. Den här gången spelades visserligen en akustisk, instrumental version av låten i högtalarna när bandet lämnat scenen.

Hursomhelst, min något uppgivna känsla inför bandet försvann inte. Förrän jag något försenat köpte årets släpp; Eat Me, Drink Me. Och såhär löd min audition-recension av den…

Mansons sjätte skiva är på många sätt annorlunda än de tidigare, och det går att se den som hans första egentliga soloskiva. Ingen av ursprungsmedlemmarna är kvar i bandet längre, och Manson har inte tagit in någon ny samarbetspartner utöver svenske Tim Sköld som funnits med sen den närmast föregående skivan. Är då detta bra? Ja! Det är en enklare och mer rak rockskiva än något Manson gjort tidigare. Både text- och musikmässigt. Men det finns likheter också. Manson har alltid haft ett övergripande tema på sina skivor. Men då det tidigare bland annat handlat om fiktiva rockstjärnor och Kennedymordet, är temat på ”Eat Me, Drink Me” något så enkelt som kärlek. Och det funkar förvånansvärt väl för Manson. Han låter trovärdig när han sjunger om brusten (och ny) kärlek. En trio låtar står ut; spår 2-4. De visar klart på att Manson har kvar sin känsla för hitlåtar. Även om ett av introna på de låtarna nästan gav mig Broder Daniel-vibbar. Av alla band…

Tack AA & ALJ…

/ Andreas Homanen