Thåström
2015-03-13
Norrköping, Flygeln
Betyg: 5/5
Publicerad i NT 2015-03-14
Vanligtvis startar en rockkonsert med ett riff eller ett skrik, eller något liknande. När Thåström besökte Folkets park 2002 kom en av bandmedlemmarna ut på scen och slog i en gonggong. Där någonstans förstod jag att Thåström aldrig kommer att göra spelningar för publikens skull. I stället har han blivit mer och mer introvert. Ungefär i samma linje som skivorna gått.
Insikten om detta är, tillsammans med en viss förkärlek för Thåströms senare material, en förutsättning för att ha någon njutning av honom 2015. För helt enkel är han inte att gilla. Årets skivsläpp ”Den morronen” har dessutom fått en hel del kritik för att vara alldeles för seg och tråkig. Live är dock Thåström med band ett veritabelt monster – från inledande ”Långsamt genom” fullständigt mosar de allting i deras väg.
Musikerna Thåström har med sig är riktiga veteraner i rock-Sverige, men det de skapar ihop överträffar allt som någon av dem tidigare åstadkommit. Det talas ibland om hur stor upplevelsen är av musik som känns fysisk. I kväll är det som att bli överkörd av ett dånande tåg. Thåström själv är i toppform – även om rösten fått en del patina med åren, verkar han ibland inte ha åldrats en dag sedan han spottade sig fram där 70-tal mötte 80-tal.
Som väntat blir det huvudsakligen nytt material som spelas. Det går att plocka fram hur många exempel som helst på låtar som i grunden inte är särskilt imponerande, men som blir så enorma live att det inte går att göra mer än att gapa över deras mäktighet. Som ”Slickar i mig det sista”. Det är en så total upplevelse att Flygeln begravs i en blygrå stämning.
Thåström har förmodligen gjort fler låtar än någon annan som folk älskat och slagits till i Sverige. Skulle han spela ett urval av dem skulle det förmodligen bli en nostalgisk festkväll utan dess like.
Nu är det som att han i stället letat upp sina allra mest molldränkta stunder,och stöpt dem i en kall, industriell form. Konserten är en näst intill fulländad helhet, så det är svårt att välja ut några enskilda låtar som står ut. Men det vackert vemodiga Imperiet-numret ”Österns röda ros”, den forcerade ”Kärlek är för dom” och den brutalt tunga ”St Ana katedral” är något alldeles extra.
Flygeln var full till bristningsgränsen och de flesta verkade vara nöjda. Och det vore väl fasen annars – något större än det här går inte att uppleva i år.
/ Andreas Homanen
Låtlista
Långsamt genom l Nere på Maskinisten l Aldrig nånsin komma ner l Gräsfläckar l Främling överallt l Alltid va på väg l Dansbandssångaren l Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce l Den morronen l Österns röda ros l Kärlek är för dom l Kort biografi med litet testamente l Slickar i mig det sista l St Ana katedrall Axel Landquist Park l Ner mot terminalen Extranummer l Brev till 10:e våningen Extranummer 2l Kom med mig l Kriget med mig själv l Beväpna dig med vingar
Andreas Homanen 