Fortfarande värda att se

P1030137

Eldkvarn

2009-09-19

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2009-09-21

Hur gamla och slitna måste Eldkvarn bli för att de ska kunna göra en dålig spelning? Uppenbarligen betydligt äldre än de redan idag hunnit bli.

De måste ha gjort det här tusen gånger, de måste ha stått på alla tänkbara scener runtom Sverige, de måste åtminstone ett par gånger hunnit tröttna på sig själva, sina låtar och varandra. Men ikväll är det inget som märks något av. Eldkvarn 2009 känns fortfarande som en vital del av svenskt musikliv, och skulle de försvinna skulle de med all säkerhet lämna en stor saknad efter sig.

”Bröllopssång” inleder konserten, precis som senaste skivan Hunger Hotell. Plura är ensam på scen ihop med Claes von Heijne på piano, och det blir en finstämd stund inför den därpå följande anstormningen av Eldkvarns sedvanliga bredbenta rocknummer. Crusellhallen är hyfsat välfylld av en publik som till en början är något avvaktande. Det släpper dock snart och undan för undan vinner Eldkvarn över allihop.

Bandet har varit imponerande konsekventa i sitt musikskapande, något som inte minst bevisas av hur väl 29 år gamla ”Man utan namn” smälter in i det inledande sjoket av spår från senaste skivan. Dessa dominerar låtlistan och funkar samtliga riktigt bra. ”Söder om midnatt, c/o himmelen” måste vara något av det köttigaste ett svenskt band presterat, och live låter det ännu större och maffigare. Det är en av kvällens verkliga höjdpunkter.

Låtvalet ikväll är kanske inte överdrivet spännande, även om Cornelis-covern ”Somliga går med trasiga skor” letat sig in. Fast ett ospännande låtval gör föga när de låtar som väl spelas är så bra som de är.

”Kärlekens tunga” finns så klart med. Dock i en annorlunda och gladare version än vanligt, vilket tyvärr förtar lite av låtens inneboende storslagna vemod. Gensvaret som ”Fulla för kärlekens skull” får, visar att den uppståndelse den låten väckte när den kom inte var någon tillfällighet, och den finns numera bland Eldkvarns verkliga klassiker.

Så, som sagt, Eldkvarn är långt ifrån slut och är fortfarande absolut värda att se.

Andreas Andersson

Linköping – en bluesstad

Still got the Blues – Vilma Flood Hases, Cirkus Prútz, Lisa Lystam, Slidin’ Slim

2013-10-27

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2013-10-28

 

Vad har Linköping att stoltsera med när det kommer till blues? Ja, den frågan är kanske inte helt lätt att svara på, men arrangörerna av Still got the blues hade samlat ihop ett skapligt startfält.

Vilma Flood Hases, som i och för sig är från Dalarna, inledde kvällen med ett set där det framförallt är hennes röst som står i centrum. Med all rätt, den är verkligen kraftfull och något utöver det vanliga. Under låten ”Animal Crackers” får hon visa upp den rejält. Den enda invändningen jag har är att bandet driver över åt jazz-hållet emellanåt.

Cirkus Prütz är något av ett allstar-band när det kommer till lokal blues. De har hållit på tillsammans ett par år och det märks att de börjar bli samspelta. De bjuder på en uppsättning låtar av så spridda artister som Depeche Mode och Rory Gallagher. Den sistnämndes ”Bad Penny” gör bandet riktigt bra, och blir en bra avslutning

Kvällen bryts därefter av med en filmvisning; Gustav Skogens kortdokumentär om Lisa Lystam ”Stupid enough to try”. Det blir en bra presentation av henne som artist, innan det är dags för Lisa att gå upp på scen. Hon och hennes två medmusiker spelar akustiskt och en enklare och mer nedtonad blues. Lisas röst fungerar fint i sammanhanget, men musikaliskt haltar det något emellanåt. Publiken är dock väldigt nöjd, och sett till hur mycket respons hon fick var det förmodligen hon som dragit dit huvuddelen av besökarna.

Slidin’ Slim avslutar kvällen med ett än mer avskalat framträdande, och känslan av mer ursprunglig blues är påtalig. Större delen av spelningen är det bara han och hans gitarr. Det går inte att förneka hans rutin och kompetens, men efter ett tag blir det något enahanda. Som tur är får han dock sällskap av en pianist, som höjer spelningen igen. Som helhet får Linköping godkänt som bluesstad.

/ Andreas Homanen

Vackert och nostalgiskt

Eldkvarn

2009-07-03

Motala, Motalafestivalen

Publicerad i Corren 2009-07-04

 

Skulle det vara möjligt för Eldkvarn att misslyckas med en spelning? Knappast. Bandet är så samspelt, låtarna är så bra och de har Plura. Då spelar det ingen roll att sommarvärmen verkar vara på upphällningen, och att det är något glest i publikleden. Tyvärr är det till en början så glest att en viss kraxande 17-årings närvaro väcker mer uppmärksamhet än Eldkvarns vackra inledning med ”Bröllopssång”.

Publiken strömmar dock till, och bandet fortsätter med en radda spår från ”Hunger Hotell”. Ofta känns det lite väl pliktskyldigt när ett gammalt band kör spår från sitt senaste släpp. Eldkvarn har dock uppenbarligen lyckats med något när dessa framkallar samma nostalgiska romantik som deras alster med två decennier på nacken.

Då det är en festivalspelning känns konserten något avhuggen. Men hinner man med att få in både 80- och 00-talets bästa svenska låtar, ”Kärlekens tunga” och ”Fulla för kärlekens skull”, gör det föga. Fredagen på Motalafestivalen kunde inte ha fått en bättre inledning.

Andreas Andersson

Når nästan ända fram

20131025_190944

Kristoffer Appelquist – Drömmen om Amerika

2013-10-25

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-10-26

 

När Kristoffer Appelquist senast gästade Linköping, var det som inledningsakt i Raw-paketet för drygt ett år sedan. Det blev då en forcerad tillställning, som var bra men alldeles för kort. Nu är han ute med sin enmansshow ”Drömmen om Amerika”, och har mycket mer utrymme att ta ut svängarna och breda ut sig på. Frågan är då om han är tillräckligt stor, eller tillräckligt bra, för att kunna bära upp en och en halv timme själv.

Han inleder med att värma upp publiken genom att vända det traditionella publikhånandet mot sig själv. Det är roligt, men framförallt ett uppfriskande grepp. Det blir dock inte mer än småroligt. När han går över i den egentliga delen av föreställningen lyfter det dock snabbt. Och högt.

Kristoffer Appelquist har under sin karriär skapat en egen specialitet i sina, till synes oändliga, utflykter som tar det ämne han berättar om ut på vilda utflykter som spretar åt alla håll, och kan landa i stort sett var som helst. ”Drömmen om Amerika” är full av sådant och innefattar bland annat ystande åsnor, glassingredienser och kottar.

Men han har också en underliggande och allvarligare sida av sin föreställning. Det är en kritik mot samhället som går från 1800-talets bondesamhälle och den tidens drömmar, till dagens samhällsklimat. För att nå riktigt ända fram skulle nog detta ha varit något skarpare. Men å andra sidan räcker det ganska långt med att vara väldigt rolig också. Så, bara Kristoffer Appelquist räcker mer än väl för att göra en ståuppkväll väl värd pengarna.

/ Andreas Homanen

Dead Soul på Bengans

20131026_140114

Dead Soul

2013-10-26

Linköping, Bengans

 

20 april i år spelade Dead Soul som en trio på Bengans. 26 oktober gör de det som en septett. Förutom den lavinartade ökningen av musiker har det hänt en del annat däremellan – Dead Soul har lyckats bli ett av de mer omtalade och hypade banden i hela musiksverige. Och nu i veckan kom debutskivan ”In the Darkness”, som är en orgie i industriell dystopi sammanhållen av värmen i bluesveteranen Anders ”Slidin’ Slim” Landelius röst. Så, det här skulle kunna ses som en releasefest i miniatyr.

 

Skivbutiksspelningar är alltid svårbedömda – ljud, ljus, utrymme är inte alltid direkt optimala – men Dead Soul gör ett bra jobb under förutsättningarna. Bandet låter betydligt mer organiskt och varmt live än på skiva. Mörkret är dock intakt. De bjuder på fyra låtar där den mäktiga ”God where are you now” är den allra främsta.

 

Förutom att Bengans är välfyllt av bandet, så har mycket publik hittat dit också. Och förhoppningsvis är det bara början på Dead Souls storhet. Den 25:e november inleder de nämligen turnén ihop med ett band som faktiskt är än mer hypat än dem själva – Ghost. Det finns dock en chans till att se dem i stan innan dess. 21 november hålls den officiella releasefesten för ”In the darkness” ihop med Linköpingskollegorna Night (ett band som ligger långt ifrån Dead Soul i många avseenden, men inte är mindre intressanta för det). Sedan får vi nog släppa iväg Dead Soul till resten av världen.

Låtlista:

1.      Hounds of hell

2.      Do your job

3.      Kill the past

4.      God where are you now

 

/ Andreas Homanen

20131026_140121

Skönt att bli överkörd av Entombed

Entombed

2008-04-11

Norrköping, Skandiateatern

Publicerad i Corren 2008-04-14

Entombeds LG Petrov kallar tillställningen för kvällens förfest i mellansnacket. Och med tanke på tidpunkten så stämmer det onekligen ganska bra. När Entombed intar scenen vid niotiden, har tre förband avverkats i snabb takt. No Hawaii inleder med någon sorts flumcore, som följs av hardcore med Lucius, och slutligen kör Rawhypnols ett pass klassisk punkrock.

Det är sannerligen ingen dålig uppställning som Club Mogwai presenterar när de startar sin säsong, men det råder ingen tvekan om att större delen av publiken främst har kommit för att bevittna det monster från underjorden som är Entombed. För det är så det känns; som ett primitivt väsen som kör över allt och alla i sin väg. Symptomatiskt nog så hälsas inte bandet av det sedvanliga jublet, utan av spridda vrål från publiken. Men allt är i sin ordning. Det ska vara rått och primitivt. Entombed funkar inte på något annat sätt. I det sammanhanget kanske inte Skandiateatern är det bästa av spelställen, men den här kvällen funkar det. Mycket tack vare kraften och tyngden hos Entombed som gör att inget annat än musiken spelar någon roll.

Bandet har ett par struliga år bakom sig, men det märks verkligen inte. LG skuttar runt som ett troll ur ”Sagan om ringen”, och resten av bandet ser också ut att trivas. Man blandar material från hela sin två decennier långa karriär. Tendenser till enformighet infinner sig emellanåt, men för det mesta är det bara att njuta. Av att bli överkörd.

/ Andreas Andersson