United 93

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2009-01-19

I avsaknad av kända skådespelare har den blivit lite icke-känd,

(snyggt formulerat. Typ)

men nu kanske den kan bli en TV3-långkörare och visas var tredje vecka i fyra år. Ungefär. Vilket också är synd. För jag har aldrig blivit så provocerad av reklamavbrott som under United 93. En film som i stort sett är dödsspännande från början till slut tjänar inte på att hackas sönder. Faktiskt inte.

 

Det är sällan en film drar med mig som den här gjorde. Det var inte Requiem For a Dream-klass på när det gäller den aspekten. Men nästan. Eller typ inte,

(det kliade fan i armvecket i en månad efter att jag såg ”Requiem For a Dream”)

men fortfarande mer än de flesta filmer. Knivhuggen kändes fasen. För att inte tala om kraschen och den skadat läskiga uppbyggnaden mot den. Förutom den dokumentära känslan var känslan av hopplöshet och vetskapen av att det var helt kört för de flesta i filmen,

(slutet är ju ganska välkänt).

överhängande.

 

Efter två timmar

(inklusive köttiga reklampauser)

var vi lite smått utmattade. För att undvika mardrömmar á la ”Alive” la vi oss att läsa ett tag innan sömnen; jag om tidiga amerikanska presidenter och E om Danmark. Typ. Tror i och för sig aldrig att jag fick mardrömmar av Alive, utan det var nog bara en recensent som skrev att flygkraschen i den filmen var mardrömsframkallande. Men ändå.

 

Sammantaget blev det årets första femma. Jäkligt bra film!

/ Andreas Homanen

Smokin’ Aces

På ytan kan det tyckas vara vilken Tarantinokopia som helst – de coola karaktärerna med sina coola repliker finns där, våldet finns där, de parallella historierna (med lite god vilja) finns där. Men ”Smokin’ Aces” har en hopplöshet och en ödesmättad ton som gör den till något alldeles eget. Scenen där Ivy (Common) förstår att han är sviken och konfronterar Buddy Israel (Jeremy Piven) i hotellsviten fångar det bäst. Båda har för längesen passerat alla gränser för när det var möjligt att vända om, och det finns inga som helst utsikter till att det ska sluta lyckligt för någon av dem.

Tonen fångas också bra av andra karaktärer. Trion Ryan Reynolds, Ben Affleck och Ray Liotta har inte direkt byggt sina karriärer på ett livfullt minspel, och de gör inga utsvävningar i ”Smokin’ Aces” heller. Men här är det som att castingen letat efter precis deras version av ett nollställt uttryck för att få dem att passa in. De förmedlar verkligen att deras karaktärer inte kan hamna någon annanstans än precis där de hamnar.

Hopplösheten finns också i den infernaliskt coola eldstriden. När Sharice (Taraji P. Henson) tror att Georgia (Alicia Keys) är död och skjuter i vansinne in i byggnaden, går hennes känslor igenom skärmen och man vill bara se allt förgöras.

Eller så är de så att ”Smokin’ Aces” inte är så speciell, och min uppfattning grundar sig i den emotionella förvirring jag befann mig i när jag såg den för första gången. Och helt enkelt läste in för mycket. Men den förklaringen är ju så oändligt mycket tråkigare. Så, jag håller fortfarande ”Smokin’ Aces” som en av de tio bästa filmerna som gjorts.

 

/ Andreas Homanen

Musikalisk roadmovie håller hög klass

”The Second Wave” (film)

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-05-02

 

Ambitionsnivån är skyhög och att säga att vi är bortskämda med den här typen av projekt vore gravt oärlig, så förväntningarna är högt ställda inför premiärvisningen på Filmstaden av The Second Wave.

I korthet är ”The second wave” en musikalisk roadmovie, av Björn Rallare och Gustav Skogens, med Linköpingsbandet La Fleur Fatale i huvudrollen. Som miljö tjänar ett Kalifornien, som genom filmens färgläggning passar löjligt bra in i den sextiotalsstämning som genomsyrar filmen – flertalet gånger är det som att titta på autentiskt arkivmaterial. La Fleur Fatales egen musik utgör soundtracket, som även det är väldigt väl

Men långt ifrån allt är yta och musik – det finns ett politiskt budskap, som knyter ihop 60-talet med de proteströrelser som följt i finanskrisens spår.

”The second wave” håller genomgående en så hög nivå att den borde nå långt utanför – inte bara Linköpings – utan även Sveriges gränser. Och för er som missade premiären så finns den tillgänglig gratis och helt lagligt på Internet från och med idag

/ Andreas Homanen

”The Second Wave” på YouTube