Smokin’ Aces

På ytan kan det tyckas vara vilken Tarantinokopia som helst – de coola karaktärerna med sina coola repliker finns där, våldet finns där, de parallella historierna (med lite god vilja) finns där. Men ”Smokin’ Aces” har en hopplöshet och en ödesmättad ton som gör den till något alldeles eget. Scenen där Ivy (Common) förstår att han är sviken och konfronterar Buddy Israel (Jeremy Piven) i hotellsviten fångar det bäst. Båda har för längesen passerat alla gränser för när det var möjligt att vända om, och det finns inga som helst utsikter till att det ska sluta lyckligt för någon av dem.

Tonen fångas också bra av andra karaktärer. Trion Ryan Reynolds, Ben Affleck och Ray Liotta har inte direkt byggt sina karriärer på ett livfullt minspel, och de gör inga utsvävningar i ”Smokin’ Aces” heller. Men här är det som att castingen letat efter precis deras version av ett nollställt uttryck för att få dem att passa in. De förmedlar verkligen att deras karaktärer inte kan hamna någon annanstans än precis där de hamnar.

Hopplösheten finns också i den infernaliskt coola eldstriden. När Sharice (Taraji P. Henson) tror att Georgia (Alicia Keys) är död och skjuter i vansinne in i byggnaden, går hennes känslor igenom skärmen och man vill bara se allt förgöras.

Eller så är de så att ”Smokin’ Aces” inte är så speciell, och min uppfattning grundar sig i den emotionella förvirring jag befann mig i när jag såg den för första gången. Och helt enkelt läste in för mycket. Men den förklaringen är ju så oändligt mycket tråkigare. Så, jag håller fortfarande ”Smokin’ Aces” som en av de tio bästa filmerna som gjorts.

 

/ Andreas Homanen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s