Skivans vara eller icke vara – självklart ska den fortsätta vara! Tack vare recenserandet har det blivit många fler skivor för egen del än på många år. Förutom den givna ettan har det varit ett väldigt jämnt skivår.
Lana Del Rey – Ultraviolence
The Bots – Pink Palms
Hurula – Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för
Vill man återuppleva de största konsertupplevelserna? Finns det något som kan bli annat än sämre en andra gång? För några dagar sen insåg jag att det kanske finns en chans att lyssna på Nine Inch Nails spelning från Hultsfred 2005 igen. Min första tanke var: ”nej, det vill jag verkligen inte göra”. Jag har fortfarande inte bestämt mig hur jag ska göra.
Hur många av de 70.000 som såg Håkan Hellström på Ullevi i somras som upplevde det som sin största konsertupplevelse vet jag inte. Ett par av dem var det i alla fall säkerligen. Och nu har de chansen att återuppleva den i och med liveupptagningen ’Håkan Boma Ye!’.
Jag vet inte hur mycket jag har att säga om Håkan Hellström som inte redan sagts på hundra andra ställen. Så, jag kör den något snäva varianten att utgå från mina tre favoritlåtar med honom:
Gatan Fram – Eldkvarncovern är inte med på skivan, så den är enkel – saknad!
För sent för Edelweiss – Extatisk allsång kan vara både fantastiskt och vidrigt på liveskivor. Här är det någon sorts mellanting och det griper inte alls tag som den här låten kan göra.
Klubbland – Här fångas allting som verkar ha varit fantastiskt med Ullevispelningen. Ren fest.
Annars är det många låtar på ’Håkan Boma Ye!’ som blir sönderblåsta av en överentusiastisk blåssektion. Och mellansnacket inför ’Nu kan du få mig så lätt’ är ytterst futtigt i jämförelse med det underbara inför låten på ’Way Out West 2010’.
Viss avtrubbning borde infinna sig. Efter 79 konserter under 2013 och mer än dubbelt så många i år så kanske det inte borde finnas så mycket att bli upphetsad över. Men under en och halv månad i våras blev jag tre gånger påmind om hur fantastisk livemusik kan vara. The Graveltones pulvrisering av Backstage, Johnossis återkomst på Dynamo i Norrköping och Ebbots majestätiska uppvisning, också på Backstage. De förstnämnda var en total överraskning då de för mig kom från ingenstans. Johnossi var inte helt väntat heller. Efter den inställda turnén gjorde de det enda rätta och bara gick ut och visade upp sina låtar i en råare form än någonsin tidigare. Ebbot var inte överraskande – förutom att hans band The Indigo Children som typ borde gå till världshistorien (så mycket sväng har aldrig någonsin fått plats i ett band med så låg medelålder) – utan han gjorde en precis så perfekt utflippad spelning som jag bara läst om tidigare.
Bråvalla var så klart den stora händelsen i länet. The Hives stod för den stora återupptäckten när de visade sig vara minst lika bra som när jag mer eller mindre övergav dem för ett par år sedan. Efter tre dagar flöt det mesta ihop och när jag satt och skrev den tolfte recensionen – Bad Religion – var det inte utan att jag undrade om jag skrivit samma sak tre gånger tidigare. Men det var väldigt roligt. Årets jubel stod så klart Håkan Hellström för. När Veronika Maggio introducerade ’Hela Huset’ med ”jag gillar egentligen inte duetter” så sa jag ”han KAN inte komma”. Och så klart kom han och Bråvalla exploderade.
The Hives
Årets andra festival för egen del, Black Christmas, var en välkommen nykomling på festivalhimlen. Satyricon fick avsluta, inte bara Black Christmas utan hela konsertåret, och frågan är om det någonsin blev mäktigare än deras ‘Mother North’. Några hundra meter bort, och ett halvår tidigare, stod Moto Boy stod för årets vackraste spelning.
Satyricon
Lokal musik har det blivit en hel del av under året. Showcase LKPG satte tonen i januari med tio riktigt bra akter med Pilotsonen som ”vinnare”. Höjdpunkter annars var In Hours och Melonkvartetten på Livekarusellen, Decisions we Made på L’Orient i juli och allt Järnet tog sig för.
In Hours
På arrangörssidan finns det hur mycket som helst att vara glad för. Klubb Fyllskalle/Gaphals och L’Orient, Sensus, Liveklubben på Palatset, Arenabolaget, John Doe, Klubb Din Mamma med flera har sett till att Linköping verkligen har en livescen att räkna med.
Men, det här var trots allt 2014. I likhet med allt annat fick trion spelningar i inledningen, se sig distanserade av något gudomligt. Lana Del Rey, Bråvalla, 26 juni. Spelningen är som ett töcken när jag tänker tillbaka på den, och jag är osäker på om jag ens hämtat mig ordentligt än. Eller om jag kommer att göra det.
Bästa konserter
Lana Del Rey – Bråvalla
Ebbot – Backstage, Linköping
The Graveltones – Backstage, Linköping
Johnossi – Dynamo, Norrköping
The Hives – Bråvalla
Bästa låtar
Ebbot – ’Don’t Blow Your Mind’ på Munken in the Park
Johnossi – ’Gone Forever’ på Dynamo i Norrköping
Ebbot – ’Chameleon Ride’ på Backstage
Satyricon – ’Mother North’ – Black Christmas i Norrköping
Darkest Hour – ’Doomsayer’ på L’Orient.
Amanda EkstedtSpidersMoto BoyEbbot & the Indigo Children
Inte helt oväntat är det L’Orient som inleder Linköpings konsertår. Metalkväll står på programmet – Nekrokraft, Demonic Kingdom och Desecrated står på scen.
Lördag, 3 januari
Stor punkkväll på L’Orient. Svensk Punk har avskedsspelning och gästas bland annat av Spy (som gör sin första spelning sedan 1980), Raped Teenagers och Carl Silversporre & de gamla moderaterna.
Oblivious har för mig varit ett relativt anonymt Linköpingsband. Definitivt duktiga, men inte särskilt intressanta. Jag såg dem live för ett par år sedan och fick upp ögonen något mer, inte minst tack vare att de verkade ha så kul på scen.
Sedan dess har bandet gått igenom ett par medlemsförändringar. ”Shore to Shore” är det första livstecknet från efter detta och visar på en dragning åt retrohållet. Absolut utan att det känns mögligt, men inte heller nyskapande. Textmässigt är jag rätt tveksam, men samtidigt är det väldigt medryckande och lovande inför släppet av fullängdaren ”Out of Wilderness” i april.
Under det sena 90-talet hade D’Angelo någon sorts messias-status. Åtminstone bland de rockjournalister jag såg som messias-figurer. Typ. I och med att det handlade om soul så räckte det inte för att jag skulle ge det en chans. Nu, några år äldre och något öppnare i sinnet, gör jag ett försök.
’Black Messiah’ är D’Angelos efterlängtade återkomst efter 14 års frånvaro från skivsläppande. Det låter organiskt på ett så behagligt sätt att det är svårt att stå emot, och D’Angelos röst är fortfarande ett kapitel för sig. När allt stämmer, som i ’The Charade’, är det fullständigt fantastiskt. Men lika ofta händer det absolut ingenting. Så, helt övertygad är jag inte.
Raubtier inleder spelningen med att förkunna att ”Det finns bara krig”. Och sett till temat i sina låtar har de helt rätt – det är sällan det handlar om något annat. De avlossar den ena effektiva dängan efter den andra. I vissa stunder låter de sitt norrländska vemod ta över – i ”Polarvargen” och ”Hjärteblod” inte minst – och då är de bra på ett helt annat plan. Det är inte helt omöjligt att de skulle kunna nå en än större publik om de bejakade den sidan mer. Å andra sidan verkar både publik och band mer än nöjda, så de kanske är helt rätt i nuvarande form.
Jag vet att jag är alldeles för okritisk när det kommer till Lana Del Rey. Särskilt i det här läget att det senaste hon släppte var världens bästa
(åtminstone i år)
skiva – ‘Ultraviolence’. Men jag blir inte helt såld på hennes två låtar från ‘Big Eyes’-soundtracket. Titellåten och ‘I Can Fly’ är såklart skitbra, men inte överjordiska som det mesta annat Lana släppt ifrån sig.
Med den på papperet minst namnkunniga uppställningen för säsongen, hade ståuppklubben Lkpg Ha Ha en lite större utmaning denna torsdagskväll – vanligen räcker huvudnamnet för att fylla Backstage. Nu är det långt ifrån glest i lokalen, men skillnaden är ändå märkbar. Lkpg Ha Ha:s nestor Ben Kersley får därför kämpa lite extra för att få igång publiken. Till slut blir det en hyfsat bra stämning tills inledande akten Erik Moberg ska upp på scen. Med sin norrlandsdialekt och halvabsurda humor låter det som om han är hämtad ur P3:s ”Mammas nya kille”. Tyvärr blir det mest skratt av artighetskaraktär, även om han emellanåt visar potential.
Simon Garshasebi har erfarenhet från ett par år till på scen, och han har betydligt lättare att få fram skratt. Hans akt är relativt traditionell med lite kulturskillnader, en del sex, några kändisimitationer och lite dialekter. Men har du en så bra timing som Simon så spelar det inte så stor roll att upplägget gjorts tidigare. Och han river ner några rejäla gapskratt också.
Att Patrik Larsson lyckats med att inte bli större än vad han är kan tyckas något konstigt. Han har gjort ett antal tv-produktioner och han har egentligen allt som en stor ståuppare ska ha – timing, bra skämt och en bra leverans. Han går in mycket på hån av sig själv, vilket alltid är ett tacksamt ämne. Sedan blir det en del sex och dialekter också. Möjligen är Patrik Larssons enda problem att han är en för vardaglig uppenbarelse med ett för vanligt namn, vilket gör att han inte riktigt fastnar. Samtidigt var han så rolig att de invändningarna nästan blir lite fåniga.
Andreas Homanen 