Viss avtrubbning borde infinna sig. Efter 79 konserter under 2013 och mer än dubbelt så många i år så kanske det inte borde finnas så mycket att bli upphetsad över. Men under en och halv månad i våras blev jag tre gånger påmind om hur fantastisk livemusik kan vara. The Graveltones pulvrisering av Backstage, Johnossis återkomst på Dynamo i Norrköping och Ebbots majestätiska uppvisning, också på Backstage. De förstnämnda var en total överraskning då de för mig kom från ingenstans. Johnossi var inte helt väntat heller. Efter den inställda turnén gjorde de det enda rätta och bara gick ut och visade upp sina låtar i en råare form än någonsin tidigare. Ebbot var inte överraskande – förutom att hans band The Indigo Children som typ borde gå till världshistorien (så mycket sväng har aldrig någonsin fått plats i ett band med så låg medelålder) – utan han gjorde en precis så perfekt utflippad spelning som jag bara läst om tidigare.
Sen har det varit stunder som inte varit helt spännande. Att sitta i ett isande kallt Doom och vänta på Asta Kask till halv ett på natten kunde jag sluppit. Torssons dansbandsdegenerering på Backstage, Yohio på Valborg och Kartellens ljudkatastrof i Trädgårdsföreningen var några andra bottennoteringar.
Bråvalla var så klart den stora händelsen i länet. The Hives stod för den stora återupptäckten när de visade sig vara minst lika bra som när jag mer eller mindre övergav dem för ett par år sedan. Efter tre dagar flöt det mesta ihop och när jag satt och skrev den tolfte recensionen – Bad Religion – var det inte utan att jag undrade om jag skrivit samma sak tre gånger tidigare. Men det var väldigt roligt. Årets jubel stod så klart Håkan Hellström för. När Veronika Maggio introducerade ’Hela Huset’ med ”jag gillar egentligen inte duetter” så sa jag ”han KAN inte komma”. Och så klart kom han och Bråvalla exploderade.
Årets andra festival för egen del, Black Christmas, var en välkommen nykomling på festivalhimlen. Satyricon fick avsluta, inte bara Black Christmas utan hela konsertåret, och frågan är om det någonsin blev mäktigare än deras ‘Mother North’. Några hundra meter bort, och ett halvår tidigare, stod Moto Boy stod för årets vackraste spelning.
Lokal musik har det blivit en hel del av under året. Showcase LKPG satte tonen i januari med tio riktigt bra akter med Pilotsonen som ”vinnare”. Höjdpunkter annars var In Hours och Melonkvartetten på Livekarusellen, Decisions we Made på L’Orient i juli och allt Järnet tog sig för.
På arrangörssidan finns det hur mycket som helst att vara glad för. Klubb Fyllskalle/Gaphals och L’Orient, Sensus, Liveklubben på Palatset, Arenabolaget, John Doe, Klubb Din Mamma med flera har sett till att Linköping verkligen har en livescen att räkna med.
Men, det här var trots allt 2014. I likhet med allt annat fick trion spelningar i inledningen, se sig distanserade av något gudomligt. Lana Del Rey, Bråvalla, 26 juni. Spelningen är som ett töcken när jag tänker tillbaka på den, och jag är osäker på om jag ens hämtat mig ordentligt än. Eller om jag kommer att göra det.
Bästa konserter
- Lana Del Rey – Bråvalla
- Ebbot – Backstage, Linköping
- The Graveltones – Backstage, Linköping
- Johnossi – Dynamo, Norrköping
- The Hives – Bråvalla
Bästa låtar
- Ebbot – ’Don’t Blow Your Mind’ på Munken in the Park
- Johnossi – ’Gone Forever’ på Dynamo i Norrköping
- Ebbot – ’Chameleon Ride’ på Backstage
- Satyricon – ’Mother North’ – Black Christmas i Norrköping
- Darkest Hour – ’Doomsayer’ på L’Orient.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 