Satyricon – ’Live at the Opera’

Satyricon – ’Live at the Opera’

Napalm Records

Betyg: 4/5

 

Satyricon har gjort ”Mother North”. Denna black metal-hymn räcker som anledning att göra den här skivan ihop med norska Nationaloperan. Liveskivor med inslag av klassisk musik från metalband är annars bland det mest ospännande som finns, men Satyricon lyckas bra. Inte minst i ”The Pentagram Burns” där de tydliggör släktdragen mellan känslan i deras version av black metal och opera. Sedan är det som brukligt alltid låtar som tjänar mer på operainslagen än andra – ”Die By My Hand” passar verkligen in i inramningen. Inte oväntat är ”Mother North” höjdpunkten och är precis lika storslaget mäktig som förväntat.

 

Andreas Homanen

Alternativt julfirande med storslagna toppar

Publicerad i Corren 2014-12-22

 

Hårdrocksfans är inte direkta välkända för sin öppenhet för nya intryck. Följaktligen var det en bra idé att uteslutande samla band ur black- och death metal-genrerna till helgens Black Christmas-festival i Norrköping. Att ett band ska ut och spela en klassisk skiva i sin helhet är ett grepp som använts så mycket att det nästan börjar kännas unket. Black Christmas bjöd på tre stycken sådana uppvisningar. Fredagens huvudnamn Morbid Angel framförde sin ”Covenant”-skiva kompetent men inte särskilt spännande. Då blev det desto bättre när de gick över till att spela låtar från sina andra skivor.

Norrköpingssönerna Marduk spelade både fredag och lördag, och stod för de andra två hela skivorna – ”Panzer Division Marduk” och ”Those of the Unlight”. Bandet briljerande med en fullständig överkörning båda kvällarna. Tyvärr blev det lite väl lite tid för material från deras övriga karriär, även om premiärspelandet av nya ”Frontschwein” lovar gott inför framtiden. En av de vanligaste invändningarna mot black metal-band är deras sopiga ljudbild på skivorna. Live låter det mesta, tack och lov, betydligt fylligare och tyngre. Till och med Nifelheim når stundtals riktigt bra nivåer. Necrophobic malde mest på och var inte överdrivet kul.

Huruvida Entombed A.D. är stärkta av att frontmannen LG Petrov vunnit rättstvisten mot sina forna bandmedlemmar och gissningsvis snart kan skippa den där förlängningen av bandnamnet ska jag låta vara osagt. Han och bandet gjorde hursomhelst en insats som var betydligt piggare än allt Entombed tagit sig för på många år. Bandets death metal-­kusiner i Grave gjorde också de en vital spelning. Norrmännen i Aura Noir presenterade sig själva som ”världens ondaste band” och lämnade ingen nåd åt publiken. Variation är inte deras starkaste sida, och det var inte utan en viss känsla av matthet som de lämnade oss med. Farbröderna i Sodom var på gott humör och avslutade death metal-inslaget.

Festivalens största överraskning kom från ett av de mindre banden. Finspångs Facebreaker kämpade mot tunn publik, men med sina korta, melodiösa låtar och ett självklart framträdande vann de definitivt. Sist men inte minst ställde sig Satyricon på scen. Som black metal-band är de unika i det att de lyckats kombinera de bästa elementen från genren med att dra in melodier och storslagna arrangemang. Och när de gick av scen efter den otroligt mäktiga black metal-hymnen ”Mother North” stod det klart att Black Christmas inte kunnat få en bättre avslutning.

Nya festivalen – en succé direkt

Publicerad i NT 2014-12-22, kortversion publicerad i Corren 2014-12-22

LG Petrov, sångare i Entombed A.D., drar i ett mellansnack igång ett skanderande av ”Olof, Olof, Olof” och samtliga i den fullsatta Flygeln stämmer in. Den Olof han och publiken hyllar är Olof Wikström, som är huvudpersonen bakom Norrköpings nya metalfestival – Black Christmas – som hölls i Flygeln och i Värmekyrkan under fredagen och lördagen. Och det finns ingen anledning att inte hylla Olof. Black Christmas kan inte räknas som något annat än en succé. Biljetterna gick åt i snabb takt, de flesta banden gjorde riktigt bra insatser (och en del av dem betydligt mer än så), och de allra flesta ur publiken var nöjda.

Logistiken brukar vara ett ofrånkomligt och otacksamt diskussionsämne under festivaler – fungerar den är det få som tänker på den, och vid motsatsen kommer gnället med samma säkerhet som det går att säga att majoriteten av hårdrockare har en tendens att klä sig i svarta kläder. Black Christmas flöt på utan några större incidenter. Under fredagen gnälldes det en del på att det var långa köer till barerna, men det var just sådana småsaker som kom upp. De stora sakerna som att spelningar kommer igång i tid, att besökarna kommer in på spelningar och liknande – fungerade alldeles utmärkt. Med tanke på att bara en scen användes var det imponerande att se att allt flöt så bra med bara 20–30 minuters paus.

Värmekyrkan med sin marknad ’Black Market’ fungerade bra som avlastning för Flygeln med merchandiseförsäljning och skivsignering, och den något underskattade funktionen som viloplats. Sedan var det synd att den stängde så tidigt på kvällen. Behovet av mat och sittplatser blir inte direkt mindre ju senare kvällen blir och ju tröttare hårdrockare blir. Resultatet blev att stolar blev riktigt hårdvaluta och att folk satt på varenda yta de kom över inne på Flygeln.

Om inte biljetterna var slutsålda så bör det åtminstone ha varit nära. Framåt sjutiden på kvällarna var Flygeln välfylld av nöjda besökare inställda på fest och bra, hård musik. På frågan om det ska bli en fortsättning på Black Christmas finns det egentligen bara ett svar. Musikaliskt behöver inte mycket ändras på, även om det vore kul att se något huvudband som ligger lite tidigare i sin karriär än årets lägstanotering på 23 år som Satyricon och Marduk stod för. Arrangemangsmässigt är det bara småsaker att putsa på. Och inte att förglömma – tidpunkten precis innan jul är väl vald för att hålla en festival för en publik som annars är alldeles för marginaliserad under högtiden.

Meningsfullt mellansnack av Satyricon

image

Satyricon

2014-12-20

Norrköping, Flygeln (Black Christmas)

Betyg: 5/5

Publicerad i NT 2014-12-22

 

Efter ett kort trumsolo drar Satyricon igång ”Now, Diabolical” och det råder inga tvivel om vart spelningen ska ta vägen. Satyricon är ett lysande exempel på vad som kan hända när ett band vågar ge sig ut från den strikta black metal-vägen. Istället för att bara mala på och tävla i att låta farliga har Satyricon aldrig dragit sig för att utnyttja det storslagna i bandets låtar. Samtidigt har de hållit sig från de värsta avarterna, som bombastiska synthmattor, som kan bli följden om band går för långt.

Utöver Satyricons enda fasta medlemmar, Frost på trummor och Satyr på sång, är bandet väldigt anonymt. Satyr väger upp det med ett helt magnetiskt scenspråk. Han är dessutom den enda under hela festivalen som presterar någon sorts meningsfullt mellansnack.

Satyricon har ofta så starka melodier att det nästan går att dra popreferenser. Sådant är inte populärt inom Black Metal-kretsar, men det gör det inte mindre sant. ”The Pentagram Burns” är kvällens bästa exempel. Huvuddelen är dock svepande tunga nummer som ”Our world it rumbles tonight” eller mer råbarkade som ”Filthgrinder”. Mittenpartiet av spelningen dras ned något av den segdragna ”the Infinity of Time and Space”, men det är också den enda svagheten och den kompenseras mer än väl av de tunga extranumren ”Fuel for Hatred” och ”K.I.N.G.”

”Mother North” blir det sista extranumret och får avsluta hela Black Christmas. Satyr står högst upp på scen och fullständigt vräker ut denna Black Metal-hymn. Det är så mäktigt att det verkligen inte finns något bättre sätt att runda av med – det bästa sparades verkligen till sist.

En metalfestival som slår det mesta

Krönika inför Black Christmas

Publicerad i Corren och NT 2014-12-17

 

Morbid Angel har sålt över en miljon skivor och var tillsammans med bland andra Entombed och Grave några av de som grundade death metal-genren. Satyricon lyfte black metal till en ny nivå och en större publik. 19 år efter debuten toppade deras självbetitlade skiva den norska albumlistan förra året. Norrköpings Marduk har varit ett av de ledande black metal-banden under snart 25 år. Lägg dessutom till ett par mindre men väl så intressanta akter som Aura Noir, Nifelheim och Finspångs Facebreaker, och du har festivalen Black Christmas som går av stapeln nu i helgen.

Norrköping nöjer sig inte med att ha Sveriges största festival i Bråvalla och vad som förmodligen blir den mest intressanta i Where’s the Music. Med Black Christmas får vi också en metal-festival som slår det mesta. Utöver banden ovan tillkommer ytterligare sju band. Förutom en rejäl dos extrem metal kommer det att bli en marknad med försäljning och utställningar, bland annat av konstnären Kristian Wåhlin som står bakom många klassiska metal-omslag. Black Christmas hålls på Flygeln och i Värmekyrkan. Konserterna kommer att pågå från halv fyra på fredag eftermiddag till halv ett på natten till söndag.

Bakom festivalen står Norrköpings främsta bidrag på skivbolagssidan; Olof Wikström och Skrikhult, samt Morgan Håkansson ­– förgrundsgestalt i nämnda Marduk. Black Christmas ser på papperet ut att kunna bli hur bra som helst, så den enda farhågan jag ser är att publiken har så stora förväntningar att de inte uppfylls. Men det är å andra sidan inga duvungar som står bakom festivalen, så risken för det torde vara försumbar.

 

/ Andreas Homanen

Livekrönika 2014

20140626_212324

Viss avtrubbning borde infinna sig. Efter 79 konserter under 2013 och mer än dubbelt så många i år så kanske det inte borde finnas så mycket att bli upphetsad över. Men under en och halv månad i våras blev jag tre gånger påmind om hur fantastisk livemusik kan vara. The Graveltones pulvrisering av Backstage, Johnossis återkomst på Dynamo i Norrköping och Ebbots majestätiska uppvisning, också på Backstage. De förstnämnda var en total överraskning då de för mig kom från ingenstans. Johnossi var inte helt väntat heller. Efter den inställda turnén gjorde de det enda rätta och bara gick ut och visade upp sina låtar i en råare form än någonsin tidigare. Ebbot var inte överraskande – förutom att hans band The Indigo Children som typ borde gå till världshistorien (så mycket sväng har aldrig någonsin fått plats i ett band med så låg medelålder) – utan han gjorde en precis så perfekt utflippad spelning som jag bara läst om tidigare.

 

Sen har det varit stunder som inte varit helt spännande. Att sitta i ett isande kallt Doom och vänta på Asta Kask till halv ett på natten kunde jag sluppit. Torssons dansbandsdegenerering på Backstage, Yohio på Valborg och Kartellens ljudkatastrof i Trädgårdsföreningen var några andra bottennoteringar.

 

Bråvalla var så klart den stora händelsen i länet. The Hives stod för den stora återupptäckten när de visade sig vara minst lika bra som när jag mer eller mindre övergav dem för ett par år sedan. Efter tre dagar flöt det mesta ihop och när jag satt och skrev den tolfte recensionen – Bad Religion – var det inte utan att jag undrade om jag skrivit samma sak tre gånger tidigare. Men det var väldigt roligt. Årets jubel stod så klart Håkan Hellström för. När Veronika Maggio introducerade ’Hela Huset’ med ”jag gillar egentligen inte duetter” så sa jag ”han KAN inte komma”. Och så klart kom han och Bråvalla exploderade.

The Hives
The Hives

 

Årets andra festival för egen del, Black Christmas, var en välkommen nykomling på festivalhimlen. Satyricon fick avsluta, inte bara Black Christmas utan hela konsertåret, och frågan är om det någonsin blev mäktigare än deras ‘Mother North’. Några hundra meter bort, och ett halvår tidigare, stod Moto Boy stod för årets vackraste spelning.

 

Satyricon
Satyricon

Lokal musik har det blivit en hel del av under året. Showcase LKPG satte tonen i januari med tio riktigt bra akter med Pilotsonen som ”vinnare”. Höjdpunkter annars var In Hours och Melonkvartetten på Livekarusellen, Decisions we Made på L’Orient i juli och allt Järnet tog sig för.

 

In Hours
In Hours

På arrangörssidan finns det hur mycket som helst att vara glad för. Klubb Fyllskalle/Gaphals och L’Orient, Sensus, Liveklubben på Palatset, Arenabolaget, John Doe, Klubb Din Mamma med flera har sett till att Linköping verkligen har en livescen att räkna med.

Men, det här var trots allt 2014. I likhet med allt annat fick trion spelningar i inledningen, se sig distanserade av något gudomligt. Lana Del Rey, Bråvalla, 26 juni. Spelningen är som ett töcken när jag tänker tillbaka på den, och jag är osäker på om jag ens hämtat mig ordentligt än. Eller om jag kommer att göra det.

 

 

Bästa konserter

  1. Lana Del Rey – Bråvalla
  2. Ebbot – Backstage, Linköping
  3. The Graveltones – Backstage, Linköping
  4. Johnossi – Dynamo, Norrköping
  5. The Hives – Bråvalla

 

Bästa låtar

  1. Ebbot – ’Don’t Blow Your Mind’ på Munken in the Park
  2. Johnossi – ’Gone Forever’ på Dynamo i Norrköping
  3. Ebbot – ’Chameleon Ride’ på Backstage
  4. Satyricon – ’Mother North’ – Black Christmas i Norrköping
  5. Darkest Hour – ’Doomsayer’ på L’Orient.

 

 

Amanda Ekstedt
Amanda Ekstedt
Spiders
Spiders
Moto Boy
Moto Boy
Ebbot & the Indigo Children
Ebbot & the Indigo Children

 

Dalaplan
Dalaplan

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 51

Fredag, 19 december

Norrköpings ”Black Christmass” drar igång

 

Lördag, 20 december

Andra ”Black Christmass”-dagen. Nu med huvudbandet för min del – Satyricon.

Märvel laddar inför kvällen med en akustisk spelning på Artisans of Attire.

Slakteriet har premiär i Linköping, och gör det med Supercharger och Märvel.

Rebel Rockers spelar på The Crypt.