Melodierna med mitt i mörkret

Marduk – ‘Frontschwein’

Century Media Records

Publicerad i Corren 2015-01-28

 

20 december avslutade Marduk sina dubbelkonserter på Black Christmas-festivalen med att premiärspela nytt material – nämligen titellåten från ”Frontschwein”. Låten skvallrade om att allt var sig likt i Marduk-land. Deras aggressiva black metal har inte utvecklats nämnvärt sedan det tidiga 90-talet, och när nu skivan är här går det mesta i samma stil. Det är inte mindre imponerande för det – mitt i all mörker och tyngd glöms aldrig melodierna bort. Med undantag möjligen för avslutande ”Thousand-Fold Death” där allt handlar om snabbhet. Marduk visar verkligen att de fortfarande är att räkna med.

 

/ Andreas Homanen

Alternativt julfirande med storslagna toppar

Publicerad i Corren 2014-12-22

 

Hårdrocksfans är inte direkta välkända för sin öppenhet för nya intryck. Följaktligen var det en bra idé att uteslutande samla band ur black- och death metal-genrerna till helgens Black Christmas-festival i Norrköping. Att ett band ska ut och spela en klassisk skiva i sin helhet är ett grepp som använts så mycket att det nästan börjar kännas unket. Black Christmas bjöd på tre stycken sådana uppvisningar. Fredagens huvudnamn Morbid Angel framförde sin ”Covenant”-skiva kompetent men inte särskilt spännande. Då blev det desto bättre när de gick över till att spela låtar från sina andra skivor.

Norrköpingssönerna Marduk spelade både fredag och lördag, och stod för de andra två hela skivorna – ”Panzer Division Marduk” och ”Those of the Unlight”. Bandet briljerande med en fullständig överkörning båda kvällarna. Tyvärr blev det lite väl lite tid för material från deras övriga karriär, även om premiärspelandet av nya ”Frontschwein” lovar gott inför framtiden. En av de vanligaste invändningarna mot black metal-band är deras sopiga ljudbild på skivorna. Live låter det mesta, tack och lov, betydligt fylligare och tyngre. Till och med Nifelheim når stundtals riktigt bra nivåer. Necrophobic malde mest på och var inte överdrivet kul.

Huruvida Entombed A.D. är stärkta av att frontmannen LG Petrov vunnit rättstvisten mot sina forna bandmedlemmar och gissningsvis snart kan skippa den där förlängningen av bandnamnet ska jag låta vara osagt. Han och bandet gjorde hursomhelst en insats som var betydligt piggare än allt Entombed tagit sig för på många år. Bandets death metal-­kusiner i Grave gjorde också de en vital spelning. Norrmännen i Aura Noir presenterade sig själva som ”världens ondaste band” och lämnade ingen nåd åt publiken. Variation är inte deras starkaste sida, och det var inte utan en viss känsla av matthet som de lämnade oss med. Farbröderna i Sodom var på gott humör och avslutade death metal-inslaget.

Festivalens största överraskning kom från ett av de mindre banden. Finspångs Facebreaker kämpade mot tunn publik, men med sina korta, melodiösa låtar och ett självklart framträdande vann de definitivt. Sist men inte minst ställde sig Satyricon på scen. Som black metal-band är de unika i det att de lyckats kombinera de bästa elementen från genren med att dra in melodier och storslagna arrangemang. Och när de gick av scen efter den otroligt mäktiga black metal-hymnen ”Mother North” stod det klart att Black Christmas inte kunnat få en bättre avslutning.

Nya festivalen – en succé direkt

Publicerad i NT 2014-12-22, kortversion publicerad i Corren 2014-12-22

LG Petrov, sångare i Entombed A.D., drar i ett mellansnack igång ett skanderande av ”Olof, Olof, Olof” och samtliga i den fullsatta Flygeln stämmer in. Den Olof han och publiken hyllar är Olof Wikström, som är huvudpersonen bakom Norrköpings nya metalfestival – Black Christmas – som hölls i Flygeln och i Värmekyrkan under fredagen och lördagen. Och det finns ingen anledning att inte hylla Olof. Black Christmas kan inte räknas som något annat än en succé. Biljetterna gick åt i snabb takt, de flesta banden gjorde riktigt bra insatser (och en del av dem betydligt mer än så), och de allra flesta ur publiken var nöjda.

Logistiken brukar vara ett ofrånkomligt och otacksamt diskussionsämne under festivaler – fungerar den är det få som tänker på den, och vid motsatsen kommer gnället med samma säkerhet som det går att säga att majoriteten av hårdrockare har en tendens att klä sig i svarta kläder. Black Christmas flöt på utan några större incidenter. Under fredagen gnälldes det en del på att det var långa köer till barerna, men det var just sådana småsaker som kom upp. De stora sakerna som att spelningar kommer igång i tid, att besökarna kommer in på spelningar och liknande – fungerade alldeles utmärkt. Med tanke på att bara en scen användes var det imponerande att se att allt flöt så bra med bara 20–30 minuters paus.

Värmekyrkan med sin marknad ’Black Market’ fungerade bra som avlastning för Flygeln med merchandiseförsäljning och skivsignering, och den något underskattade funktionen som viloplats. Sedan var det synd att den stängde så tidigt på kvällen. Behovet av mat och sittplatser blir inte direkt mindre ju senare kvällen blir och ju tröttare hårdrockare blir. Resultatet blev att stolar blev riktigt hårdvaluta och att folk satt på varenda yta de kom över inne på Flygeln.

Om inte biljetterna var slutsålda så bör det åtminstone ha varit nära. Framåt sjutiden på kvällarna var Flygeln välfylld av nöjda besökare inställda på fest och bra, hård musik. På frågan om det ska bli en fortsättning på Black Christmas finns det egentligen bara ett svar. Musikaliskt behöver inte mycket ändras på, även om det vore kul att se något huvudband som ligger lite tidigare i sin karriär än årets lägstanotering på 23 år som Satyricon och Marduk stod för. Arrangemangsmässigt är det bara småsaker att putsa på. Och inte att förglömma – tidpunkten precis innan jul är väl vald för att hålla en festival för en publik som annars är alldeles för marginaliserad under högtiden.

Facebreaker förtjänar mer

image

Facebreaker

2014-12-20

Norrköping, Flygeln (Black Christmas)

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2014-12-22

 

Finspångs bidrag till Black Christmas gjorde entré under lördagseftermiddagen. Just speltiden var det största problemet för bandet. Det var helt enkelt inte tillräckligt med folk som hittat till Flygeln vid halv femtiden.

Bandet kämpar på bra ändå och gör sitt bästa för att få igång publiken. De korta utbrotten till death metal-låtar fungerar bra och det är inte särskilt svårt att dras med i de melodiösa låtarna fyllda av skräckfilmslyrik. ”Zombie Flesh Cult” och ”Dedicated to the Flesh” är två av de bättre exemplen på detta som de presenterade. Att bandet framförde en tredje låt med ordet ”flesh” i titeln visar möjligen på bristande fantasi, men tråkiga var de aldrig.

Facebreaker är ett av festivalens yngre band, men de har ändå femton år på samvetet. Med tanke på det är det inte konstigt att de framför allt med en självklarhet som det bara är att njuta av. Allt ser väldigt enkelt ut för dem. Samtidigt blir de aldrig loja. Särskilt trummisen Mikael ”Kniven” Wassholm förtjänar ett extra omnämnande – hans raka death metal-trummor driver fram låtarna på ett obevekligt sätt.

Bandets något korta speltid fick den positiva följden att det inte fanns plats för minsta onödiga utflykter. Tillsammans med det faktum att låtarna är riktigt starka – ta bara ”Dedicated to the Flesh” och ”Bloodthirst” – gjorde att lördagen fick en riktigt hård och fin inledning. Avslutande låten ”Walking Dead” dedikerades välförtjänt till festivalgeneralen Olof Wikström. Nästa gång hoppas jag att bandet får en mer passande starttid – Facebreaker förtjänar verkligen att höras och ses av fler.

Meningsfullt mellansnack av Satyricon

image

Satyricon

2014-12-20

Norrköping, Flygeln (Black Christmas)

Betyg: 5/5

Publicerad i NT 2014-12-22

 

Efter ett kort trumsolo drar Satyricon igång ”Now, Diabolical” och det råder inga tvivel om vart spelningen ska ta vägen. Satyricon är ett lysande exempel på vad som kan hända när ett band vågar ge sig ut från den strikta black metal-vägen. Istället för att bara mala på och tävla i att låta farliga har Satyricon aldrig dragit sig för att utnyttja det storslagna i bandets låtar. Samtidigt har de hållit sig från de värsta avarterna, som bombastiska synthmattor, som kan bli följden om band går för långt.

Utöver Satyricons enda fasta medlemmar, Frost på trummor och Satyr på sång, är bandet väldigt anonymt. Satyr väger upp det med ett helt magnetiskt scenspråk. Han är dessutom den enda under hela festivalen som presterar någon sorts meningsfullt mellansnack.

Satyricon har ofta så starka melodier att det nästan går att dra popreferenser. Sådant är inte populärt inom Black Metal-kretsar, men det gör det inte mindre sant. ”The Pentagram Burns” är kvällens bästa exempel. Huvuddelen är dock svepande tunga nummer som ”Our world it rumbles tonight” eller mer råbarkade som ”Filthgrinder”. Mittenpartiet av spelningen dras ned något av den segdragna ”the Infinity of Time and Space”, men det är också den enda svagheten och den kompenseras mer än väl av de tunga extranumren ”Fuel for Hatred” och ”K.I.N.G.”

”Mother North” blir det sista extranumret och får avsluta hela Black Christmas. Satyr står högst upp på scen och fullständigt vräker ut denna Black Metal-hymn. Det är så mäktigt att det verkligen inte finns något bättre sätt att runda av med – det bästa sparades verkligen till sist.

Marduk viker inte av från sin väg

image

Marduk

2014-12-19 – 20

Norrköping, Flygeln (Black Christmas)

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2014-12-22

 

Själva konceptet att spela en skiva i sin helhet har det gått sådan inflation i att det nästan känns som ett småunket grepp. Marduk tar det dock ett steg längre och spelar en skiva per kväll under Black Christmas. Under fredagen var det ”Panzer Division Marduk” från 1999 som stod i fokus. Det får till följd att titellåten, som får räknas till bandets allra största, bränns av redan som första nummer. I vanliga fall brukar den sparas, om inte till allra sist, så åtminstone till extranumren. Helt lyckat är det inte, då några av de följande spåren bleknar i jämförelse. Men Marduk visar ändå att det finns en anledning att de spelar just den skivan och att den blivit en klassiker – även om få låtar når samma klass som inledningen, så är det en imponerande helhet. Sen är inte alltid ljudbilden helt behaglig. Men hade det varit så hade det förmodligen inte känts helt synkat med bandets framtoning.

Marduk har varit särdeles trogna sitt ursprung och inte vikt av många millimeter under den 24-åriga karriären. Bandet piskar upp en passande mörk och lagom demonisk stämning undan för undan och når toppen med ”Fistfucking God’s Planet” och den lätt hypnotiska ”Deathride”.

Lördagen sparkades igång med den brutala ”Darkness Breeds Immortality” och sedan följer resten av skivan ”Those of the unlight”. Över huvud taget är det en råare och argare spelning. Sångaren Daniel ”Mortuus” Rosén leder vägen med sin rasande stämma. Skivan vinner helt klart på att framföras live i och med den tyngd som tillförs.

Medan fredagens spelning var proppfull, så var det något glesare under lördagen. Sin plats som ett av huvudbanden under Black Christmas höll de dock. De låtar utöver ”Those of the Unlight”-spåren höll bättre klass än under fredagen. Inte minst ”Womb of Perishableness.” Även titelspåret från kommande skivan ”Frontschwein” hanns med, och det låter klart lovande. Marduk kommer inte att vika av från sin väg. Spelningarna var de första med nye trummisen Fredrik Widigs. Han sköter sig galant, men är å andra sidan så pass meriterad att allt annat hade varit väldigt förvånande.

Marduks spelningar blir något lidande av att det finns så lite plats för fler låtar utöver de hela skivorna. Nu blir det lite avhugget att bara hinna med fyra nummer första kvällen och fem andra kvällen. Med tanke på hur mycket Marduk presterat under sin karriär blir det nästan futtigt. Men sett till att det var två väldigt unika kvällar, och än mer att Marduk gjorde en riktigt bra insats, blir betyget högt.

/ Andreas Homanen

Morbid Angel rycker upp sig för sent

image

Morbid Angel

2014-12-19

Norrköping, Flygeln (Black Christmas)

Betyg: 3/5

Publicerad i NT 2014-12-22

 

Morbid Angels status hos sina fans ligger någonstans nära de gudar samma fans säkerligen inte säger sig ha. En stor anledning är att bandet alltid hållit sig nära sina death metal-rötter. De står alltså klart på plus redan när de stiger upp på Flygelns scen som avslutande band på Black Christmas första dag. Spelningen är speciell då bandet är ute på sin turné där de firar ”Covenant”-skivan genom att spela den från start till mål.

Sångaren och basisten David Vincent är Morbid Angels givna frontfigur. Men hans scenspråk är inte överdrivet spännande. Han stolpar mest omkring och ser tröttsamt hotfull ut. Sångmässigt sitter allt där det ska. Och resten av bandet är musikaliskt oklanderligt. Tyvärr är de också relativt ospännande att de tappar dynamiken redan efter ett par låtar. Scenshowen gjorde inte mycket för att väga upp det. Jag kräver inte eld och fyrverkerier, men de futtiga rökpuffarna var i mesigaste laget.

Publiken tycktes dock vara mer än nöjda med det mesta Morbid Angel tog för sig och hängav sig åt den sorts taktfasta nickande som får ersätta regelrätt headbangande när kroppen blivit äldre. Av Morbid Angels ålder märks inte mycket. De kör på oförtrutet och även mer tekniska nummer som ”Sworn to the Black” sitter precis där de ska. Efter ”Covenant”-partiet följer en radda låtar spridda från bandets karriär som samtliga lyfter Morbid Angel till en riktigt bra nivå. Det är precis så kompromisslöst hårt och maffigt som Morbid Angel ska vara. Den något sinnessjukt snabba ”Bil-Ur Sag” blir en riktigt imponerande uppvisning. Tyvärr kom uppryckningen något för sent.

Nifelheim i svart julkonsert

image

Nifelheim

2014-12-19

Norrköping, Flygeln (Black Christmas)

Betyg: 3/5

Publicerad i NT 2014-12-20

 

Nifelheim har ofta fått slåss emot den nidbildsaktiga bild som metal-allmänheten ibland har av dem. Mycket av den kommer sig av den nu sexton år gamla dokumentären om frontfigurerna, Erik ’Tyrant’ Gustavsson och Pelle ’Hellbutcher’ Gustavsson.

När Nifelheim drar igång spelningen med ”Sacrifice to the Lord of Darkness”, är det svårt att förstå att de inte blivit större än de är – med sin rejält starka refräng kombinerad med sanslös tyngd är låten ett smärre black metal-under. Annars går det mesta i den skitigt oborstade stil som utmärker allt bandet släppt ifrån sig. Möjligen drar de senare låtarna mer åt det melodiösa. I ”Hell’s Vast Plains” exempelvis, lyser bandets omvittnade Maidendyrkande igenom. Den finns å andra sidan även med i äldre alster som ”Sodomizer”. Musikaliskt ligger bandet inte alltid på topp och det är oftare kul än bra. Hellbutchers röst blir om inte annat väl sliten mot slutet av spelningen. Att Nifelheim är underhållande kan dock ingen ta ifrån dem.

Scenen är sparsmakat utsmyckad – ett par dödskallar och några hängsnaror är vad publiken får nöja sig med. De flesta verkar dock gilla det mesta och bandets annonserande av speltidens slut möttes av unisont buande.

En metalfestival som slår det mesta

Krönika inför Black Christmas

Publicerad i Corren och NT 2014-12-17

 

Morbid Angel har sålt över en miljon skivor och var tillsammans med bland andra Entombed och Grave några av de som grundade death metal-genren. Satyricon lyfte black metal till en ny nivå och en större publik. 19 år efter debuten toppade deras självbetitlade skiva den norska albumlistan förra året. Norrköpings Marduk har varit ett av de ledande black metal-banden under snart 25 år. Lägg dessutom till ett par mindre men väl så intressanta akter som Aura Noir, Nifelheim och Finspångs Facebreaker, och du har festivalen Black Christmas som går av stapeln nu i helgen.

Norrköping nöjer sig inte med att ha Sveriges största festival i Bråvalla och vad som förmodligen blir den mest intressanta i Where’s the Music. Med Black Christmas får vi också en metal-festival som slår det mesta. Utöver banden ovan tillkommer ytterligare sju band. Förutom en rejäl dos extrem metal kommer det att bli en marknad med försäljning och utställningar, bland annat av konstnären Kristian Wåhlin som står bakom många klassiska metal-omslag. Black Christmas hålls på Flygeln och i Värmekyrkan. Konserterna kommer att pågå från halv fyra på fredag eftermiddag till halv ett på natten till söndag.

Bakom festivalen står Norrköpings främsta bidrag på skivbolagssidan; Olof Wikström och Skrikhult, samt Morgan Håkansson ­– förgrundsgestalt i nämnda Marduk. Black Christmas ser på papperet ut att kunna bli hur bra som helst, så den enda farhågan jag ser är att publiken har så stora förväntningar att de inte uppfylls. Men det är å andra sidan inga duvungar som står bakom festivalen, så risken för det torde vara försumbar.

 

/ Andreas Homanen

Livekrönika 2014

20140626_212324

Viss avtrubbning borde infinna sig. Efter 79 konserter under 2013 och mer än dubbelt så många i år så kanske det inte borde finnas så mycket att bli upphetsad över. Men under en och halv månad i våras blev jag tre gånger påmind om hur fantastisk livemusik kan vara. The Graveltones pulvrisering av Backstage, Johnossis återkomst på Dynamo i Norrköping och Ebbots majestätiska uppvisning, också på Backstage. De förstnämnda var en total överraskning då de för mig kom från ingenstans. Johnossi var inte helt väntat heller. Efter den inställda turnén gjorde de det enda rätta och bara gick ut och visade upp sina låtar i en råare form än någonsin tidigare. Ebbot var inte överraskande – förutom att hans band The Indigo Children som typ borde gå till världshistorien (så mycket sväng har aldrig någonsin fått plats i ett band med så låg medelålder) – utan han gjorde en precis så perfekt utflippad spelning som jag bara läst om tidigare.

 

Sen har det varit stunder som inte varit helt spännande. Att sitta i ett isande kallt Doom och vänta på Asta Kask till halv ett på natten kunde jag sluppit. Torssons dansbandsdegenerering på Backstage, Yohio på Valborg och Kartellens ljudkatastrof i Trädgårdsföreningen var några andra bottennoteringar.

 

Bråvalla var så klart den stora händelsen i länet. The Hives stod för den stora återupptäckten när de visade sig vara minst lika bra som när jag mer eller mindre övergav dem för ett par år sedan. Efter tre dagar flöt det mesta ihop och när jag satt och skrev den tolfte recensionen – Bad Religion – var det inte utan att jag undrade om jag skrivit samma sak tre gånger tidigare. Men det var väldigt roligt. Årets jubel stod så klart Håkan Hellström för. När Veronika Maggio introducerade ’Hela Huset’ med ”jag gillar egentligen inte duetter” så sa jag ”han KAN inte komma”. Och så klart kom han och Bråvalla exploderade.

The Hives
The Hives

 

Årets andra festival för egen del, Black Christmas, var en välkommen nykomling på festivalhimlen. Satyricon fick avsluta, inte bara Black Christmas utan hela konsertåret, och frågan är om det någonsin blev mäktigare än deras ‘Mother North’. Några hundra meter bort, och ett halvår tidigare, stod Moto Boy stod för årets vackraste spelning.

 

Satyricon
Satyricon

Lokal musik har det blivit en hel del av under året. Showcase LKPG satte tonen i januari med tio riktigt bra akter med Pilotsonen som ”vinnare”. Höjdpunkter annars var In Hours och Melonkvartetten på Livekarusellen, Decisions we Made på L’Orient i juli och allt Järnet tog sig för.

 

In Hours
In Hours

På arrangörssidan finns det hur mycket som helst att vara glad för. Klubb Fyllskalle/Gaphals och L’Orient, Sensus, Liveklubben på Palatset, Arenabolaget, John Doe, Klubb Din Mamma med flera har sett till att Linköping verkligen har en livescen att räkna med.

Men, det här var trots allt 2014. I likhet med allt annat fick trion spelningar i inledningen, se sig distanserade av något gudomligt. Lana Del Rey, Bråvalla, 26 juni. Spelningen är som ett töcken när jag tänker tillbaka på den, och jag är osäker på om jag ens hämtat mig ordentligt än. Eller om jag kommer att göra det.

 

 

Bästa konserter

  1. Lana Del Rey – Bråvalla
  2. Ebbot – Backstage, Linköping
  3. The Graveltones – Backstage, Linköping
  4. Johnossi – Dynamo, Norrköping
  5. The Hives – Bråvalla

 

Bästa låtar

  1. Ebbot – ’Don’t Blow Your Mind’ på Munken in the Park
  2. Johnossi – ’Gone Forever’ på Dynamo i Norrköping
  3. Ebbot – ’Chameleon Ride’ på Backstage
  4. Satyricon – ’Mother North’ – Black Christmas i Norrköping
  5. Darkest Hour – ’Doomsayer’ på L’Orient.

 

 

Amanda Ekstedt
Amanda Ekstedt
Spiders
Spiders
Moto Boy
Moto Boy
Ebbot & the Indigo Children
Ebbot & the Indigo Children

 

Dalaplan
Dalaplan

/ Andreas Homanen