Gymnasiet – del 2 – Folket

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-06
Som del ett avslutades; ner i skiten. Hon använde förmodligen ett annat ord än ‘skiten’, men med den innebörden. Ungefär. I efterhand är jag mest glad att jag fick testa lite skit under skoltiden iaf. Kunde ju inte vara den tysta, snälla killen från Skeda Udde
(eller Cape Spoona som det oftast fick heta)
hela tiden. Eller det kunde jag mycket väl ha varit. Men det hade varit så mycket tråkigare. Så, nu var jag den tysta killen från Skeda Udde som drogs ner i lite lätt skit. Och trivdes rätt bra med det.

Exempel på sådan, ytterst lätt, skit… Betalade för att få ett ”grupp”-arbete klart i Filosofi. Var nog enda chansen i helvetet att få ett G på den kursen. Säkerligen. Vad arbetet handlade om kommer jag inte ihåg alls.
(Förlåt LE, har knappt förlåtit mig själv)
Hann även med att vara grafitti-vakt. Gjorde ett verkligt uselt jobb som sådan, så det la vi ner fort.

Jag och mina kompisar diskuterade ibland annat folks tillkortakommanden på den intellektuella sidan. Nåt sånt. Annat folk fick samlingsnamnet den ovetande massan. Ju längre tiden gick, desto mer distansierade vi oss från den ovetande massan. Eller rose above.
(är grammatiken med här nu?)
Den ovetande massan manifesterade sitt ovetande på de mest underliga sätt. En av idrottskillarna ville tex att en kille ur hårdrocksgrupperingen
(som jag av någon outgrundlig anledning inte var med i)
skulle heala hans skadade knä. Hårdrockskillen höll ett föredrag om alternativa religioner, och ställde sig väl lite… oförstående till förslaget. Tror jag att man kan kalla det. Eller så kunde det ske genom att skrika svar på frågor i Naturkunskap rätt ut. Svar som dessutom var otroligt fel. Volym övervinner intelligens. Kanske inte alltid.

Hårdrocksgrupperingen förtjänar några extra ord. Förutom religionshårdrockaren ovan, fanns här bland annat en av Linköpings djupaste basröster. Som när vi skulle hålla föredrag om ett valfritt ämne, valde att prata om sin snusdosa.
(jag valde Färöarna)
Och som alltid svor som fasen när han skulle hålla föredrag i allmänhet. Väldigt kul att lyssna på. Här fanns även en datakille med en rätt så… lugn framtoning. Hela gruppen tog väldigt lätt på det här med att vara närvarande på lektioner, komma i tid till lektioner, och vara aktiv på lektioner. Om jag och mina kompisar inte alltid ansträngde oss för att göra bra ifrån oss, så verkade det nästan som att hårdrocksgrupperingen ansträngde sig för att göra dåligt ifrån sig.
Förhållandet mellan oss och hårdrocksgrupperingen var väl rätt bra. Vi insåg att vi var på samma sida i relationen till den ovetande massan, och det gjorde väl oss till nån sorts allierade.

Mina första rejäla alkoholkontakter kom nu också… Rejälare…
Ligga fyra personer i en trappa i Tornhagen,
(inomhus, och alla fyra var vid medvetande ska tilläggas)
Ouzo, Trädgårdsföreningen, fly från poliser i densamma, ramla omkull i densamma, tror aldrig jag spydde i densamma. Liten miss kanske. Men inget att direkt gräma sig över. Eller förresten, Trädgårdsföreningen var nog lite tidigare än gymnasiet. Men ändå.
Och knarkfyllan. Shit, om fler visste om den.
Höra traktorer i skogen halv ett på natten i Vidingsjö Motionscentrum, hattslagsmål på Stora Torget,
(jag knäckte en nagel)
Café Berget på natten, La Scala (över- och undervåningen), Blue Ribbon och 22:a Gatan, två kött och en gurka på Hakepi (inklusive rats), lätt matkrig på Five Tastes och Burger King, stryka-längs-väggen-på-BK-för-att-tydligare-visa-mitt-avstånd-till-nån-person. Med mera.

Idrotten var ett kapitel för sig. Förutom studsmattan involverar många minnen våld av ett eller annat slag. Fanns en kille med mindre kontroll över sig själv och sin kropp än vad som är vettigt. När vi körde nån rugbyliknande form av idrottande tacklade han tjejerna in i ribbstolar. Och in i diverse annat. Han blev typ icke-omtyckt efter det. Eller när en av tjejerna blev smashade rätt i huvudet på volleybollen. Var en annan kille som stod för det, så där var rugbykillen oskyldig. Om han inte spred dålig stämning eller nåt sånt är klart.

Blev betydligt bättre kompis med mina gamla kompisar under gymnasietiden. Vi hade blivit väldigt spridda,
(så spridda man kan bli när det finns tre möjliga skolor med kanske 800m mellan dem)
och det var som att vi behövde komma ifrån varandra för att inse något. Kanske.

Såhär i efterhand var vi kanske lite hårda mot den ovetande massan. Kanske. Men under själva avslutningen av gymnasietiden överträffade de sig själva. I vad som blev crescendot på hela tiden. Eller svanesången om man så vill.

Fortsättning följer…

/ Andreas Homanen

SÅ bra på gitarr

Robert Dahlqvist

2014-02-22

Linköping, L’Orient

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-02-24

 

Efter Hellacopters nedläggning, Thunder Express övergång till Dundertåget, och det sistnämndas upplösning (?), står nu Robert Dahlqvist ensam. I höstas kom hans skiva ”Solo” och det är den som står i fokus nu under turnén. Innan L’Orient-publiken fick se hur han klarar sig, fick de en uppvärmning av The Long Way Home. De spelar en trivsam americana som förmodligen gör sig bättre som radiomusik än live.

Skivan ”Solo” visar upp Robert Dahlqvist i ett Pugh-doftande 70-talslandskap, men när Dahlqvist äntrar scenen med sitt band, står det klart från första stund att live är det betydligt mer fokus på hårdrocksinslagen i musiken. Även om det så klart handlar om 70-talsaktig sådan. ”Inte en dag” och ”Vi tar båten” hinns dock med, och visar på en imponerande mångsidighet hos Robert Dahlqvist och bandet.

Roberts skicklighet är också hans problem. Han är så bra på gitarr att det tar överhanden från den inte helt oviktiga sysslan som frontman – för att ett band verkligen ska lyfta behövs ofta en central figur som det andra kretsar kring. Riktigt där är inte Robert Dahlqvist än.

Avslutningen av konserten domineras stort av Dundertåget-material. Vi får både balladen ”Delad vårdnad (ska du ha spö)” och den stenhårda ”Hakkakarl”. Bandet hoppar över extranummer-pausen och går direkt in i avslutande ”Ifrån mig själv”, som mer eller mindre är en modern svensk rock-klassiker. Robert Dahlqvist gör en storstilad sorti genom att avsluta låten med ett feedback-fyrverkeri värdigt en riktig stjärna.

/ Andreas Homanen

Hurra Hurra för Hurula

Hurula gav allt på Doom i Linköping.<br /><div class="byline italic">Bild: Andreas Homanen</div>

Hurula, Knifven, Saturday’s Heroes

2015-04-29

Linköping, Doom

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren 2015-05-02

 

Hurula äntrar scenen till dånande gitarrer som går över i en fullständigt gåshudsframkallande bra version av ”22”. Det är inte utan att det går att fråga sig vart det ska ta vägen därefter – har han tagit ut sig fullständigt direkt? Men det blir faktiskt bättre redan med andralåten ”Allt ska försvinna”.

Där har Hurula precis varje uns av den aura av livsvikigtighet som solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” från förra året hade. Det är en aura som höjer förväntningarna på livespelningar som den här oerhört högt.

Ett par låtar in i spelningen dras tempot ned något med ”Skjut mig”, men på det hela är det inte mycket andrum som lämnas för publiken. Hurula och bandet visar en frustande intensitet i allt de gör. Förutom soloskivan blir det också ett par låtar från ”Hurulas tid i Masshysteri, och de passar perfekt in, särskilt ”Dom kan inte höra musiken” och ”Masshysteri del 2”. ”Betongbarn” sitter sedan fullständigt perfekt och lämnar mig utmattad.

Efter 35 minuter går Hurula av scenen till ett nytt gitarrdån och ställer sig bland publiken innan det är dags för extranummer. Det blir ”Stockholm brinner” och ”Sveriges ungdom” och det är en lysande avslutning på en av årets bästa konsertkvällar.

Arrangerande Gaphals passade också på att presenterade två av banden i deras stall – Knifven och Saturday’s Heroes. De förstnämnda kommer med sin debutskiva i dagarna och är ett riktigt pålitligt liveband som bara blir bättre och bättre för varje spelning de gör. Finspångs Satyrday’s Heroes spelar en melodiös punkrock som under rätt förutsättningar kan nå ut relativt stort.

 

Låtlista

1. 22

2. Allt ska försvinna

3. Om jag tänker alls

4. Masshysteri del 2

5. Skjut mig

6. Sluta deppa mig

7. Dom kan inte höra musiken

8. Låt dom hata oss

9. Betongbarn

10. Det är ok om du glömmer mig

Extranummer

11. Stockholm Brinner

Extranummer 2

12. Sveriges ungdom

 

/ Andreas Homanen

Imponerande start av Imperial State Electric

Imperial State Electric

2015-09-04

Linköping, The Crypt

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-07

 

Äntligen är sommaren över och konserthösten kan börja på riktigt. Och arrangören Gaphals såg på fredagskvällen till att Linköping fick en riktigt bra start när Imperial State Electric hade sin turnépremiär på The Crypt. Bandet är en särdeles pålitlig leverantör av rock ‘n’ roll, och de visade med inledande ”Let me throw my life away” och ”Uh huh” att den här kvällen inte skulle bli något undantag.

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Nicke Andersson är så klart bandets själ, hjärta, hjärna och åtminstone en stor del av dess blodomlopp, men en alldeles vital del är basisten Dolf de Borst som har karisma som många med betydligt mer framskjutna positioner i band bara kan drömma om.

Sedan är helheten också imponerande ­– det är rock av det allra finaste märke. Nicke Anderssons melodikänsla har bara blivit bättre och bättre med åren och han och bandet parar det med ett supertight framförande. När de svänger fram låtar som ”Sheltered in the sand” är det inget mindre än lysande.

Imperial State Electric släppte nyligen sin fjärde skiva ”Honk Machine”. Även om vissa kör- och blåsutsmyckningar letat sig in, så var det medta som det brukar. Och de spår som tagit plats i låtlistan ikväll håller sin plats mer än väl. Särskilt den smått fantastiska ”Another armageddon”.

Efter en frenetisk första halvtimme faller Imperial State Electric in ett småtrist riffande i närapå varenda låt, som sträcks ut alldeles för långt. Och fortsätter det med boogierockande som är rejält långt från något som kan kallas spännande eller bra. Vilket är väldigt synd när inledningen var så krossande.

Bra start för ståupp-hösten

LKPG HaHa! med Aron Flam, Josie Long, Michel Sanchez

2015-10-01

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-10-03

 

Aron Flam har en något säregen ställning som en av de mest obekväma ståupparna i Sverige. Han drar sig inte för att prata om känsliga saker eller vara rent konfrontativ. Efter ett antal år som en närmast intern angelägenhet inom ståupp-Sverige, har han nått en betydligt större publik genom sin medverkan i podcasten ”Till slut kommer någon att skratta”. Ett tecken på detta är att Backstage var helt slutsålt på torsdagskvällen när Linköpings egen ståuppklubb Lkpg HaHa hade höstpremiär, och Aron Flam var huvudnamnet.

Aron Flam pratar framför allt om jämställdhet, något som inte är helt ovanligt i ståuppsammanhang, men ingen gör det på samma sätt. Han vägrar att kompromissa med sin ståupp, och tar hellre obekväm tystnad än att gå för enkla skämt. Det mesta känns väldigt genomtänkt, och en hel del är tänkvärt. Även om det är långt ifrån något konstant gapskrattande hos publiken, så är det väldigt roligt. Och att det fungerar att vara så otraditionell som Aron Flam är ett välkommet tecken på att svensk ståupp utvecklats.

Först ut under kvällen var Michel Sanchez, som är ett lovande namn. Hans rutin är relativt smal då den uteslutande består av oneliners. Responsen från publiken är till en början något trevande, men tar sig hyfsat vartefter.

Näst ut på tur var brittiskan Josie Long. Lkpg HaHa har under åren tagit hit en hel del engelska komiker, ofta med lyckat resultat. Också ikväll – Josie Long har en väldigt glad stil som fungerar bra, och språket innebär inga hinder.

Även om skratten varit tätare under andra kvällar, så har ståupphösten verkligen fått en bra start i Linköping.

Svårt att inte bli glad av Strebers

Strebers

2015-09-26

Linköping, The Crypt

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-09-28

 

Strebers brukar räknas till urfäderna till den glada punkvågen under början av 90-talet.

De har, delvis långt efter att de upphört med verksamheten och efter att delar av bandet ombildats som Dia Psalma, nått en status som ett riktigt klassiskt band, och stora salen på The Crypt var på lördagskvällen fylld av en förväntansfull publik.

Så är också Strebers ute på en återföreningsturné för att fira bandets 35-årsjubileum. Linköping är ett av de sista stoppen, men det märks inget av någon trötthet. I stället är det ett taggat band som går upp på scen till allsång till De Lyckliga Kompisarnas ”Dricka sprit”.

Och de får med sig publiken direkt i inledningen med ”Högervindar” och ”Betongbarn”. Det röjs och sjungs för fullt. Några ur publiken som ställt sig längre bak i lokalen tittar på varandra och inser att de inte kan stå still längre och ger sig in i publikmassan framför scen. Många ser rent överlyckliga ut. Och även om mycket handlar om nostalgi, så gör Strebers en bra insats på scen, och verkar ha minst lika kul som publiken.

Musiken är inte direkt variationsrik, men melodiös så det räcker och blir över. Det är svårt att inte bli glad av den.

Som extranummer kör Strebers bland annat ”Blod svett och tårar” och ”39 steg” som är fruktansvärt bra. Det blir en perfekt avslutning av en riktigt bra punkkväll på The Crypt.

Och skulle Dia Psalma upphöra med sina återföreningsvändor (som ärligt talat börjar att kännas trötta) skulle åtminstone inte jag ha något emot om Strebers förlänger den här turnén ett par år. Ungefär. Och kanske slänger in en skiva när de ändå håller på.

Andreas Homanen

Jesper Rönndahl lockade storpublik

Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahls Bildbevis

2015-09-26

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-28

 

Det går inte riktigt att kalla det här en ståupp-föreställning. Jesper Rönndahl står på scen och pratar kring roliga bilder i en och en halv timme. Det känns inte helt givet att konceptet ska fungera. Roliga bilder sköljer dessutom över oss i sociala medier varje dag, så helt fräscht känns det inte heller.

Men Jesper Rönndahl har ett väldigt speciellt tilltal, och en hängiven publik. Efter att ha odlat sitt namn som vad som närmast kan kallas vetenskapskomiker i P3-programmet Institutet, fick han sitt stora publika genombrott i På Spåret. Parallellt har han dessutom kört en hel del ståupp, och även om han kanske inte räknas till den yttersta eliten där så har han inte långt kvar dit.

Oavsett vilken version av Jesper Rönndahl publiken har kommit för att se den så har den kommit i stora mängder –
Crusellhallen är i stort sett fullsatt.

Jesper Rönndahls stora styrka är att han framstår som en person som det är helt omöjligt att inte tycka om. Och så klart den hyfsat viktiga detaljen att han är väldigt rolig också. Stämningen blir snabbt trevlig med många skratt.

Bilderna Jesper Rönndahl visar är löst sammanhållna i ett par kategorier. Det blir alltifrån Galileo Galilei till reklamskyltar och en förlossningsmaskin. Allra roligast är urklippet från den trettonårige Jespers insändare till den lokala tidningen. Det är i regel inga långa utläggningar om varje bild, utan mer korta avsnitt som blir till små anekdoter ur Jespers Rönndahls liv, eller bara till roliga funderingar.

Något särskilt sammanhang finns inte, och behövs inte heller. Det räcker att det är väldigt roligt. Jag brukar förespråka att hålla nere på den övertydliga dramaturgin som ofta tynger ståupp-föreställningar. Det är som att man tror att publiken ska tröttna om de bara får skratta.

I ”Jesper Rönndahls Bildbevis!” är det svårt att hitta något som skulle kunna liknas vid dramaturgi. Han tar visserligen upp en kille ur publiken på scen för att denne ska gestalta Jespers pappa i en scen ur dennes liv, men det är i stort sett det enda som bryter av. För det mesta fungerar det alldeles utmärkt ändå – publiken skrattar högt åt det mesta Jesper säger.

Men avslutningen blir väldigt abrupt, och saknar den stegring mot gapskratt som ofta avslutar ståuppshower. Men i sammanhanget är det en relativt liten invändning – Jesper Rönndahl är en av de främsta scenpersonligheterna som Sverige har idag och väl värd att se. Även om han bara visar roliga bilder i en och en halv timme.

Veckan som kommer – 41

Torsdag, 8 oktober

The Tallest Man on Earth spelar på Konsert & Kongress. Info.

 

Fredag, 9 oktober

Jonathan Johansson spelar på The Crypt.

Disregard och Demonic Kingdom kommer till L’Orient.

Palatset har Livekarusell-kväll (typ) när Acid Carrots och Sixteen Amps spelar ihop med Madame P.

 

Lördag, 10 oktober

I’m Kingfisher, Gus Ring och Edith Backlund spelar på Palatset.

W.A.S.P. i Cloetta Center

W.A.S.P.

2007-04-30

Linköping, Cloetta Center

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-01

 

Valborgskvällen spenderades i Cloetta Center med bror. Konsert med W.A.S.P. Har aldrig lyssnat på dem, och hade en rätt vag uppfattning om dem. Har ”I Wanna Be Somebody” på mp3 och jag har sett den klassiska intervjun med originalgitarristen Chris Holmes. Så, mina förväntningar var inte särskilt höga. Mest att det skulle bli kul att ha sett dem.

Cloetta Center var avskärmat till knappt halva storleken. Perfekt. Fullt på golvet och nästintill fullt på läktaren. Skulle bandet dragit så här mycket folk i Linköping när de var som störst på 80-talet?

Efter en improviserad biljett gick vi in. Förbandet Sister Sin höll på. De lät som… W.A.S.P. mest. De var rätt bra. När sen själva konserten drog igång lyfte kvällen. Jäklar vad bra de var! Och hur coolt var det inte när Blackie Lawless klättrade upp på det svajande två meter höga mic-stativet och körde ett gitarrsolo? Skadat kul! Enda frågetecknet var de väldigt långa pauserna innan extranumren. Varför? De nya låtarna funkade riktigt bra, och de VAR bra. Ska kolla in årets ”Dominator”-skiva. Fast den kollektiva totallyckan var förstås som störst under allsången till ”I Wanna Be Somebody”. Tittade omkring och diverse folk runtomkring på läktaren kunde verkligen inte sitta längre, utan ställde sig upp och hoppade och sjöng. Blev så jäkla glad när jag såg det. Världen är inte ond. Bra ordnat Prütz!

Ute i den kalla valborgskvällen gick vi hemåt. Nere vid Scandic och Tullbron var det 1997 all over. Fjortisfyllan har tydligen flyttat från Trädgårsföreningen, där vi höll till, men den har inte tappat sin karaktär. Alla de klassiska ingredienserna fanns med. Förutom möjligen poliser som stod och hällde ut innehållet ur diverse flaskor. Var rätt kul att se det hela, så vi tog en omväg längs med Stångån. Såg en halvdäckad kille som låg i ett dike. Han gjorde några tappra försök till att röra sig iallafall. Såg en annan kille hånskrattande förklara att hans kompis inte kunde pissa rakt. Bara en sån sak.

/ Andreas Homanen

mitten och slutet av natten

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-08-26

Till natten; vaknade vid 0450 av att någon skriker: ”JAG HATAR ER LINKÖPING, NI ÄLSKAR MIG LINKÖPING” om och om igen. Först trodde jag att det var nåt vanligt standard-hemgångs-fyllo som brukar gå förbi utanför här på fredag- och lördagsnätter. Men skriken kom närmare ifrån. När de blandades med skratt, insåg jag att det var min käre granne ovanpå som hade efterfest. Han är en av de få här i huset som inte är en 86-årig tant med tvättstugan som sin huvudsakliga sysselsättning och bekymmer. Han är rätt trevlig, och jag somnade om nästan direkt, så jag är väl inte direkt arg. Men ändå, lite fult var det allt. Så nu sitter jag här och lyssnar på Purified in Blood på aningen för hög volym för en söndagsmorgon. Lite högljudd norsk scientologi-core metal kan han fasen ha.

Avslutningen av natten… Drömde. Väldigt fult. Skulle se en Guns N’ Roses-konsert i Stockholm med en kompis (glömt vem det var). Av någon konstig anledning kommer jag inte till arenan (som liknade Hovet, men inte var det) förrän Don’t Cry spelas. Vilket innebär att det inte är mycket alls kvar av konserten. Typ bara Paradise City. Men men, så var det iaf. Jag tar mig ner till golvet och in i publiken.
Nu börjar det bli… underligt, är väl ett bra ord. Det är inte särskilt mycket folk på golvet. Och de som står där är ihopträngda i mitten. På grund av att en person åker fyrhjuling runt dem, så att de inte ska kunna flytta på sig. Verkar ju helt normalt. Killen med fyrhjulingen skapar ett tomrum på kanske 50 meter fram till scenen.
Mot slutet av låten går Axl ner från scen och fram till oss som står i publikklungan; vi som halvt njuter av konserten, och halvt försöker undgå att bli överkörda av fyrhjulingskillen. Axl låter några sjunga med, och sen bjuder han upp mig och min kompis på scen. Låten slutar precis då, och jag tar för givet att det ska bli något extra exklusivt extranummer
(Guns N’ Roses-konserter slutar ju alltid med Paradise City annars)
så jag går glatt runt och hälsar på Tommy och Dizzy och de andra. Men sen kommer Axl ut igen och det visar sig att jag och min kompis bara ska vara med när bandet tackar publiken för spelningen. Så vi ställer oss bredvid de andra och bockar och tackar.
Sen hann jag med att prata med en tjej där på scen också. Hon åt glass, och tyckte att struten var alldeles för liten. Jag fattade inget alls.

/ Andreas Homanen