Mastodon – ‘Once more ‘round the sun’

Mastodon – ’ Once More ‘Round The Sun’

Reprise Records

Betyg: 4/5

 

Vet du med dig att du inte kommer att ge Mastodons ” Once More ‘Round The Sun” minst fem lyssningar, är det inte så stor poäng att lyssna på den alls. För det är ett rejäl stycke pretto-metal som ligger framför dig i amerikanarnas sjätte studioalbum. Men, kommer du väl in i den så är skivan en hel värld att bära med sig.

Helt utan lättsmälta partier är inte ”Once more ’round the sun”. Inledande ”Tread Lightly” har en riktigt snygg refräng, ”The Motherload” och ”High Road” är rena melodifester, och ”Asleep in the Deep” med sin lätt atmosfäriska sång kontrasterar snyggt mot musiken. En detalj som kanske är mer kul än bra, är Faith No More-kören i ”Aunt Lisa”. Och kommer du upp i de där fem lyssningarna så har du säkert hittat tillräckligt med egna favoritpartier – det är verkligen en typisk skiva att hitta nya saker i.

Vid eftertanke så kanske du inte behöver ge Mastodon fem lyssningar. Kör på någon av ovanstående låtar direkt, så bör du närma dig ett rejält gillande av det här.

/ Andreas Homanen

Stand up-test

Tobias Persson – ’One Thing Led To a Mother’

20140625

Linköping, Duxe Mfg Co.

Betyg 4/5

 

Det är kanske inte helt rättvist att bedöma en testföreställning utifrån de vanliga kriterierna. Struktur och timing lider oundvikligen av att det är en bit kvar till färdigställandet. Tobias Persson besökte på onsdagskvällen Linköping och Duxe Mfg Co. för att testa sin föreställning ’One thing led to a mother’, som han kommer att köra på humorfestivalen Edinburgh Fringe i augusti. Det var en stand up-kväll helt på engelska i regi av LKPG Ha Ha!.

Temat är det inom stand up inte helt vanliga ämnet provrörsbefruktning, men Tobias Persson klarar verkligen av att göra det roligt. Strukturen är något rörig, men det stör inte särskilt mycket. Och det är faktiskt lite befriande med en stand up-föreställning som inte har ett tydligt dramaturgisk upplägg. Utan ”bara” är rolig. Vissa av skämten går inte riktigt hem. Tobias Persson är dock en mästare på att rädda upp det hela med improviserade kommentarer och infall. Åtminstone verkar det vara improviserat. Och i vilket fall är det väldigt roligt hela tiden.

’One Thing Led To a Mother’ verkar helt klart bli en sevärd föreställning.

/ Andreas Homanen

Gus Ring – ‘Boredomtapes’

Gus Ring – ‘Boredomtapes’

Betyg: 4/5

 

Vissa röster är gjorda för ett hårdare framförande. Används dem till annat kan det ofta låta ansträngt. Eller bara fel. Men i vissa fall skapas en skön kontrast av att det hårda hålls tillbaka av en lugnare omgivning. Anthrax ”Bare” är ett av de bättre exemplen. Efter en skiva fylld av energifylld (och lysande) radiometal där John Bush gör en bättre sånginsats än på något annat som Big 4-banden släppt – fylls skivan av denna vackra ballad. Det hörs att sången inte riktigt är på hemmaplan, men det gör bara gott för känslan i låten.

Gus Ring sjunger vanligtvis i två av de hårdare Linköpingsbanden Siberian och Soundmeds. Sången där är relativt tradionell metalsång, vilket Gus verkligen behärskar. Men hans solodebut ”Boredomtapes” inleds med den akustiska titellåten. Och sedan fortsätter det i samma stil. Vilket är precis vad rösten behöver för att få rätt ansträngdhet. Om det sedan verkligen är ansträngt är en annan fråga – den sköna skevheten mellan rösten och omgivningen finns där hur som helst. Och gör ”Boredomtapes” till en upplevelse cirka 100 gånger mer intressant om den sjungits av någon med en röst mer traditionellt synkad med det akustiska.

Gus Ring förklarar själv ”Boredomtapes” så här: ” The purpose of this project was to not think so much. Just make music purely through only me, with no expectations or thoughts of what anyone else would think of it. Just having loads of fun and putting all of my love for playing and making music into it.”

Spontant låter det som ett typiskt projekt som havererar i brist på styrsel, eller av för många eller för få idéer. Men så är verkligen inte fallet med ”Boredomtapes”, utan det är en väl sammanhållen skiva. Hits finns inte riktigt, även om vissa låtar står ut. Titellåten låter som en väldigt typisk låt i en amerikansk halvalternativ film – tänk ”Garden State” eller ”Juno”. Och avslutande ”You Deserve So Much More” är riktigt vacker. Men framförallt handlar det om en skön skiva att ta in i sin helhet.

”Boredomtapes” släpps 28 juni via Gus Rings bandcamp-sida, gusringsounds.bandcamp.com.

/ Andreas Homanen

Off to Bråvalla

Funderar på att ta en musikfri vecka efter det här…

Skulle någon leta efter mig är det här de säkraste tillfällena:

 

Torsdag

Markus Krunegård, Bring Me The Horizon, Dropkick Murphys, Lana Del Rey, Iron Maiden, M.I.A.

Fredag

Bombus, Raubtier, Movits!, The Hives, Mando Diao, Placebo, Panda Da Panda

Lördag

The Bots, Truckfighters, Graveyard, Elliphant, Bad Religion, Kanye West

The Bots – ’No One Knows’

The Bots – ’No One Knows’

Fader

Betyg: 5/5

”Nobody cares when you are gone

Nobody cares when you are wrong”

The Bots är ett av de mer intressanta namnen till årets Bråvallafestival, och de har hyllats rejält redan. De spelar en ganska enkel bluesrock med inslag av punk emellanåt. Och så har de ”No One Knows”, som är något alldeles speciellt.

I grunden är det en enkel ballad. Men den har en sorgsenhet i texten, som exponeras mot den nakna och kalla skönheten i Mikaiah Leis röst. Och gör känslorna så mycket starkare. Gitarren och trummorna bara flyter med och lyfter upp melodin då och då. Det är så vackert att det inte är något mindre än ett smärre storverk The Bots har åstadkommit.

Förmodligen är det låtens mörker i kombinationen med längden och enkelheten, som gör att den påminner om Monster Magnets ”Little Bag of Gloom”. Där har i och för sig mörkret svärtats ned ytterligare några grader. Och något vacker går inte att hitta i Dave Wyndorfs röst. Där är det istället som att hans inre mörker bestämt sig för att ta över stämbanden fullständigt.

/ Andreas Homanen

Tristess som orsak till betygshets?

First Aid Kit – ’Stay Gold’

Jagadamba/Columbia Records

Betyg: ?/5

 

Blir längtan efter det omvälvande till slut för stor? Det omvälvande som fullständigt omkullkastar allt. Allt som var sant, allt som var fantastiskt, allt som var ’det bästa någonsin’. Något som sätter helt nya standarder. Något som skapar nya världar eller nya förhållningssätt till den befintliga. Eller något som åtminstone är så bra att det är värt att fullständigt förbehållslöst älska för en stund.

Finns det där totalt omvälvande ens på riktigt? Eller är allting bara efterhandskonstruktioner. För att en vändning i historien är tacksam att berätta om. Berättandet som lägger på ett än mer vämjeligt lager av otidsenlighet över 70-talets rockband, som bara gör det än mer förkrossande när punken kommer och mosar precis allting.

Eller måste man som musikrecensent hoppas på omvälvande? Finns det någon poäng med sysslan annars? Eller blir det bara surhet kvar över att allt bra redan gjorts annars? Nostalgi är kanske inte en helt attraktiv företeelse att alltid ha som ledstjärna. Och har du det torde tron på det omvälvande bli orubbligt skadad.

Eller är det tristessen i fruktlöst sökande efter något riktigt bra, som till slut framkallar hyllningar? Bara för att ha något att hylla. För att man ska hylla. För att det blir trist annars.

Är det rädslan för tristess som ligger bakom totalhyllningarna av First Aid Kits ”Stay Gold”? Jag vete fasen. Jag har bara lyssnat en halv gång. Sedan kom Lana Del Reys ”Ultraviolence” så jag bryr mig inte särdeles mycket. Jag kommer förmodligen att plocka upp den framåt höstkanten och förbehållslöst älska den ett tag.

/ Andreas Homanen

Motala kan också – Motala Thrashfest

Efter

(tidsordningen kan vara skev här…)

att Skrikhult och Norrköping presenterat sin Black Christmass och Gaphals och Linköping sin Lights Out Fest, har Motala sin Thrash Fest. Den hålls på Kultur-akademin mitt under brinnande sommar – Lördag 19 juli. Banden som spelar är:

F.K.Ü. (se)

HAVOK (us)

DEATH BEFORE DISHONOR (us)

MIASMAL (se)

TYRANEX (se)

VANHELGD (se)

NEKROKRAFT (se)

CONFLAGRATOR (se)

Biljetter här.