Hellacopters-dag

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-14

Det ligger en hög med nio skivor bredvid mig på skrivbordet. Samtliga Hellacopters-släpp, förutom två samlingar. De jäklarna ska sluta.

Det känns som att jag varit med dem sen de startade. Det stämmer väl på något år iallafall. Såg videon till (Gotta Get Some Action) Now! på Voxpop 1996. Jag var 15 år och tyckte förmodligen att de såg lite läskiga ut. När de åkte omkring i go-kartarna. Även om jag gillade låten.

1997 kom andra skivan; Payin’ the Dues. Jag hade precis börjat gymnasiet, och den här skivan var en av få ljuspunkter det året. Men vilken ljuspunkt sen. Ledde till att jag släpade med mig två av mina bästa kompisar ner till Skylten den fjärde november. Min första riktiga konsert.
(räknar inte diverse skabbiga rocktåg, badrockar och liknande)
Jag var så färsk att jag inte tänkte på öronproppar. Bad idea på en Hellacopters-konsert lärde jag mig.

Jag glömmer aldrig inledningen när Nicke hoppar upp till mikrofonen och kör igång You Are Nothin’. Han såg nästan lite vilsen ut, men jäklar vilken energi ändå. Och Dregen var ju inte lite cool heller. Min favoritlåt från andra skivan; Riot on the Rocks, kom som tredje låt nånstans. Det är fortfarande bland det bästa jag sett. Låten är 1:23 lång, men de lyckades få in mer attack och energi än vad många band klarar på en hel karriär. Soulseller och 1995 var två andra höjdare. För att hinna med bussen tillbaka ut till landet tvingades vi gå innan det hela var klart. Men i mina ögon och öron kunde inte Hellacopters göra fel efter det här.

Två år senare hade Grande Rock släppts, och jag såg dem på Hultsfred. Hawaii. Vilket i stort sett är så långt bort från Skylten som man kan komma i Sverige. Globen undantagen möjligtvis. Det var bra, men rätt trist. Eftermiddagssol och 15000 personer i publiken vägde lätt jämfört med mörker och 300 personer på Skylten. Verkligen.

Efter det har jag sett dem två gånger på Platens, en gång på Kalas i Norrköping och ytterligare en gång i Hultsfred. På skiva har de förändrats rejält under tiden. Från den hyperdistade punkrocken i början, till dagens mer mainstreamartade rock. Live har mindre hänt, vilket inte gör något alls då i stort sett är bäst i världen live.

Så det är med stor sorg jag har en Hellacopters-dag idag. Fasen också.

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 39

Fredag, 25 september

Club Chateau på Palatset.

 

Lördag, 26 september

Strebers spelar på Doom, med Death Alley och Joy på The Crypt.

Jesper Rönndahl på Konsert & Kongress. Info.

And We Should Die of That Roar har dubbelspelning i Norrköping. Eftermiddagen på Vaxkupan och kvällen på Swartsens Trädgård.

 

Ostrukturerad men rolig ståuppkväll

Alla Mina Kamrater

2015-05-15

Norrköping, Dynamo

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-05-18

 

Ståuppklubben NKPG HaHa! har inte riktigt hunnit etablera sig på samma sätt som systerklubben LKPG Haha!, men till säsongsavslutningen slår de till med något av det hetaste som går att se på en ståuppscen i Sverige idag – Alla Mina Kamrater.

Martin Soneby, Fritte Fritzon, David Sundin och Nisse Hallberg har med sitt poddradioprogram med samma namn skaffat sig en imponerande stor publik på runt 400 000 nedladdningar i månaden.

Sedan är det inte riktigt rättvisande att kalla det här för en liveversion av podden. Det är mer en vanlig ståuppkväll som har relativt få beröringspunkter med en podd-sändning. Inledningen görs gemensamt och en torr beskrivning av den skulle vara att det huvudsakligen går ut på att de fyra ska håna varandra i tur och ordning. Och presentera dem utifrån deras respektive roller i podden – den lätt alkoholiserade, den gamle, den tjocke och den korte. Men de gör det väldigt roligt och får igång publiken i det fullsatta Dynamo rejält.

Därefter blir det varsitt ensampass. Efter en lottdragning om turordningen inleder Nisse Hallberg. Förutom alkohol blir det mycket prat om Södermalm, vilket kan tyckas vara väl smalt. Men det är samtidigt lätt att förstå varför Nisse av många ses som en av de allra roligaste ståupparna idag – han har en unik stil som mycket kommer utifrån hans speciella kroppsspråk. Fritte Fritzon är näst på tur. Hans roll är att vara den gamle, och det blir en del skämt om ålder. Även om han kör en del smala religionsskämt så är han den bredaste av de fyra.

Alla Mina Kamrater avfärdas ofta slentrianmässigt genom beskyllningar för att vara grabbigt och bara handla om alkohol och sex. Det blir en del sådant under kvällen, men det är aldrig plumpt och det finns minst lika mycket som inte har ett dugg med något av de ämnena att göra. Ta Martin Sonebys självhånande segment som exempel. Han kritiseras vanligen hårdast av de fyra, men han är minst lika hård mot sig själv som han är mot andra. Och det mesta han säger drar ned mängder av skratt.

David Sundin är sist ut. Hans inledande förvirringsrutin är bland det roligaste under kvällen. Över huvud taget är det ett på ytan väldigt ostrukturerat framträdande som tydliggör timingens betydelse. Själva orden han säger är mest röriga och har ett något oklart sammanhang, men sättet han säger det på gör det fantastiskt roligt. Som helhet motsvarade Alla Mina Kamrater alla förväntningar, och kvällen hamnar förmodligen högt på mångas lista över årets roligaste stunder.

/ Andreas Homanen

Ny klubb med känsla av hemmafest

Publicerad i NT 2015-07-08

 

På onsdagskvällen är det premiär för en klubb på Harrys i Norrköping av lite annorlunda slag. Vardagsrummet är kanske inte det första som kommer upp när du föreställer dig en utekväll. Men Thomasine Eriksson gjorde precis det och drog igång ”Thomasines vardagsrum”, som kommer att husera på Harrys under sex onsdagskvällar i sommar.

– Vi ska hålla till på uteserveringen och möblera om med soffor och lampor för att få till vardagsrumskänslan. Jag vill att det ska kännas som en hemmafest och kombinera en trevlig miljö med bra musik. Musiken kommer att vara pop och rock åt indiehållet, något som hon tycker att det finns för lite av.

Thomasine är ingen nybörjare, utan har varit med i föreningen Klubb Republik, som arrangerar fester och konserter, sedan ett halvår. Dessutom var hon med och anordnade ”God kväll: Folkparken” som hölls i maj. Det var då som vardagsrumsidén först föddes.

– Många känner sig otrygga i Folkparken på kvällen. Vi ville göra något åt det genom att återskapa den tryggaste platsen för många, vilket är vardagsrummet i hemmet. Så vi lyste upp och flyttade dit soffor och spelade musik. Det blev en succé med 300 besökare. Vi vill gärna arrangera liknande kvällar på andra platser, och det passar bra i och med att det är ett koncept som går att flytta runt.

Ryktet spred sig och Harrys tog kontakt med Thomasine för att ordna en klubb under sommaren, och ”Thomasines vardagsrum” blev resultatet.

– Jag har fått väldigt stor frihet när det gäller utformningen av klubben. Det har varit mycket jobb, men roligt. Och det ska bli väldigt kul att se det komma till liv.

/ Andreas Homanen

Fulländat, Hurula!

Hurula

2015-07-28

Norrköping, Knäppingsborg

Betyg: 5/5

Publicerad i NT 2015-07-30

 

Så snart som den populärkulturella pendeln svänger över minsta lilla millimeter åt rockhållet så kommer Robert Hurula att bli störst i Sverige. Att han inte redan är där kan inte ha någon annan förklaring än att samhället inte är på samma plats som han är. På sina två skivor med Masshysteri och solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” har han formligen sprutat ur sig punkiga poplåtar som dryper av en angelägenhet som går att ta på. Och som platsar i evigheten. Minst.

Nu är inte Hurula på något sätt någon uteslutande en underground-angelägenhet – Knäppingsborgstorget är näst intill så fullt det kan bli. Vid en snabb genomlyssning av Hurulas låtkatalog kan det tyckas föreligga uppenbara risker för att det blir en spelning i rasande tempo utan andhämtningspauser – men det tycks som att han letat upp alla sina tillbakalutade stunder ur karriären och tagit med dem till Norrköping – spelningen är fylld av dynamik.

De lugnare låtarna bygger upp förväntningarna inför Hurulas snabbare och hårdare signaturnummer. Ta bara nästan-balladen ”Om jag tänker alls” som leder in i ”Masshysteri del 2”. En sådan kombination är värdig vilket extranummer som helst på en vanlig konsert. Den sistnämnda är rent överjordiskt drabbande med sitt maniska riff i introt och refrängen. Plus att sången förstärks av basisten Manuela Iwansson som är så tänd att intensiteten blir rent magisk.

Hurulas låtar avhandlar relativt traditionella ämnen som uppbrott, ungdomlig tristess i staden och frustration över samhället. Men sättet han framför dem på är så direkt att det är svårt att inte uppslukas och glömma allting runtomkring. Manuela Iwansson kommer tillbaka på sång i ”Betongbarn” i en version som bara den kräver att Hurula gör ett livealbum nu. Eller ännu hellre igår. Å andra sidan är det svårt att se att det skulle gå att fånga en sådan här upplevelse på annat sätt än att se det själv live.

När konserten börjar närma sig en timme i längd sätts ”Det är ok om du glömmer mig” igång. Den är så intensiv och fulländad att det bara är att stå och njuta. Låten mynnar ut i en smått sinnessvridet ylande kakafoni som är så total att när den övergår i något annars så omotiverat som ett långt gitarrsolo, är det fortfarande helt fascinerande. Hurula lämnar scenen under solot, men kommer tillbaka och avslutar låten och lämnar publiken helt matt.

Så, nu är det bara för den där pendeln att svänga illa kvickt. Det får inte finnas någon kvar som inte vet vem Robert Hurula är.

Andreas Homanen

Östgötsk musiker på europeisk ensamturné

Tidigare publicerad i NT 2015-07-22

I en musikbransch som blir tuffare blir det vanligare att artister får sköta allt själva. En som tagit fasta på detta är östgöten Gus Ring. I våras kunde han ses spela och sjunga på pendeltåget mellan Norrköping och Linköping. Nu vid månadsskiftet han ut själv på en egenregisserad mini-turné i Europa.

– Idén kom när jag såg att Damien Rice skulle spela i Köpenhamn. Jag tänkte att det skulle passa bra att spela själv i samband med konserten. Sedan råkade det vara en festival i Helsingör dagen innan som jag fick spela på.

Efter att festivalen var bokad satte jobbet igång med att jaga fler spelningar.

– Jag ställde in mig på att göra allting själv – kontakta spelställen, ordna transport och planera allting. Jag har fått mejla som en galning och nöja mig med ganska lite.

Mejlandet har resulterat i en brokig skara spelställen till turnén, bland annat ska Gus spela på en pub i red light district i Hamburg och en restaurang i Göteborg. Huruvida det blir fler pendeltågsspelningar får framtiden utvisa.

/ Andreas Homanen

Trubadurvarning för Anders Wendin

Anders Wendin

2015-07-31

Munken in the Park, Norrköping

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-08-01

 

Att Anders Wendin, eller Moneybrother som han framförallt gjort sig känd som, kommer till Munken in the Park med endast en medmusikant skulle kunna innebära en viss trubadurvarning.

Men å andra sidan passar det bra ihop med den mer tillbakalutade stil som han slog in på med den första skivan i eget namn; ”Dom ska få se vem dom roat sig med” som släpptes förra året.

Och Anders Wendin är ju inte direkt någon duvunge – han hör förmodligen till den grupp artister som inte har förmågan att göra en dålig spelning.

Publiken är stor, men Anders Wendin är inledningsvis inte helt nöjd med responsen han får. Det tar sig dock undan för undan och till slut blir det riktigt bra.

Låtmaterialet hämtas framförallt från ”Dom ska få se…” men han blandar in lite äldre material också. Moneybrother-låtarna ”Stormy weather” och ”They’re building walls around us now” håller så klart sin plats, men det är framförallt där som trubadurvarningen är befogad – det är alltför tydligt att låtarnas storslagna ursprungsarrangemang är saknade.

Då lyckas Anders Wendin betydligt bättre med nummer som ”Himlen som du drömmer om”, ”Men bara om min älskade väntar” och avslutande ”Tåget som går in till stan”.

Andreas Homanen

En låtparad som visar Krunegårds styrka

Markus Krunegård

2015-07-24

Norrköping, Holmentorget

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-07-27

 

Fredagskvällens spelning är den tredje på ett år i Norrköping för Markus Krunegård – så kan det tyckas som att det borde behövas något extra för att få det att lyfta. Och kanske ytterligare något till när det är en smått kylslagen julikväll som det här.

Hursomhelst har Holmentorget fyllts upp bra av en stor publik till denna avslutning av Industrisemester. Markus Krunegård inleder med den febriga rock som präglat hans senaste två släpp. Och han och det kompetenta bandet gör den precis så intensiv som den ska vara. Dock är inte låtvalet helt spännande. Ett något udda inslag är hyllningen till för-akten Pontiak Johanzon – en versrad från dennes ”Bort från stan” letar sig in i ”Let’s go nu är jag din yo”.

Mot mitten av spelningen börjar låtlistan luckras upp, och Markus Krunegård höjer konserten flera nivåer. En imponerande tung ”Samma nätter väntar alla” från debutplattan följs av en nostalgidrypande ”På promenaden” som är något av det bästa som framförs.

Därefter blir det en parad låtar som visar på styrkan i Markus Krunegårds katalog – låtarna är så bra att han hade kunnat klanta till det ofantligt och det hade ändå blivit bra. Nu blir det långt från så och en minnesvärd kväll, precis som Markus Krunegård själv säger från scen. Han verkar inte behöva göra särskilt mycket mer än att vara sig själv för att det ska vara värt att se honom. Även en tredje gång.

Allra sist blir det tack och lov en djupdykning i den vemodiga svärtan från ”Mänsklig värme” med ”Korallreven & Vintergatan” och ”Askan är den bästa jorden”, som gör det minnesvärda riktigt vackert också.

 

Låtlista

1. Du stör dig hårt på mig

2. Hell yeah Norrtälje

3. Go Johnny Go

4. L.A. L.A.

5. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

6. Let’s go nu är jag din yo

7. Samma nätter väntar alla

8. På promenaden

9. Invandrarblues

10. Jag är en vampyr

Extranummer:

11. Hela livet var ett disco

12. Korallreven & Vintergatan

13. Askan är den bästa jorden

 

/ Andreas Homanen

Berlin 2009-01

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2009-02-02

0315 – lördag morgon. Jag och E vaknar upp i Norrköping tillsammans. Antingen till Kents ”747” eller Eldkvarns ”Bröllopssång #1”. Någon av dem är det. Beroende på vems telefon som går igång först. Snabb påklädning och minimal packning innan vi ger oss ut i Norrköpingsnatten. Drottninggatan är en halvvacker syn halv fyra natten mellan fredag och lördag, lönehelg.

 

Swebus till Nyköping och lokalbuss till Skavsta. Den första var full med mer eller mindre sovande indiedrägg, mer eller mindre sovande asiater, samt mer eller mindre sovande vanliga människor på väg norrut i natten. Den sistnämnda bussen plockade upp diverse flygpersonal. De flesta typ italienare.

 

Flyget sen. Halvfullt. Sen Berlin. Kallt. Förvirrande till en början. Sen rätt coolt. Frukost på McDonalds. Körde en hyfsat kass variant av tyska till att börja med när jag beställde. Men gled över i engelska när jag insåg att jag inte hade en chans att hänga med i vad de sa när de svarade mig. Därefter blev det den första av ett antal långa promenader i staden. Var inne på KaDeWe,  kollade den bombade kyrkan. Sen gav vi oss iväg på mer sightseeing. Var uppe i ett köttigt torn. Gick ännu mer. Såg Colombias president. Såg en hel del sevärdheter. Stek till lunch. Öl.

 

Frös sen ihjäl lite lätt. Medan vi fortsatte gå och titta. Riksdagen. Där några jävla mimare höll till. Brandenburger Tor. Förintelseminnesmärket. Här någonstans gjorde min vänsterfot uppror och började göra ont som fasen. Värme på Starbucks. Flykt ner i tunnelbanan. Mer gång. Mer Berlin. Haltar mig fram längs Oranienburg Strasse. Alexanderplatz. Var rätt trötta häromkring, så det blev pendeltåg ut till flygplatsen igen. Snö. Bil från Skavsta. Tårta framme i Norrköping. Lägger oss i samma säng som vi lämnade till Jocke Bergs eller Plura Jonssons röst på morgonen.

/ Andreas Homanen