Thomas Roth – ’Försvaret av Stockholm under kalla kriget’

Thomas Roth – ’Försvaret av Stockholm under kalla kriget’

Planerna, organisationen och hotbilden mot Sveriges huvudstad

Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Betyg: 3/5

 

”Försvaret av Stockholm under kalla kriget” är en något smal bok. Underhållningsvärdet för den breda massan torde vara ytterst begränsat. Vilket inte är alls konstigt sett till att det är en grundlig genomgång över hur det var tänkt att Stockholm skulle försvaras. Grundlig i dess allra bästa bemärkelse – Thomas Roth går igenom allt från kaliber på artilleripjäser till hur stora hemvärnsförband som skulle försvara en viss byggnad i Stockholm. Det innebär också att det emellanåt blir fullständigt utmattande att läsa. Så, läs inte den här om du inte är väldigt, väldigt, väldigt intresserad av det här ämnet.

 

/ Andreas Homanen

Simon Dunstan & John Laffin – ’Sexdagarskriget – Den stora urladdningen 1967’

Simon Dunstan & John Laffin – ’Sexdagarskriget – Den stora urladdningen 1967’

Osprey/Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Betyg: 2/5

 

Ibland kan det vara skönt att läsa något rent militärt. Något som inte alls beskriver civilibefolkningens umbäranden eller den enskilde soldatens kval. Men inte om det samtidigt är så dåligt skrivet som det här. Det är som att en möp i medeltonåren skrivet (eller översatt). Dessutom är upplägget rörigt och fakta upprepas konstant.

Boken behandlar sexdagarskriget mellan Israel och sina grannar 1967. Det militära beskrivs ingående och utförligt, men letar du efter något som helst utöver det så är det inte särskilt mycket att ha till bok.

 

/ Andreas Homanen

Renzo Aneröd – ’Vildsvinet’

Renzo Aneröd – ’Vildsvinet’

Pocketförlaget

Betyg: 2/5

 

I kölvattnet av Jens Lapidus är det lätt att klumpa ihop och/eller jämföra svenska gangsterromaner med ”Snabba Cash”. Det kan tyckas tröttsamt, men genrén har ändå sin måttstock där. ”Vildsvinet” når på väldigt få punkter upp till den standarden.

I centrum står Zanko, en kriminell i Göteborg. Han och hans närmaste följs genom våld, brott, familjebråk, droger och religion. Tyvärr är det inte mycket av det som engagerar, utan det är en väldigt standardmässig gangsterhandling med endimensionella karaktärer.

Det känslomässiga temat med Zankos splittring mellan olika lojaliteter fungerar något bättre. Och viss bättring nås ju mer plats religionen får ta. Ambitionen att berättelsen bottnar i Backabranden faller dock platt, och blir inte till mer än lätt meningslösa tillbakablickar som inte säger särskilt mycket.

 

/ Andreas Homane

Patrik Sjöberg med Markus Lutteman – ’Det du inte såg’

Patrik Sjöberg med Markus Lutteman – ’Det du inte såg’

Norstedts

Betyg: 3/5

 

Biografiers kvalitéer kan ligga på många plan. En intressant historia att berätta är oftast det mest grundläggande. Där har Patrik Sjöberg alla förutsättningar. Hans liv och karriär är fullt av dramaturgiskt tacksamma vändningar. Tillsammans med Markus Lutteman har han dessutom hittat ett språk som stämmer väl med den offentliga bilden av Patrik Sjöberg;

(och därmed blir trovärdigt)

den kaxiga höjdhopparen som alltid gått och går sin egen väg. Samtidigt är det en sympatisk bild av en av Sveriges största friidrottsstjärnor som visas upp.

Den stora uppgörelsen med Patrik Sjöbergs tränare Viljo Nousiainen präglar hela boken, men utan att det blir tjatigt.

”Det du inte såg” är en klart intressant biografi. Och att den är lättläst ska inte heller förringas.

 

/ Andreas Homanen

Vilda Svanar

Jung Chang – ‘Vilda Svanar – Tre döttrar av Kina

Prisma

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-07

 

Min lätta Asien-aversion på det kulturella området börjar så smått vackla. Förutom att Gobo och Vips lär tjata till sig minst en asiatisk skräckfilm inom en inte alltför avlägsen framtid, så har jag idag blivit klar med en kinesisk släktkrönika; Vilda Svanar – Tre döttrar av Kina.

Hittade den här boken via Financial Times lördagsdel Life & Arts för nåt år sen. Författaren Jung Chang intervjuades i deras ”Breakfast with the FT”-sektion, inför premiären av hennes Mao Zedong-biografi. Blev intresserad och beställde hem Vilda Svanar, som kom i början av 90-talet.Vilda Svanar är som sagt en släktkrönika. Tre kvinnor i huvudrollerna; mormor, mor och författarinnan själv. Hyfsat tung att läsa. 548 sidor. Fyllda med de tres umbäranden från det tidiga 1900-talet till 1978 då Jung Chang, som en av de allra första efter 40-talet, lämnade Kina för att studera i England.Det första som slår en efter att ha läst boken är hur enormt stora förändringar Kina genomgått under den här perioden. Från det post-kejserliga samhället som mest tycks ha styrts av sedvänjor och gamla traditioner, till det kommunistiska samhället som framstår som mer eller mindre sinnessjukt. Då boken är skriven av en kvinna blir det perspektivet inte oväntat dominerande. Och inte mig emot. Det är inte direkt som att jag har haft någon koll på kvinnors situation i Kina på 1900-talet.Innan kommunisterna tog över verkar deras tillvaro ha varit enormt styrd av män. Och av traditioner som styrde hur de skulle bete sig, vad de skulle ha på sig, vad de fick säga osv. Just de bitarna försvann till stor del i samband med kommunisterna. Men då kom istället extremt många andra (och föränderliga) krav, regler och lagar. Det var väldigt intressant att följa med i omvälvningarna, även om det är väldigt svårt att föreställa sig hur det var att leva i det samhället. Särskilt påtagligt är hur pass hämmade folk var i sitt tänkande, och hur pass svårt det tycks ha varit för dem att ifrågasätta och tänka kritiskt.

Det hela slutar dock i en ljusare och positiv ton; förändringarna tycks ha kommit snabbt när Mao dog. Det hade dock varit intressant att få med även de senaste årens utveckling.

/ Andreas Homanen

Arvikafestivalen 2010 – oavkortat

Grundmaterialet till rapporten från Arvikafestivalen 2010. Den redigerade versionen finns här.

Min publicerade version finns här:

Ovanligt trevligt i Arvika

Den långa är längre. Och med bilder:

Äntrade Arvika till tonerna av Timo Räisänen. Utanför bilen. Innanför var det med all säkerhet ”Roscoe”. Sommarens låt.
Efter lite normal halvförvirring tog vi oss in till ett helvetiskt kvavt festivalområde, och vår första spelning; Johnossi. Skadat bra, även om nämnda kvavhet ”tvingade” in oss i öltältet bredvid. Tält förresten, vi övergav planerna på att sätta upp vårt eget rätt snart efter att vi kommit till parkeringen. Så, det blev att bilcampa. Lagom mysigt läge mellan en fabrik – modell öst – och lite skog och ett värmländskt fält.
På vägen ut tog vi en titt på Juliette Lewis på största scenen. Där passade hon sisådär. En svettig Platenskällare hemma i Linköping var en mer lämplig inramning. Minst sagt. Vi gick vidare. Bort mot bilen. Vin och uppblåsning av luftmadrasser, innan vi gick tillbaka för en bit skitstark taco, och [Ingenting] i tältet. Hamnade åter i ett öltält. Nu med några ärkevärmlänningar som bordskamrater. Pratade och fick se en bild på Pölsa. Regina Spektor i bakgrunden. Helt ok. Sen en minisväng till tältet igen och Robyn. Lämnade och gick mot Kent på stora scenen. Ok igen, men de kan nog aldrig bli mer än så för mig.
Att sova på luftmadrass i bil kan vara en rätt jobbig
(ljudlig)
historia.


Torsdagens snyggaste väska


Delar av Kents publik fick spärras in


Vår campinggranne, fabriken

Inledde fredagen med att inte göra någonting alls. Tog en sväng till campingen och konstaterade att vi nog gjort rätt val som bodde i bilen. La oss ner och halvdäckade på gräset.
In på området för en skvätt Deportees, följt av någon sorts standup på den obligatoriska ”perfomande-scenen”. Typ. Men rätt kul (DIVERSE GODSAKER!). Sen slapp vid bilen, innan Markus Krunegård äntrade stora scenen. Förmodligen en av de gladaste spelningarna. Därefter Göteborgskt svårmod á la Hästpojken. Skitbra. Och ”Ett bättre djur” är kanske årets tredje bästa låt. Klämde in Takida, följt av Dennis Lyxzén och Invasionen, innan det blev obligatorisk återhämtning vid bilen.
Återvände till In Flames. Som självklart inte kunde låta bli att låta bli att spela en endaste liten sketen låt från sina fyra första skivor. Dumma dem. Fortfarande en skitbra spelning, men jag tjatade nog rätt rejält på hemvägen om just de där fyra första skivorna.
Somnade till Miike Snows ”Animal”.
Att sova på liggunderlag i bil kan vara en rätt jobbig
(hård)
upplevelse.


Markus Krunegård


Kvällsmat. Gjorde ett bra intryck på langos-försäljaren. Eller nåt.

Lördagen så. Tack vare bilkörning en 100% nykter historia. Och enormt regnig. Som tur var var de två första spelningarna vi skulle på inne i Apollo-tältet. Alltså hyfsat torrt. Oskar Linnros först – snyggt, och sen Hypocrisy – hårt.
(Warpath!)
Därefter slappande i bilen, som mynnade ut i sömn. Och till slut ett beslut att försöka undkomma leran och ta sig upp från parkeringen. Efter att ha fått hjälp från tre festivalveteraner, och två Arvikaveteraner kom vi upp. Jävlar vilken tur, kan man sammanfatta det med. När vi senare lämnade själva festivalområdet möttes vi av beskedet ”parkeringen stängd” på grund av lera.
Såg Volbeat innan vi gick tillbaka för att nattpreppa bilen.
Sen kom Pete Doherty.
Och jag log säkert lite fånigt åt hur jäkla bra det var. Tredje gången för mig. I och med efterspelet med Pete sittande vid scenkanten i en halvtimme efter spelningens slut, landar den på andra plats i konstighet av de tre.
Att sova på liggunderlag i bil två nätter i rad kan vara en jäkligt jobbig
(skitjobbig)
upplevelse.


Mycket regn blev det


Tägtot


Besegrade leran


Babyshambles

Lämnade Arvika vid sjutiden på söndagsmorgonen. Sen följde en lång roadtrip fylld av The Clash, Roscoe och Thåström.

På det hela en mycket trevlig festival!

/ Andreas Homanen

Willy Russel – ‘Educating Rita’

Willy Russell – ’Educating Rita’

Reclam

Betyg: 4/5

 

Det är så lätt att se varför ’Educating Rita’ har blivit en stapelvara som kurslitteratur för engelskaundervisning. Mötet mellan två människor är så fullständigt rotat i deras språk. Hur språket visar på deras olikheter och var de kommer ifrån. Och hur deras relation utvecklas kommer också det ifrån språket.

’Educating Rita’ handlar om läraren Frank som tar sig an studenten Rita. Eller om studenten Rita som tar sig an läraren Frank. Oavsett vilket så hittar de undan för undan varandra. Rita i hennes långsamma uppvaknande till litteraturen genom Franks guidning, och Frank i sitt upptinande av sällskapet med en betydligt yngre kvinna.

Det skulle gå att avfärda ’Educating Rita’ på mer än ett sätt. Hyllningen till litteraturen genom förförandet av den enkla och oförstörda människan, gubbsjuka etc. Men när dialogen är så här bra så faller de argumenten och de flesta andra. Det går verkligen att se sig Michael Caine framför sig och det går inte att komma ifrån att längta efter hans torrhet i filmversionen.

 

/ Andreas Homanen