Ostrukturerad men rolig ståuppkväll

Alla Mina Kamrater

2015-05-15

Norrköping, Dynamo

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-05-18

 

Ståuppklubben NKPG HaHa! har inte riktigt hunnit etablera sig på samma sätt som systerklubben LKPG Haha!, men till säsongsavslutningen slår de till med något av det hetaste som går att se på en ståuppscen i Sverige idag – Alla Mina Kamrater.

Martin Soneby, Fritte Fritzon, David Sundin och Nisse Hallberg har med sitt poddradioprogram med samma namn skaffat sig en imponerande stor publik på runt 400 000 nedladdningar i månaden.

Sedan är det inte riktigt rättvisande att kalla det här för en liveversion av podden. Det är mer en vanlig ståuppkväll som har relativt få beröringspunkter med en podd-sändning. Inledningen görs gemensamt och en torr beskrivning av den skulle vara att det huvudsakligen går ut på att de fyra ska håna varandra i tur och ordning. Och presentera dem utifrån deras respektive roller i podden – den lätt alkoholiserade, den gamle, den tjocke och den korte. Men de gör det väldigt roligt och får igång publiken i det fullsatta Dynamo rejält.

Därefter blir det varsitt ensampass. Efter en lottdragning om turordningen inleder Nisse Hallberg. Förutom alkohol blir det mycket prat om Södermalm, vilket kan tyckas vara väl smalt. Men det är samtidigt lätt att förstå varför Nisse av många ses som en av de allra roligaste ståupparna idag – han har en unik stil som mycket kommer utifrån hans speciella kroppsspråk. Fritte Fritzon är näst på tur. Hans roll är att vara den gamle, och det blir en del skämt om ålder. Även om han kör en del smala religionsskämt så är han den bredaste av de fyra.

Alla Mina Kamrater avfärdas ofta slentrianmässigt genom beskyllningar för att vara grabbigt och bara handla om alkohol och sex. Det blir en del sådant under kvällen, men det är aldrig plumpt och det finns minst lika mycket som inte har ett dugg med något av de ämnena att göra. Ta Martin Sonebys självhånande segment som exempel. Han kritiseras vanligen hårdast av de fyra, men han är minst lika hård mot sig själv som han är mot andra. Och det mesta han säger drar ned mängder av skratt.

David Sundin är sist ut. Hans inledande förvirringsrutin är bland det roligaste under kvällen. Över huvud taget är det ett på ytan väldigt ostrukturerat framträdande som tydliggör timingens betydelse. Själva orden han säger är mest röriga och har ett något oklart sammanhang, men sättet han säger det på gör det fantastiskt roligt. Som helhet motsvarade Alla Mina Kamrater alla förväntningar, och kvällen hamnar förmodligen högt på mångas lista över årets roligaste stunder.

/ Andreas Homanen

Ny klubb med känsla av hemmafest

Publicerad i NT 2015-07-08

 

På onsdagskvällen är det premiär för en klubb på Harrys i Norrköping av lite annorlunda slag. Vardagsrummet är kanske inte det första som kommer upp när du föreställer dig en utekväll. Men Thomasine Eriksson gjorde precis det och drog igång ”Thomasines vardagsrum”, som kommer att husera på Harrys under sex onsdagskvällar i sommar.

– Vi ska hålla till på uteserveringen och möblera om med soffor och lampor för att få till vardagsrumskänslan. Jag vill att det ska kännas som en hemmafest och kombinera en trevlig miljö med bra musik. Musiken kommer att vara pop och rock åt indiehållet, något som hon tycker att det finns för lite av.

Thomasine är ingen nybörjare, utan har varit med i föreningen Klubb Republik, som arrangerar fester och konserter, sedan ett halvår. Dessutom var hon med och anordnade ”God kväll: Folkparken” som hölls i maj. Det var då som vardagsrumsidén först föddes.

– Många känner sig otrygga i Folkparken på kvällen. Vi ville göra något åt det genom att återskapa den tryggaste platsen för många, vilket är vardagsrummet i hemmet. Så vi lyste upp och flyttade dit soffor och spelade musik. Det blev en succé med 300 besökare. Vi vill gärna arrangera liknande kvällar på andra platser, och det passar bra i och med att det är ett koncept som går att flytta runt.

Ryktet spred sig och Harrys tog kontakt med Thomasine för att ordna en klubb under sommaren, och ”Thomasines vardagsrum” blev resultatet.

– Jag har fått väldigt stor frihet när det gäller utformningen av klubben. Det har varit mycket jobb, men roligt. Och det ska bli väldigt kul att se det komma till liv.

/ Andreas Homanen

Fulländat, Hurula!

Hurula

2015-07-28

Norrköping, Knäppingsborg

Betyg: 5/5

Publicerad i NT 2015-07-30

 

Så snart som den populärkulturella pendeln svänger över minsta lilla millimeter åt rockhållet så kommer Robert Hurula att bli störst i Sverige. Att han inte redan är där kan inte ha någon annan förklaring än att samhället inte är på samma plats som han är. På sina två skivor med Masshysteri och solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” har han formligen sprutat ur sig punkiga poplåtar som dryper av en angelägenhet som går att ta på. Och som platsar i evigheten. Minst.

Nu är inte Hurula på något sätt någon uteslutande en underground-angelägenhet – Knäppingsborgstorget är näst intill så fullt det kan bli. Vid en snabb genomlyssning av Hurulas låtkatalog kan det tyckas föreligga uppenbara risker för att det blir en spelning i rasande tempo utan andhämtningspauser – men det tycks som att han letat upp alla sina tillbakalutade stunder ur karriären och tagit med dem till Norrköping – spelningen är fylld av dynamik.

De lugnare låtarna bygger upp förväntningarna inför Hurulas snabbare och hårdare signaturnummer. Ta bara nästan-balladen ”Om jag tänker alls” som leder in i ”Masshysteri del 2”. En sådan kombination är värdig vilket extranummer som helst på en vanlig konsert. Den sistnämnda är rent överjordiskt drabbande med sitt maniska riff i introt och refrängen. Plus att sången förstärks av basisten Manuela Iwansson som är så tänd att intensiteten blir rent magisk.

Hurulas låtar avhandlar relativt traditionella ämnen som uppbrott, ungdomlig tristess i staden och frustration över samhället. Men sättet han framför dem på är så direkt att det är svårt att inte uppslukas och glömma allting runtomkring. Manuela Iwansson kommer tillbaka på sång i ”Betongbarn” i en version som bara den kräver att Hurula gör ett livealbum nu. Eller ännu hellre igår. Å andra sidan är det svårt att se att det skulle gå att fånga en sådan här upplevelse på annat sätt än att se det själv live.

När konserten börjar närma sig en timme i längd sätts ”Det är ok om du glömmer mig” igång. Den är så intensiv och fulländad att det bara är att stå och njuta. Låten mynnar ut i en smått sinnessvridet ylande kakafoni som är så total att när den övergår i något annars så omotiverat som ett långt gitarrsolo, är det fortfarande helt fascinerande. Hurula lämnar scenen under solot, men kommer tillbaka och avslutar låten och lämnar publiken helt matt.

Så, nu är det bara för den där pendeln att svänga illa kvickt. Det får inte finnas någon kvar som inte vet vem Robert Hurula är.

Andreas Homanen

Östgötsk musiker på europeisk ensamturné

Tidigare publicerad i NT 2015-07-22

I en musikbransch som blir tuffare blir det vanligare att artister får sköta allt själva. En som tagit fasta på detta är östgöten Gus Ring. I våras kunde han ses spela och sjunga på pendeltåget mellan Norrköping och Linköping. Nu vid månadsskiftet han ut själv på en egenregisserad mini-turné i Europa.

– Idén kom när jag såg att Damien Rice skulle spela i Köpenhamn. Jag tänkte att det skulle passa bra att spela själv i samband med konserten. Sedan råkade det vara en festival i Helsingör dagen innan som jag fick spela på.

Efter att festivalen var bokad satte jobbet igång med att jaga fler spelningar.

– Jag ställde in mig på att göra allting själv – kontakta spelställen, ordna transport och planera allting. Jag har fått mejla som en galning och nöja mig med ganska lite.

Mejlandet har resulterat i en brokig skara spelställen till turnén, bland annat ska Gus spela på en pub i red light district i Hamburg och en restaurang i Göteborg. Huruvida det blir fler pendeltågsspelningar får framtiden utvisa.

/ Andreas Homanen

Trubadurvarning för Anders Wendin

Anders Wendin

2015-07-31

Munken in the Park, Norrköping

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-08-01

 

Att Anders Wendin, eller Moneybrother som han framförallt gjort sig känd som, kommer till Munken in the Park med endast en medmusikant skulle kunna innebära en viss trubadurvarning.

Men å andra sidan passar det bra ihop med den mer tillbakalutade stil som han slog in på med den första skivan i eget namn; ”Dom ska få se vem dom roat sig med” som släpptes förra året.

Och Anders Wendin är ju inte direkt någon duvunge – han hör förmodligen till den grupp artister som inte har förmågan att göra en dålig spelning.

Publiken är stor, men Anders Wendin är inledningsvis inte helt nöjd med responsen han får. Det tar sig dock undan för undan och till slut blir det riktigt bra.

Låtmaterialet hämtas framförallt från ”Dom ska få se…” men han blandar in lite äldre material också. Moneybrother-låtarna ”Stormy weather” och ”They’re building walls around us now” håller så klart sin plats, men det är framförallt där som trubadurvarningen är befogad – det är alltför tydligt att låtarnas storslagna ursprungsarrangemang är saknade.

Då lyckas Anders Wendin betydligt bättre med nummer som ”Himlen som du drömmer om”, ”Men bara om min älskade väntar” och avslutande ”Tåget som går in till stan”.

Andreas Homanen

En låtparad som visar Krunegårds styrka

Markus Krunegård

2015-07-24

Norrköping, Holmentorget

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-07-27

 

Fredagskvällens spelning är den tredje på ett år i Norrköping för Markus Krunegård – så kan det tyckas som att det borde behövas något extra för att få det att lyfta. Och kanske ytterligare något till när det är en smått kylslagen julikväll som det här.

Hursomhelst har Holmentorget fyllts upp bra av en stor publik till denna avslutning av Industrisemester. Markus Krunegård inleder med den febriga rock som präglat hans senaste två släpp. Och han och det kompetenta bandet gör den precis så intensiv som den ska vara. Dock är inte låtvalet helt spännande. Ett något udda inslag är hyllningen till för-akten Pontiak Johanzon – en versrad från dennes ”Bort från stan” letar sig in i ”Let’s go nu är jag din yo”.

Mot mitten av spelningen börjar låtlistan luckras upp, och Markus Krunegård höjer konserten flera nivåer. En imponerande tung ”Samma nätter väntar alla” från debutplattan följs av en nostalgidrypande ”På promenaden” som är något av det bästa som framförs.

Därefter blir det en parad låtar som visar på styrkan i Markus Krunegårds katalog – låtarna är så bra att han hade kunnat klanta till det ofantligt och det hade ändå blivit bra. Nu blir det långt från så och en minnesvärd kväll, precis som Markus Krunegård själv säger från scen. Han verkar inte behöva göra särskilt mycket mer än att vara sig själv för att det ska vara värt att se honom. Även en tredje gång.

Allra sist blir det tack och lov en djupdykning i den vemodiga svärtan från ”Mänsklig värme” med ”Korallreven & Vintergatan” och ”Askan är den bästa jorden”, som gör det minnesvärda riktigt vackert också.

 

Låtlista

1. Du stör dig hårt på mig

2. Hell yeah Norrtälje

3. Go Johnny Go

4. L.A. L.A.

5. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

6. Let’s go nu är jag din yo

7. Samma nätter väntar alla

8. På promenaden

9. Invandrarblues

10. Jag är en vampyr

Extranummer:

11. Hela livet var ett disco

12. Korallreven & Vintergatan

13. Askan är den bästa jorden

 

/ Andreas Homanen

Historien viktigast för Robert Noack

Tidigare publicerad i NT 2015-08-01

 

Norrköpingssonen Robert Noack har gjort 250 föreställningar i rollen som Karl Oskar i musikalen ”Kristina från Duvemåla”.

Han har varit med från det att föreställningen hade nypremiär på Svenska Teatern i Helsingfors 2012 och under vändan på GöteborgsOperan under hösten och våren 2014-15. När NT Nöje träffade honom är det snart dags för repetitionerna inför nypremiären på Cirkus i Stockholm i höst att dra igång.

Efter så många år och föreställningar är det lätt att tänka sig att viss mättnad skulle kunna infinna sig. Men för Robert Noacks del har det inte skett ännu.

– Nej, det fortfarande kul. Musiken är så bra, och historien är väldigt intressant och aktuell.

Just historiens betydelse i ”Kristina från Duvemåla” är något som Robert ofta återkommer till. Utvandringen från Sverige till USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var så enorm att effekterna på Sverige är svåröverblickbara. Och med dagens flyktingströmmar i Europa, och debatten i Sverige, är det lätt att relatera till de problem och svårigheter som karaktärerna stöter på.

– Det känns verkligen som att det är en viktig historia att berätta, och det går att dra paralleller till så mycket som händer i samhället idag, menar Robert.

Under Robert Noacks tid med ”Kristina från Duvemåla” har många av de medverkande hunnit bytas ut, men kärnan är kvar.

– Det är också en stor anledning till att det fortfarande är så kul. Vi har ett väldigt bra samarbete och hjälper varandra att hålla arbetet fräscht.

Robert Noack fick rollen som Karl Oskar i stort sett direkt efter avslutningen av sin utbildning på Teaterhögskolan i Malmö, men det gick fort att bli bekväm med rollen.

– Det var nervöst att provsjunga så klart. Men jag har ett ganska bra självförtroende i sången. Och alla som arbetade med föreställningen var så trevliga så jag kände mig välkommen.

När det var klart att han fick rollen vidtog fasen med att arbeta med föreställningen.

– Det var en härlig, kreativ repetitionsperiod. Och det var också en stor förändring av själva musikalen, då den skulle tas ned från ett enormt format till ett mindre och mer anpassat efter scenen i Helsingfors, berättar Robert.

Trots att Robert trivs bra med sin nuvarande situation, så kan han längta efter att göra mindre föreställningar i framtiden och är öppen för att arbeta i hemstaden.

– Ja, det vore kul. Det verkar som att Norrköping spirar med kultur och konserter.

”Kristina från Duvemåla” har nypremiär på Cirkus i Stockholm den 12 september, och spelas fram till januari 2016.

Festival med stor spännvidd

Tidigare publicerad i NT 2015-08-03

Munken in the Park

Musikaliskt var uppställningen något svagare än många tidigare upplagor, och när Panda da Panda ställde in försvann den överlägset mest intressanta akten.

Men det innebar å andra sidan att en riktig publikdragare i Norlie & KKV hittade till torget utanför Saliga Munken. Fredagskvällen fick därför en välkommen tonårsskriksavslutning mitt i allt det medelålders-småmysiga som annars dominerade. Sen var deras hitkavalkad dock något för enformig.

Munken in the Park hade en bra spännvidd – från Louise Hoffstens finstämda blues, via Year of the Goats mörker-rock till Labyrints hip hop. Och även om den riktiga spetsen saknades så är bredden bra. Weeping Willows skänkte också den tidiga lördagskvällen en välbehövlig svärta – deras ”Broken Promise Land” blev helgens allra finaste och största stund.

Norrköpingsdottern Julia Adams korta spelning var eventuellt något för svår för den breda publiken, men det finns inga tvivel om att hon har stora förutsättningar för att bli ett av höstens mest intressanta namn. Hennes tilltal är helt eget och nya singeln ”04:00 A.M.” som premiärspelades är ett logiskt steg i rätt riktning.

En nyhet för året var initiativet med lokalmusik under lördag eftermiddag. Studiefrämjandet, Sensus och Vuxenskolan presenterade en rad band av hög kvalité, bland annat tätduon i vårens Livekarusell; In Hours och Strejkbrytaren. Föregående år har annars etablerade akter näst intill slösats bort då alltför få hittat dit. Sen är det så klart synd att inte fler får se vad det är som gror under ytan i länet.

Publiksiffrorna bör annars ha varit klart bra. När man tittar ut över folkmassan och jämför med hur intetsägande torget är i vanliga fall är det svårt att förstå att det är samma plats. Och musikens bredd gör att det finns plats för alla – det är få tillfällen då publiken är så här blandad. Jämför exempelvis hur det såg ut när Weeping Willows spelade mot när Labyrint gick upp på samma scen några timmar senare.

Norrköpingsborna ska vara glada över ett så bra arrangemang som Munken in the Park. En gratisfestival på en sådan perfekt plats mitt inne i stan mitt i sommaren är det sannerligen få städer som kan skryta med. Och att få dit en så värdig ersättare som Norlie & KKV med bara ett par timmars marginal är sannerligen imponerande.

 

Andreas Homanen

Attack från Alina Devecerski

Alina Devecerski

2015-07-14

Norrköping, Knäppingsborg

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-07-16

 

Alina Deverceski säger sig vara trött på att sitta instängd i studion. Men hon har valt ett bra tillfälle att komma ut – en sommarspelning på Knäppingsborg kan vara något riktigt speciellt.

På skiva går Alina Devecerski mellan det stenhårt attackerande, som var så hon presenterade sig på genombrottssingeln ”Flytta på dig” för några år sedan, och det mörka och tungsinta. Ikväll är det förstnämnda i fokus. Vilket är helt i sin rätt – den delen av musiken ligger förmodligen betydligt närmare den tänkta sinnesstämningen hos publiken än grubblerier. Mörkret kommer egentligen mest fram i ”De e dark nu”, som fungerar bra, men inte är fullt lika drabbande som studioversionen.

Alina Devecerski har två musiker med sig, och de får till ett stort ljud som pumpar ut över innergården. Men framförallt sjunger Alina riktigt bra. Speciellt när hon närmar sig det som ibland avfärdas som skrik, men som är hennes verkliga styrka. De främsta exemplen är ”Gnista + Gas” och ”Armé”, som det är svårt att inte ryckas med av.

Publiken är något trögstartad, men undan för undan och i takt med att intensiteten stegras blir det mer och mer dans framför scen. Alinas energiska scenstil hjälper till, och när ”Mina vänner med vapen” inleder avslutningen av konserten har hon fått med de flesta.

Konserten är slut redan efter 30 min, vilket kan låta väl kort. Men då har Alina Devecerski ändå hunnit med nio av de femton låtarna hon har släppt på sina två skivor. Och sett till vad hon presterade finns det inga tvivel om att hon är en av de mer intressanta artisterna att följa i Sverige idag.

 

Låtlista

1. Döda Rebeller

2. Ikväll skiter jag i allt

3. Frälsaren

4. Gnista + gas

5. De e dark nu

6. Mina vänner med vapen

7. Flytta på dig

8. Armé

9. Jag svär

 

/ Andreas Homanen

Inte så stort sug efter Backyard Babies

Backyard Babies

2015-06-27

Bråvalla, Panorama

Betyg: 3/5

Publicerad på corren.se och nt.se 2015-06-27

 

Solen skiner på Backyard Babies. Och de verkar rejält taggade på att spela igen efter sitt uppehåll. Och de nya låtarna skäms inte för sig, även om viss smitta från vad sångaren Nicke Borg pysslat med de senaste åren märks. Men publikreaktionerna är ändå relativt ljumna. Det verkar helt enkelt inte som att suget efter Backyard Babies är så stort längre, särskilt med tanke på att det ändå handlar om en comeback från ett av Sveriges största hårdrocksband genom tiderna. Under ”Brand New Hate” tar det sig något, men så är det också ett rejält stycke publikfrieri. Efter spelningen står det klart att skevheten i Backyard Babies karriär består – låtarna från ”Total 13” är helt enkelt för bra i förhållande till resten av katalogen.

/ Andreas Homanen