SÅ bra på gitarr

Robert Dahlqvist

2014-02-22

Linköping, L’Orient

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-02-24

 

Efter Hellacopters nedläggning, Thunder Express övergång till Dundertåget, och det sistnämndas upplösning (?), står nu Robert Dahlqvist ensam. I höstas kom hans skiva ”Solo” och det är den som står i fokus nu under turnén. Innan L’Orient-publiken fick se hur han klarar sig, fick de en uppvärmning av The Long Way Home. De spelar en trivsam americana som förmodligen gör sig bättre som radiomusik än live.

Skivan ”Solo” visar upp Robert Dahlqvist i ett Pugh-doftande 70-talslandskap, men när Dahlqvist äntrar scenen med sitt band, står det klart från första stund att live är det betydligt mer fokus på hårdrocksinslagen i musiken. Även om det så klart handlar om 70-talsaktig sådan. ”Inte en dag” och ”Vi tar båten” hinns dock med, och visar på en imponerande mångsidighet hos Robert Dahlqvist och bandet.

Roberts skicklighet är också hans problem. Han är så bra på gitarr att det tar överhanden från den inte helt oviktiga sysslan som frontman – för att ett band verkligen ska lyfta behövs ofta en central figur som det andra kretsar kring. Riktigt där är inte Robert Dahlqvist än.

Avslutningen av konserten domineras stort av Dundertåget-material. Vi får både balladen ”Delad vårdnad (ska du ha spö)” och den stenhårda ”Hakkakarl”. Bandet hoppar över extranummer-pausen och går direkt in i avslutande ”Ifrån mig själv”, som mer eller mindre är en modern svensk rock-klassiker. Robert Dahlqvist gör en storstilad sorti genom att avsluta låten med ett feedback-fyrverkeri värdigt en riktig stjärna.

/ Andreas Homanen

Hurra Hurra för Hurula

Hurula gav allt på Doom i Linköping.<br /><div class="byline italic">Bild: Andreas Homanen</div>

Hurula, Knifven, Saturday’s Heroes

2015-04-29

Linköping, Doom

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren 2015-05-02

 

Hurula äntrar scenen till dånande gitarrer som går över i en fullständigt gåshudsframkallande bra version av ”22”. Det är inte utan att det går att fråga sig vart det ska ta vägen därefter – har han tagit ut sig fullständigt direkt? Men det blir faktiskt bättre redan med andralåten ”Allt ska försvinna”.

Där har Hurula precis varje uns av den aura av livsvikigtighet som solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” från förra året hade. Det är en aura som höjer förväntningarna på livespelningar som den här oerhört högt.

Ett par låtar in i spelningen dras tempot ned något med ”Skjut mig”, men på det hela är det inte mycket andrum som lämnas för publiken. Hurula och bandet visar en frustande intensitet i allt de gör. Förutom soloskivan blir det också ett par låtar från ”Hurulas tid i Masshysteri, och de passar perfekt in, särskilt ”Dom kan inte höra musiken” och ”Masshysteri del 2”. ”Betongbarn” sitter sedan fullständigt perfekt och lämnar mig utmattad.

Efter 35 minuter går Hurula av scenen till ett nytt gitarrdån och ställer sig bland publiken innan det är dags för extranummer. Det blir ”Stockholm brinner” och ”Sveriges ungdom” och det är en lysande avslutning på en av årets bästa konsertkvällar.

Arrangerande Gaphals passade också på att presenterade två av banden i deras stall – Knifven och Saturday’s Heroes. De förstnämnda kommer med sin debutskiva i dagarna och är ett riktigt pålitligt liveband som bara blir bättre och bättre för varje spelning de gör. Finspångs Satyrday’s Heroes spelar en melodiös punkrock som under rätt förutsättningar kan nå ut relativt stort.

 

Låtlista

1. 22

2. Allt ska försvinna

3. Om jag tänker alls

4. Masshysteri del 2

5. Skjut mig

6. Sluta deppa mig

7. Dom kan inte höra musiken

8. Låt dom hata oss

9. Betongbarn

10. Det är ok om du glömmer mig

Extranummer

11. Stockholm Brinner

Extranummer 2

12. Sveriges ungdom

 

/ Andreas Homanen

Imponerande start av Imperial State Electric

Imperial State Electric

2015-09-04

Linköping, The Crypt

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-07

 

Äntligen är sommaren över och konserthösten kan börja på riktigt. Och arrangören Gaphals såg på fredagskvällen till att Linköping fick en riktigt bra start när Imperial State Electric hade sin turnépremiär på The Crypt. Bandet är en särdeles pålitlig leverantör av rock ‘n’ roll, och de visade med inledande ”Let me throw my life away” och ”Uh huh” att den här kvällen inte skulle bli något undantag.

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Nicke Andersson är så klart bandets själ, hjärta, hjärna och åtminstone en stor del av dess blodomlopp, men en alldeles vital del är basisten Dolf de Borst som har karisma som många med betydligt mer framskjutna positioner i band bara kan drömma om.

Sedan är helheten också imponerande ­– det är rock av det allra finaste märke. Nicke Anderssons melodikänsla har bara blivit bättre och bättre med åren och han och bandet parar det med ett supertight framförande. När de svänger fram låtar som ”Sheltered in the sand” är det inget mindre än lysande.

Imperial State Electric släppte nyligen sin fjärde skiva ”Honk Machine”. Även om vissa kör- och blåsutsmyckningar letat sig in, så var det medta som det brukar. Och de spår som tagit plats i låtlistan ikväll håller sin plats mer än väl. Särskilt den smått fantastiska ”Another armageddon”.

Efter en frenetisk första halvtimme faller Imperial State Electric in ett småtrist riffande i närapå varenda låt, som sträcks ut alldeles för långt. Och fortsätter det med boogierockande som är rejält långt från något som kan kallas spännande eller bra. Vilket är väldigt synd när inledningen var så krossande.

Svårt att inte bli glad av Strebers

Strebers

2015-09-26

Linköping, The Crypt

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-09-28

 

Strebers brukar räknas till urfäderna till den glada punkvågen under början av 90-talet.

De har, delvis långt efter att de upphört med verksamheten och efter att delar av bandet ombildats som Dia Psalma, nått en status som ett riktigt klassiskt band, och stora salen på The Crypt var på lördagskvällen fylld av en förväntansfull publik.

Så är också Strebers ute på en återföreningsturné för att fira bandets 35-årsjubileum. Linköping är ett av de sista stoppen, men det märks inget av någon trötthet. I stället är det ett taggat band som går upp på scen till allsång till De Lyckliga Kompisarnas ”Dricka sprit”.

Och de får med sig publiken direkt i inledningen med ”Högervindar” och ”Betongbarn”. Det röjs och sjungs för fullt. Några ur publiken som ställt sig längre bak i lokalen tittar på varandra och inser att de inte kan stå still längre och ger sig in i publikmassan framför scen. Många ser rent överlyckliga ut. Och även om mycket handlar om nostalgi, så gör Strebers en bra insats på scen, och verkar ha minst lika kul som publiken.

Musiken är inte direkt variationsrik, men melodiös så det räcker och blir över. Det är svårt att inte bli glad av den.

Som extranummer kör Strebers bland annat ”Blod svett och tårar” och ”39 steg” som är fruktansvärt bra. Det blir en perfekt avslutning av en riktigt bra punkkväll på The Crypt.

Och skulle Dia Psalma upphöra med sina återföreningsvändor (som ärligt talat börjar att kännas trötta) skulle åtminstone inte jag ha något emot om Strebers förlänger den här turnén ett par år. Ungefär. Och kanske slänger in en skiva när de ändå håller på.

Andreas Homanen

W.A.S.P. i Cloetta Center

W.A.S.P.

2007-04-30

Linköping, Cloetta Center

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-01

 

Valborgskvällen spenderades i Cloetta Center med bror. Konsert med W.A.S.P. Har aldrig lyssnat på dem, och hade en rätt vag uppfattning om dem. Har ”I Wanna Be Somebody” på mp3 och jag har sett den klassiska intervjun med originalgitarristen Chris Holmes. Så, mina förväntningar var inte särskilt höga. Mest att det skulle bli kul att ha sett dem.

Cloetta Center var avskärmat till knappt halva storleken. Perfekt. Fullt på golvet och nästintill fullt på läktaren. Skulle bandet dragit så här mycket folk i Linköping när de var som störst på 80-talet?

Efter en improviserad biljett gick vi in. Förbandet Sister Sin höll på. De lät som… W.A.S.P. mest. De var rätt bra. När sen själva konserten drog igång lyfte kvällen. Jäklar vad bra de var! Och hur coolt var det inte när Blackie Lawless klättrade upp på det svajande två meter höga mic-stativet och körde ett gitarrsolo? Skadat kul! Enda frågetecknet var de väldigt långa pauserna innan extranumren. Varför? De nya låtarna funkade riktigt bra, och de VAR bra. Ska kolla in årets ”Dominator”-skiva. Fast den kollektiva totallyckan var förstås som störst under allsången till ”I Wanna Be Somebody”. Tittade omkring och diverse folk runtomkring på läktaren kunde verkligen inte sitta längre, utan ställde sig upp och hoppade och sjöng. Blev så jäkla glad när jag såg det. Världen är inte ond. Bra ordnat Prütz!

Ute i den kalla valborgskvällen gick vi hemåt. Nere vid Scandic och Tullbron var det 1997 all over. Fjortisfyllan har tydligen flyttat från Trädgårsföreningen, där vi höll till, men den har inte tappat sin karaktär. Alla de klassiska ingredienserna fanns med. Förutom möjligen poliser som stod och hällde ut innehållet ur diverse flaskor. Var rätt kul att se det hela, så vi tog en omväg längs med Stångån. Såg en halvdäckad kille som låg i ett dike. Han gjorde några tappra försök till att röra sig iallafall. Såg en annan kille hånskrattande förklara att hans kompis inte kunde pissa rakt. Bara en sån sak.

/ Andreas Homanen

The Haunted – Hultsfred ’05

The Haunted

2005-06-18

Hultsfred, Pampas

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-05-18

 

image93

 

Det är lördag i Hultsfred. Natt. Min feber har pågått i ett dygn. Jag släpar med mig min campingstol in på området, tillsammans med de varmaste kläderna jag hittade. Bror har redan stått längst framme vid kravallstaketet framför Pampas i säkert en timme.

Marken gungar av publiken som ser the Hives på Hawaii. De har förmodligen inte varit större varken innan eller efter det. Konserten avslutas med att de släpper ut enorma mängder vita ballonger och spelar Tina Turners ”The Best”. Men jag bryr mig inte särskilt om det. Febern och väntan på the Haunted är viktigare. Fyra år tidigare var det Hives som avslutade festivalen på Pampas. Nu är det Haunted. Då regnade det, nu är det förmodligen varmt.

Jag känner det inte. Värmen alltså. Sätter mig i stolen ett par hundra meter från scen. Glest med folk. En vakt kommer fram till mig. Frågar om jag är ok. Förmodligen ser jag ut som någon som druckit för mycket i tre dagar i sträck. Det har jag visserligen också gjort. Men ingenting alls under lördagen. Drar ner luvan och mumlar fram något. Vakten lämnar mig. Jag vill åka hem.

Dolving och Haunted kommer ut. Han har damp. På riktigt. Men det ser ut som det också. Fast det är riktigt, riktigt bra. Tungt. Synd om dem som får spela så sent. Publiken är avslagen. Jag är mer än avslagen.

Efter halva konserten ställer jag mig upp och börjar ta mig framåt scenen. Tar kort var tionde  meter. Suddiga kort. Snea kort. Som jag kände mig ungefär.

Jag går tillbaka med min stol och sätter mig igen. Ser klart och går tillbaka till bilen. Säger hejdå till Söderhamnarna och inväntar bror. Vi sätter oss och åker tillbaka mot Linköping. Kör nästan på ett rådjur på vägen. Sen var jag sjuk resten av den sommaren. Crap.

/ Andreas Homanen

Disarm me with your smile

Smashing Pumpkins

2008-03-01

Stockholm, Hovet

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2008-03-03

 

image556

 

Vaknar upp. Lördagsmorgon. Fredagen blev inte sen, men mycket. Ser ”Big Lebowski”. Underligt nog blev det inte en endaste white russian på fredagen. Gör sen det jag borde börjat med för en vecka sen; Smashing Pumpkins-lyssning. ”Siamese Dream”. Inser rätt fort hur mycket de betytt för mig. Och hur otroligt mycket jag lyssnade på dem i högstadiet och gymnasiet. Även om jag inte är i form för att sjunga
(nånsin?)
så skulle jag säkert kunna sjunga med i alla låtar. Fasen vad bra de var/är. Och ”Disarm” är ju helt skadat bra. Får köra på varianten att lyssna efter konserten istället.

Den korta lyckostunden som lyssningen innebar, avbröts abrupt av insikten att det var dags att ta sig in till stan. Skobyte på jobbet och inköp av godis på Karamello.
(funderar allvarligt på att bojkotta allt lösgodis som inte är inköpt där)
Befinner mig inte i en behaglig fysisk situation
(bakis alltså)
men tar mig ned till Resecentrum. Inser min hunger och köper en french hotdog. För mycket dressing. Klassiskt french hotdog-problem. Sen tåg till regnigt Stockholm. Väldigt regnigt. Möter upp Emma. Skrotar genast delar av eftermiddagens vaga planer, och det blir planlöst letande efter jacka och fika istället. Trevligt. Och stark taco i Kungshallen. Sen vandrarhem och tillbaka-till-1997-gömmande. Fortsatte till och med gömmandet på tunnelbanan.
Sen Smashing Pumpkins på Hovet! Moto Boy var förband. Jäkligt bra faktiskt. Hade nån sorts Mika-uppfattning om honom innan jag hört något. Vilket i mitt fall innebär att jag var inställd på en rätt jobbig upplevelse. Men fasen, det var hur bra som helst. Riktigt fint! Och trevligt att han fick in ”Disarm” på ett hörn också.

När sen Smashing Pumpkins drog igång, fick jag en liten, liten flashback från Guns N’ Roses i Globen ’06; att se Billy Corgan helt på riktigt ca 20 meter framför mig framkallade lite av den overklighetskänsla det innebar att se Axl på riktigt. Själva konserten var riktigt bra, de flesta av de bästa gamla låtarna spelade, och de nya var för det mesta bra de också. Att bandet sen tyckte att det var en bra idé att göra det enda extranumret till ett plågsamt och trasigt 25-minuters jam är en annan sak. Får man höra ”Tonight, Tonight” och ”Bullet with Butterfly Wings” är till och med det acceptabelt.

/ Andreas Homanen

Fulländat, Hurula!

Hurula

2015-07-28

Norrköping, Knäppingsborg

Betyg: 5/5

Publicerad i NT 2015-07-30

 

Så snart som den populärkulturella pendeln svänger över minsta lilla millimeter åt rockhållet så kommer Robert Hurula att bli störst i Sverige. Att han inte redan är där kan inte ha någon annan förklaring än att samhället inte är på samma plats som han är. På sina två skivor med Masshysteri och solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” har han formligen sprutat ur sig punkiga poplåtar som dryper av en angelägenhet som går att ta på. Och som platsar i evigheten. Minst.

Nu är inte Hurula på något sätt någon uteslutande en underground-angelägenhet – Knäppingsborgstorget är näst intill så fullt det kan bli. Vid en snabb genomlyssning av Hurulas låtkatalog kan det tyckas föreligga uppenbara risker för att det blir en spelning i rasande tempo utan andhämtningspauser – men det tycks som att han letat upp alla sina tillbakalutade stunder ur karriären och tagit med dem till Norrköping – spelningen är fylld av dynamik.

De lugnare låtarna bygger upp förväntningarna inför Hurulas snabbare och hårdare signaturnummer. Ta bara nästan-balladen ”Om jag tänker alls” som leder in i ”Masshysteri del 2”. En sådan kombination är värdig vilket extranummer som helst på en vanlig konsert. Den sistnämnda är rent överjordiskt drabbande med sitt maniska riff i introt och refrängen. Plus att sången förstärks av basisten Manuela Iwansson som är så tänd att intensiteten blir rent magisk.

Hurulas låtar avhandlar relativt traditionella ämnen som uppbrott, ungdomlig tristess i staden och frustration över samhället. Men sättet han framför dem på är så direkt att det är svårt att inte uppslukas och glömma allting runtomkring. Manuela Iwansson kommer tillbaka på sång i ”Betongbarn” i en version som bara den kräver att Hurula gör ett livealbum nu. Eller ännu hellre igår. Å andra sidan är det svårt att se att det skulle gå att fånga en sådan här upplevelse på annat sätt än att se det själv live.

När konserten börjar närma sig en timme i längd sätts ”Det är ok om du glömmer mig” igång. Den är så intensiv och fulländad att det bara är att stå och njuta. Låten mynnar ut i en smått sinnessvridet ylande kakafoni som är så total att när den övergår i något annars så omotiverat som ett långt gitarrsolo, är det fortfarande helt fascinerande. Hurula lämnar scenen under solot, men kommer tillbaka och avslutar låten och lämnar publiken helt matt.

Så, nu är det bara för den där pendeln att svänga illa kvickt. Det får inte finnas någon kvar som inte vet vem Robert Hurula är.

Andreas Homanen

Trubadurvarning för Anders Wendin

Anders Wendin

2015-07-31

Munken in the Park, Norrköping

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-08-01

 

Att Anders Wendin, eller Moneybrother som han framförallt gjort sig känd som, kommer till Munken in the Park med endast en medmusikant skulle kunna innebära en viss trubadurvarning.

Men å andra sidan passar det bra ihop med den mer tillbakalutade stil som han slog in på med den första skivan i eget namn; ”Dom ska få se vem dom roat sig med” som släpptes förra året.

Och Anders Wendin är ju inte direkt någon duvunge – han hör förmodligen till den grupp artister som inte har förmågan att göra en dålig spelning.

Publiken är stor, men Anders Wendin är inledningsvis inte helt nöjd med responsen han får. Det tar sig dock undan för undan och till slut blir det riktigt bra.

Låtmaterialet hämtas framförallt från ”Dom ska få se…” men han blandar in lite äldre material också. Moneybrother-låtarna ”Stormy weather” och ”They’re building walls around us now” håller så klart sin plats, men det är framförallt där som trubadurvarningen är befogad – det är alltför tydligt att låtarnas storslagna ursprungsarrangemang är saknade.

Då lyckas Anders Wendin betydligt bättre med nummer som ”Himlen som du drömmer om”, ”Men bara om min älskade väntar” och avslutande ”Tåget som går in till stan”.

Andreas Homanen

En låtparad som visar Krunegårds styrka

Markus Krunegård

2015-07-24

Norrköping, Holmentorget

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-07-27

 

Fredagskvällens spelning är den tredje på ett år i Norrköping för Markus Krunegård – så kan det tyckas som att det borde behövas något extra för att få det att lyfta. Och kanske ytterligare något till när det är en smått kylslagen julikväll som det här.

Hursomhelst har Holmentorget fyllts upp bra av en stor publik till denna avslutning av Industrisemester. Markus Krunegård inleder med den febriga rock som präglat hans senaste två släpp. Och han och det kompetenta bandet gör den precis så intensiv som den ska vara. Dock är inte låtvalet helt spännande. Ett något udda inslag är hyllningen till för-akten Pontiak Johanzon – en versrad från dennes ”Bort från stan” letar sig in i ”Let’s go nu är jag din yo”.

Mot mitten av spelningen börjar låtlistan luckras upp, och Markus Krunegård höjer konserten flera nivåer. En imponerande tung ”Samma nätter väntar alla” från debutplattan följs av en nostalgidrypande ”På promenaden” som är något av det bästa som framförs.

Därefter blir det en parad låtar som visar på styrkan i Markus Krunegårds katalog – låtarna är så bra att han hade kunnat klanta till det ofantligt och det hade ändå blivit bra. Nu blir det långt från så och en minnesvärd kväll, precis som Markus Krunegård själv säger från scen. Han verkar inte behöva göra särskilt mycket mer än att vara sig själv för att det ska vara värt att se honom. Även en tredje gång.

Allra sist blir det tack och lov en djupdykning i den vemodiga svärtan från ”Mänsklig värme” med ”Korallreven & Vintergatan” och ”Askan är den bästa jorden”, som gör det minnesvärda riktigt vackert också.

 

Låtlista

1. Du stör dig hårt på mig

2. Hell yeah Norrtälje

3. Go Johnny Go

4. L.A. L.A.

5. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

6. Let’s go nu är jag din yo

7. Samma nätter väntar alla

8. På promenaden

9. Invandrarblues

10. Jag är en vampyr

Extranummer:

11. Hela livet var ett disco

12. Korallreven & Vintergatan

13. Askan är den bästa jorden

 

/ Andreas Homanen