Östgötsk musiker på europeisk ensamturné

Tidigare publicerad i NT 2015-07-22

I en musikbransch som blir tuffare blir det vanligare att artister får sköta allt själva. En som tagit fasta på detta är östgöten Gus Ring. I våras kunde han ses spela och sjunga på pendeltåget mellan Norrköping och Linköping. Nu vid månadsskiftet han ut själv på en egenregisserad mini-turné i Europa.

– Idén kom när jag såg att Damien Rice skulle spela i Köpenhamn. Jag tänkte att det skulle passa bra att spela själv i samband med konserten. Sedan råkade det vara en festival i Helsingör dagen innan som jag fick spela på.

Efter att festivalen var bokad satte jobbet igång med att jaga fler spelningar.

– Jag ställde in mig på att göra allting själv – kontakta spelställen, ordna transport och planera allting. Jag har fått mejla som en galning och nöja mig med ganska lite.

Mejlandet har resulterat i en brokig skara spelställen till turnén, bland annat ska Gus spela på en pub i red light district i Hamburg och en restaurang i Göteborg. Huruvida det blir fler pendeltågsspelningar får framtiden utvisa.

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 36

Fredag, 4 september

Jay Smith spelar på Palatset.

 

Lördag, 5 september

Gamla Pengar och John Chopper Harris spelar på The Crypt.

Palatset besöks av Ullers bluesrockband.

 

Söndag, 6 september

Jex Thoth kommer till The Crypt.

Johan Höglund – En av grabbarna

Johan Höglund – ‘En av grabbarna’

 

Huliganism och våld. ’En av grabbarna’ behöver inte egentligen beskrivas mer än så. Det är pseudonymen Johan Höglunds historia inifrån AIK:s Firman Boys. Johan möter våldet som liten, fascineras av det och ger sig hän åt det mer och mer ju äldre han blir.

Det är en egentligen en ganska ordinär historia med ett ordinärt språk. Filosoferandet kring våldet som fenomen håller varierande kvalité, men är åtminstone på en tillräckligt hög nivå för att det ska fylla sin funktion. Som dokument över en tidsepok är den dock helt klart läsvärd.

Min stora invändning är att Johan Höglund hafsar förbi den fruktansvärda peaken på allting – Högalidsparken 2002. Han slätar inte över, men det känns bara konstigt att inte kommentera det mer än de få meningars utrymme som händelsen får.

/ Andreas Homanen

Smokin’ Aces

På ytan kan det tyckas vara vilken Tarantinokopia som helst – de coola karaktärerna med sina coola repliker finns där, våldet finns där, de parallella historierna (med lite god vilja) finns där. Men ”Smokin’ Aces” har en hopplöshet och en ödesmättad ton som gör den till något alldeles eget. Scenen där Ivy (Common) förstår att han är sviken och konfronterar Buddy Israel (Jeremy Piven) i hotellsviten fångar det bäst. Båda har för längesen passerat alla gränser för när det var möjligt att vända om, och det finns inga som helst utsikter till att det ska sluta lyckligt för någon av dem.

Tonen fångas också bra av andra karaktärer. Trion Ryan Reynolds, Ben Affleck och Ray Liotta har inte direkt byggt sina karriärer på ett livfullt minspel, och de gör inga utsvävningar i ”Smokin’ Aces” heller. Men här är det som att castingen letat efter precis deras version av ett nollställt uttryck för att få dem att passa in. De förmedlar verkligen att deras karaktärer inte kan hamna någon annanstans än precis där de hamnar.

Hopplösheten finns också i den infernaliskt coola eldstriden. När Sharice (Taraji P. Henson) tror att Georgia (Alicia Keys) är död och skjuter i vansinne in i byggnaden, går hennes känslor igenom skärmen och man vill bara se allt förgöras.

Eller så är de så att ”Smokin’ Aces” inte är så speciell, och min uppfattning grundar sig i den emotionella förvirring jag befann mig i när jag såg den för första gången. Och helt enkelt läste in för mycket. Men den förklaringen är ju så oändligt mycket tråkigare. Så, jag håller fortfarande ”Smokin’ Aces” som en av de tio bästa filmerna som gjorts.

 

/ Andreas Homanen

Trubadurvarning för Anders Wendin

Anders Wendin

2015-07-31

Munken in the Park, Norrköping

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-08-01

 

Att Anders Wendin, eller Moneybrother som han framförallt gjort sig känd som, kommer till Munken in the Park med endast en medmusikant skulle kunna innebära en viss trubadurvarning.

Men å andra sidan passar det bra ihop med den mer tillbakalutade stil som han slog in på med den första skivan i eget namn; ”Dom ska få se vem dom roat sig med” som släpptes förra året.

Och Anders Wendin är ju inte direkt någon duvunge – han hör förmodligen till den grupp artister som inte har förmågan att göra en dålig spelning.

Publiken är stor, men Anders Wendin är inledningsvis inte helt nöjd med responsen han får. Det tar sig dock undan för undan och till slut blir det riktigt bra.

Låtmaterialet hämtas framförallt från ”Dom ska få se…” men han blandar in lite äldre material också. Moneybrother-låtarna ”Stormy weather” och ”They’re building walls around us now” håller så klart sin plats, men det är framförallt där som trubadurvarningen är befogad – det är alltför tydligt att låtarnas storslagna ursprungsarrangemang är saknade.

Då lyckas Anders Wendin betydligt bättre med nummer som ”Himlen som du drömmer om”, ”Men bara om min älskade väntar” och avslutande ”Tåget som går in till stan”.

Andreas Homanen

En låtparad som visar Krunegårds styrka

Markus Krunegård

2015-07-24

Norrköping, Holmentorget

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-07-27

 

Fredagskvällens spelning är den tredje på ett år i Norrköping för Markus Krunegård – så kan det tyckas som att det borde behövas något extra för att få det att lyfta. Och kanske ytterligare något till när det är en smått kylslagen julikväll som det här.

Hursomhelst har Holmentorget fyllts upp bra av en stor publik till denna avslutning av Industrisemester. Markus Krunegård inleder med den febriga rock som präglat hans senaste två släpp. Och han och det kompetenta bandet gör den precis så intensiv som den ska vara. Dock är inte låtvalet helt spännande. Ett något udda inslag är hyllningen till för-akten Pontiak Johanzon – en versrad från dennes ”Bort från stan” letar sig in i ”Let’s go nu är jag din yo”.

Mot mitten av spelningen börjar låtlistan luckras upp, och Markus Krunegård höjer konserten flera nivåer. En imponerande tung ”Samma nätter väntar alla” från debutplattan följs av en nostalgidrypande ”På promenaden” som är något av det bästa som framförs.

Därefter blir det en parad låtar som visar på styrkan i Markus Krunegårds katalog – låtarna är så bra att han hade kunnat klanta till det ofantligt och det hade ändå blivit bra. Nu blir det långt från så och en minnesvärd kväll, precis som Markus Krunegård själv säger från scen. Han verkar inte behöva göra särskilt mycket mer än att vara sig själv för att det ska vara värt att se honom. Även en tredje gång.

Allra sist blir det tack och lov en djupdykning i den vemodiga svärtan från ”Mänsklig värme” med ”Korallreven & Vintergatan” och ”Askan är den bästa jorden”, som gör det minnesvärda riktigt vackert också.

 

Låtlista

1. Du stör dig hårt på mig

2. Hell yeah Norrtälje

3. Go Johnny Go

4. L.A. L.A.

5. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

6. Let’s go nu är jag din yo

7. Samma nätter väntar alla

8. På promenaden

9. Invandrarblues

10. Jag är en vampyr

Extranummer:

11. Hela livet var ett disco

12. Korallreven & Vintergatan

13. Askan är den bästa jorden

 

/ Andreas Homanen