Östgötsk musiker på europeisk ensamturné

Tidigare publicerad i NT 2015-07-22

I en musikbransch som blir tuffare blir det vanligare att artister får sköta allt själva. En som tagit fasta på detta är östgöten Gus Ring. I våras kunde han ses spela och sjunga på pendeltåget mellan Norrköping och Linköping. Nu vid månadsskiftet han ut själv på en egenregisserad mini-turné i Europa.

– Idén kom när jag såg att Damien Rice skulle spela i Köpenhamn. Jag tänkte att det skulle passa bra att spela själv i samband med konserten. Sedan råkade det vara en festival i Helsingör dagen innan som jag fick spela på.

Efter att festivalen var bokad satte jobbet igång med att jaga fler spelningar.

– Jag ställde in mig på att göra allting själv – kontakta spelställen, ordna transport och planera allting. Jag har fått mejla som en galning och nöja mig med ganska lite.

Mejlandet har resulterat i en brokig skara spelställen till turnén, bland annat ska Gus spela på en pub i red light district i Hamburg och en restaurang i Göteborg. Huruvida det blir fler pendeltågsspelningar får framtiden utvisa.

/ Andreas Homanen

Johan Höglund – En av grabbarna

Johan Höglund – ‘En av grabbarna’

 

Huliganism och våld. ’En av grabbarna’ behöver inte egentligen beskrivas mer än så. Det är pseudonymen Johan Höglunds historia inifrån AIK:s Firman Boys. Johan möter våldet som liten, fascineras av det och ger sig hän åt det mer och mer ju äldre han blir.

Det är en egentligen en ganska ordinär historia med ett ordinärt språk. Filosoferandet kring våldet som fenomen håller varierande kvalité, men är åtminstone på en tillräckligt hög nivå för att det ska fylla sin funktion. Som dokument över en tidsepok är den dock helt klart läsvärd.

Min stora invändning är att Johan Höglund hafsar förbi den fruktansvärda peaken på allting – Högalidsparken 2002. Han slätar inte över, men det känns bara konstigt att inte kommentera det mer än de få meningars utrymme som händelsen får.

/ Andreas Homanen

Smokin’ Aces

På ytan kan det tyckas vara vilken Tarantinokopia som helst – de coola karaktärerna med sina coola repliker finns där, våldet finns där, de parallella historierna (med lite god vilja) finns där. Men ”Smokin’ Aces” har en hopplöshet och en ödesmättad ton som gör den till något alldeles eget. Scenen där Ivy (Common) förstår att han är sviken och konfronterar Buddy Israel (Jeremy Piven) i hotellsviten fångar det bäst. Båda har för längesen passerat alla gränser för när det var möjligt att vända om, och det finns inga som helst utsikter till att det ska sluta lyckligt för någon av dem.

Tonen fångas också bra av andra karaktärer. Trion Ryan Reynolds, Ben Affleck och Ray Liotta har inte direkt byggt sina karriärer på ett livfullt minspel, och de gör inga utsvävningar i ”Smokin’ Aces” heller. Men här är det som att castingen letat efter precis deras version av ett nollställt uttryck för att få dem att passa in. De förmedlar verkligen att deras karaktärer inte kan hamna någon annanstans än precis där de hamnar.

Hopplösheten finns också i den infernaliskt coola eldstriden. När Sharice (Taraji P. Henson) tror att Georgia (Alicia Keys) är död och skjuter i vansinne in i byggnaden, går hennes känslor igenom skärmen och man vill bara se allt förgöras.

Eller så är de så att ”Smokin’ Aces” inte är så speciell, och min uppfattning grundar sig i den emotionella förvirring jag befann mig i när jag såg den för första gången. Och helt enkelt läste in för mycket. Men den förklaringen är ju så oändligt mycket tråkigare. Så, jag håller fortfarande ”Smokin’ Aces” som en av de tio bästa filmerna som gjorts.

 

/ Andreas Homanen

Trubadurvarning för Anders Wendin

Anders Wendin

2015-07-31

Munken in the Park, Norrköping

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-08-01

 

Att Anders Wendin, eller Moneybrother som han framförallt gjort sig känd som, kommer till Munken in the Park med endast en medmusikant skulle kunna innebära en viss trubadurvarning.

Men å andra sidan passar det bra ihop med den mer tillbakalutade stil som han slog in på med den första skivan i eget namn; ”Dom ska få se vem dom roat sig med” som släpptes förra året.

Och Anders Wendin är ju inte direkt någon duvunge – han hör förmodligen till den grupp artister som inte har förmågan att göra en dålig spelning.

Publiken är stor, men Anders Wendin är inledningsvis inte helt nöjd med responsen han får. Det tar sig dock undan för undan och till slut blir det riktigt bra.

Låtmaterialet hämtas framförallt från ”Dom ska få se…” men han blandar in lite äldre material också. Moneybrother-låtarna ”Stormy weather” och ”They’re building walls around us now” håller så klart sin plats, men det är framförallt där som trubadurvarningen är befogad – det är alltför tydligt att låtarnas storslagna ursprungsarrangemang är saknade.

Då lyckas Anders Wendin betydligt bättre med nummer som ”Himlen som du drömmer om”, ”Men bara om min älskade väntar” och avslutande ”Tåget som går in till stan”.

Andreas Homanen

En låtparad som visar Krunegårds styrka

Markus Krunegård

2015-07-24

Norrköping, Holmentorget

Betyg: 4/5

Publicerad i NT 2015-07-27

 

Fredagskvällens spelning är den tredje på ett år i Norrköping för Markus Krunegård – så kan det tyckas som att det borde behövas något extra för att få det att lyfta. Och kanske ytterligare något till när det är en smått kylslagen julikväll som det här.

Hursomhelst har Holmentorget fyllts upp bra av en stor publik till denna avslutning av Industrisemester. Markus Krunegård inleder med den febriga rock som präglat hans senaste två släpp. Och han och det kompetenta bandet gör den precis så intensiv som den ska vara. Dock är inte låtvalet helt spännande. Ett något udda inslag är hyllningen till för-akten Pontiak Johanzon – en versrad från dennes ”Bort från stan” letar sig in i ”Let’s go nu är jag din yo”.

Mot mitten av spelningen börjar låtlistan luckras upp, och Markus Krunegård höjer konserten flera nivåer. En imponerande tung ”Samma nätter väntar alla” från debutplattan följs av en nostalgidrypande ”På promenaden” som är något av det bästa som framförs.

Därefter blir det en parad låtar som visar på styrkan i Markus Krunegårds katalog – låtarna är så bra att han hade kunnat klanta till det ofantligt och det hade ändå blivit bra. Nu blir det långt från så och en minnesvärd kväll, precis som Markus Krunegård själv säger från scen. Han verkar inte behöva göra särskilt mycket mer än att vara sig själv för att det ska vara värt att se honom. Även en tredje gång.

Allra sist blir det tack och lov en djupdykning i den vemodiga svärtan från ”Mänsklig värme” med ”Korallreven & Vintergatan” och ”Askan är den bästa jorden”, som gör det minnesvärda riktigt vackert också.

 

Låtlista

1. Du stör dig hårt på mig

2. Hell yeah Norrtälje

3. Go Johnny Go

4. L.A. L.A.

5. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

6. Let’s go nu är jag din yo

7. Samma nätter väntar alla

8. På promenaden

9. Invandrarblues

10. Jag är en vampyr

Extranummer:

11. Hela livet var ett disco

12. Korallreven & Vintergatan

13. Askan är den bästa jorden

 

/ Andreas Homanen

Berlin 2009-01

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2009-02-02

0315 – lördag morgon. Jag och E vaknar upp i Norrköping tillsammans. Antingen till Kents ”747” eller Eldkvarns ”Bröllopssång #1”. Någon av dem är det. Beroende på vems telefon som går igång först. Snabb påklädning och minimal packning innan vi ger oss ut i Norrköpingsnatten. Drottninggatan är en halvvacker syn halv fyra natten mellan fredag och lördag, lönehelg.

 

Swebus till Nyköping och lokalbuss till Skavsta. Den första var full med mer eller mindre sovande indiedrägg, mer eller mindre sovande asiater, samt mer eller mindre sovande vanliga människor på väg norrut i natten. Den sistnämnda bussen plockade upp diverse flygpersonal. De flesta typ italienare.

 

Flyget sen. Halvfullt. Sen Berlin. Kallt. Förvirrande till en början. Sen rätt coolt. Frukost på McDonalds. Körde en hyfsat kass variant av tyska till att börja med när jag beställde. Men gled över i engelska när jag insåg att jag inte hade en chans att hänga med i vad de sa när de svarade mig. Därefter blev det den första av ett antal långa promenader i staden. Var inne på KaDeWe,  kollade den bombade kyrkan. Sen gav vi oss iväg på mer sightseeing. Var uppe i ett köttigt torn. Gick ännu mer. Såg Colombias president. Såg en hel del sevärdheter. Stek till lunch. Öl.

 

Frös sen ihjäl lite lätt. Medan vi fortsatte gå och titta. Riksdagen. Där några jävla mimare höll till. Brandenburger Tor. Förintelseminnesmärket. Här någonstans gjorde min vänsterfot uppror och började göra ont som fasen. Värme på Starbucks. Flykt ner i tunnelbanan. Mer gång. Mer Berlin. Haltar mig fram längs Oranienburg Strasse. Alexanderplatz. Var rätt trötta häromkring, så det blev pendeltåg ut till flygplatsen igen. Snö. Bil från Skavsta. Tårta framme i Norrköping. Lägger oss i samma säng som vi lämnade till Jocke Bergs eller Plura Jonssons röst på morgonen.

/ Andreas Homanen

Historien viktigast för Robert Noack

Tidigare publicerad i NT 2015-08-01

 

Norrköpingssonen Robert Noack har gjort 250 föreställningar i rollen som Karl Oskar i musikalen ”Kristina från Duvemåla”.

Han har varit med från det att föreställningen hade nypremiär på Svenska Teatern i Helsingfors 2012 och under vändan på GöteborgsOperan under hösten och våren 2014-15. När NT Nöje träffade honom är det snart dags för repetitionerna inför nypremiären på Cirkus i Stockholm i höst att dra igång.

Efter så många år och föreställningar är det lätt att tänka sig att viss mättnad skulle kunna infinna sig. Men för Robert Noacks del har det inte skett ännu.

– Nej, det fortfarande kul. Musiken är så bra, och historien är väldigt intressant och aktuell.

Just historiens betydelse i ”Kristina från Duvemåla” är något som Robert ofta återkommer till. Utvandringen från Sverige till USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var så enorm att effekterna på Sverige är svåröverblickbara. Och med dagens flyktingströmmar i Europa, och debatten i Sverige, är det lätt att relatera till de problem och svårigheter som karaktärerna stöter på.

– Det känns verkligen som att det är en viktig historia att berätta, och det går att dra paralleller till så mycket som händer i samhället idag, menar Robert.

Under Robert Noacks tid med ”Kristina från Duvemåla” har många av de medverkande hunnit bytas ut, men kärnan är kvar.

– Det är också en stor anledning till att det fortfarande är så kul. Vi har ett väldigt bra samarbete och hjälper varandra att hålla arbetet fräscht.

Robert Noack fick rollen som Karl Oskar i stort sett direkt efter avslutningen av sin utbildning på Teaterhögskolan i Malmö, men det gick fort att bli bekväm med rollen.

– Det var nervöst att provsjunga så klart. Men jag har ett ganska bra självförtroende i sången. Och alla som arbetade med föreställningen var så trevliga så jag kände mig välkommen.

När det var klart att han fick rollen vidtog fasen med att arbeta med föreställningen.

– Det var en härlig, kreativ repetitionsperiod. Och det var också en stor förändring av själva musikalen, då den skulle tas ned från ett enormt format till ett mindre och mer anpassat efter scenen i Helsingfors, berättar Robert.

Trots att Robert trivs bra med sin nuvarande situation, så kan han längta efter att göra mindre föreställningar i framtiden och är öppen för att arbeta i hemstaden.

– Ja, det vore kul. Det verkar som att Norrköping spirar med kultur och konserter.

”Kristina från Duvemåla” har nypremiär på Cirkus i Stockholm den 12 september, och spelas fram till januari 2016.

Nine Inch Nails på Hovet 2007

Igår utnyttjade min fjärde-och-en-halfte
(ytterst tveksam till att man säger så…)
semesterdag till ytterligare en Stockholmresa. Denna gång tillsammans med bror, och med målet att se Nine Inch Nails på Hovet. Resan gick bra, och vi installerade oss kort i Sven-Åkes lägenhet
(tack tack tack för lånet!)
innan vi tog oss bort mot Globenområdet. Blev en måltid med duvinslag på McDonalds. Duvinslaget bestod inte i någon McPigeon eller något liknande, utan i en massa duvor som hoppade runt kring vårt bord. Bror gjorde sitt bästa för att Black Metal-skrämma iväg dem. Funkade sådär.

Satte oss sen utanför Hovet och väntade lite. Lyssnade på Vapenlicens och njöt i solen. Väl inne på Hovet tog vi två öl i Baren. Var helt själva där till en början. Bror funderade kring om det berodde på en medelålder på nitton år på spelningen. Efter ett tag gjorde två feta Type O Negative-killar oss sällskap. Följt av diverse mer eller mindre alternativa människor.
Lämnade baren när förbandet dragit igång. De var inte bra nånstans. I sina bästa stunder lät de som ett urdåligt Cult of Luna. Jag tänker inte ens ta reda på vad de hette.

Nine Inch Nails sen då. Mina förväntningar efter Hultsfred 2005 var rätt höga, men de infriade nästan allt. Det enda egentligen som var negativt var att det var något lite folk i publiken, samt att jag bara kände igen fyra eller fem låtar. Rätt illa av mig. Bortsett från det var allting jäkligt bra. Och jag har aldrig sett ett så bra användande av ljus, eller en så snygg scen heller.

Och tillsist avslutningen med ”Hurt”. När Trent inledde den blev jag tvungen att ta ur öronpropparna. Så jäkla mäktigt! Och publikens jubel där. Fasen, vilken jävla låt det är! Alla borde få uppleva den live.

/ Andreas Homanen