Veckan som kommer – 43

Hyfsat välfylld vecka…

Tisdag, 21 oktober

Klubb Din Mamma har Vindvisa på besök. Nationernas Hus är platsen.

 

Fredag. 24 oktober

Veronica Maggio har sin turnépremiär på Konsert & Kongress i Linköping. Hennes Bråvallagig var ett av årets mer minnesvärda, så det ska bli intressant att se hur det blir nu när materialet sitter bättre och ingen gäst överskuggar allting. Mer info här.

De Lyckliga Kompisarna och Zooparty gästar Klubb Fyllskalle på L’Orient.

Violent Divine spelar på The Crypt.

Hansson de Wolfe United spelar på Flygeln i Norrköping.

 

Lördag, 25 oktober

Åtvidaberg kör POP-UP dygn på Facetten med en hel del intressanta inslag. Huvudnumret är Dead Soul, som annonserat sin spelning som sin sista för ”In The Darkness”. Övriga musikakter är MBira, Garden, Systemet, Avatarium, Burlesque och En känsla för opera.

Skylten har showcase för några av deras band på #viärskylten. Följande band spelar: Red velvet lines, 16 amps, Unfortunate steve, Isengard, Flush, On demand, Urodi pod vodoi, Sol 3, Kamya, Astray, Bury the evidence, Jounot, Reveries, Alleria

Rough Diamond spelar på Palatset i Linköping.

P3 Älskar Linköping

En vägg skiljer åt. I januari spelade Pilotsonen på Showcase-kvällen på Konsert & Kongress. Nu står de på Gardens scen på andra sidan väggen. Som en del av osignat-inslaget på P3 Älskar Linköping. Arrangemanget är betydligt större än Showcase, men gissningsvis hade Pilotsonen det svårare nu. Att exponeras för ett sparsamt fyllt Garden i klockan-åtta-på-kvällen-i-juni-dagsljus kan inte vara helt enkelt att hantera.

Under de förutsättningarna gjorde Pilotsonen en riktigt bra insats. Vi fick bland annat ”Fem miljoner hjärtslag”, ”SKGE” och ”Franska Vin”. Det är bara att hoppas att publiken kommer ifatt bandet – de förtjänar stora skaror i sommar.

Amanda Ekstedt spelade också på Showcase. Nu är hennes band decimerat till en gitarrist. Det blir därför än mer fokus på rösten, vilket den mer än väl klarar av. Sedan är det svårt att göra särskilt mycket av en väldigt utspridd publik – Amanda Ekstedt inleder kvällen och det är få som hittat in till Garden.

The Indigo Clan är det andra Motala-bandet jag ser på kort tid, som jag verkligen inte förstår. Sångerskan kör en vän stil och musiken pumpar på. Men utan gitarrer blir det, trots en tung bas, ett märkligt tunt sound. Det kanske finns ett Motalasyndrom?

Den fjärde akten var Antone Mecca.

/ Andreas Homanen

Amanda Ekstedt
Amanda Ekstedt
The Indigo Clan
The Indigo Clan
Pilotsonen
Pilotsonen

Tvära kast med ståpp-nestor

Mårten Andersson – ‘Under ytan’

2014-04-11

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-04-14

 

Mårten Andersson har under flera år fungerat som den sammanhållande mittpunkten i svensk ståupp. Som ciceron för institutionen Raw har han fört ut hur många ståuppare som helst på scener runt om hela landet. Han har alltid gjort sin del av föreställningen bra, men ofta har det varit med känslan att han är där som en sorts glorifierad konferencier.

Med sin soloföreställning ”Under ytan” är det inga tvivel om att det bara är Mårten Andersson själv det handlar om. Han inleder med att gå upp på scen helt utan musik och börjar prata om sina drömmar och brister, utan några humoristiska inslag. Det är inte det enklaste sättet att få igång en publik, och stämningen är till en början avvaktande. Det hjälper inte heller att Garden är en bit från fullt.

Mårten Andersson har dock en förmåga att undan för undan bygga upp skratten, och efter ett tag är dominerar gapskratten. Vissa av greppen är ganska enkla, som fylle-läten, men Mårten gör dem så bra att det inte är annat än fruktansvärt roligt.

Ett mer eller mindre obligatoriskt grepp i svenska ståuppföreställningar är vändningen ned mot det gravallvarliga. Är det inte krig eller mobbning så är det personliga hemligheter som ska utforskas. ”Under ytan” är inget undantag, och även om det gjorts förut så fungerar det och känns inte gammalt. Mårten visar med eftertryck att han klarar av att vara seriös.

Föreställningen vänder sedan upp igen, och det blir en väldigt rolig avslutning. Den absoluta höjdpunkten nås med avsnittet om rallyförares språkkunskaper, då gapskratten är tillbaka. Mårten Andersson klarar mer än väl av att själv vara huvudattraktionen. Och kan du hålla en närapå två timmar lång monolog om dig själv utan att det blir för mycket ältande, är det imponerande i sig.

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 15

Onsdag, 9 april

Kasper Lindberg spelar på Flamman. Ingen aning om vad det är, men Flamman brukade ju vara trevligt. När jag var där för typ tio år sen.

 

Torsdag, 10 april

Herrgårn har rockkväll. Banden som spelar är Mary & the Hookers och The Echo Feild.

 

Fredag, 11 april

Mycket som händer…

Sick Puppies spelar på Backstage. Biljetter här.

Vägg i vägg kommer Mårten Andersson tillbaka till Crusellhallen. Eller Garden eventuellt. Nu med sin soloshow ”Under ytan”. Då han inte var helt 100 senast på Raw hoppas jag på betydligt mer nu. Biljetter skaffas här.

Nicole Sabouné spelar på Nationernas Hus. Inget förköp och förmodligen skitmycket folk. Så kom i tid.

Slutligen spelar Saved by Insanity på The Crypt.

Och i Norrköping spelar Anders Wendin på Dynamo. Biljetter här.

Lördag, 12 april

Asta Kask gjorde ett riktigt bra framträdande för några veckor sedan på The Crypt. Nu är det dags för Norrköping och Dynamo.

 

Söndag, 13 april

Söndagar är inte världens vanligaste konsertdag. Men nu kommer Weeping Willows till Konsert & Kongress. Biljetter här.

Sabaton i symbios med publiken

Sabaton

2012-12-12

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2012-12-14

Sabatons sångare Joakim Brodén kan inte hålla sig från att nämna det flertalet gånger från scen – det är en vardagskväll i Sverige. Vad publiken i Garden i onsdags kväll upplevde, och var med och skapade, borde alltså inte vara möjligt.

Dynazty inledde kvällen med sin sleaze av klassiskt snitt. När Raubtier går på som andra band har Garden börjat fyllas upp rejält. Bandet är stabilt live, men under slutet av spelningen händer något. När de tar in Sabatons inhoppartrummis Snowy Shaw på sång för ”Världsherravälde” fullkomligt exploderar Garden och det blir otroligt mäktigt. Raubtier gjorde definitivt sin plikt som uppvärmare.

Det är imponerande att se ett band som är i så bra symbios med sin publik som Sabaton – allsången ljuder redan under inledningsmusiken. Därpå följer en och en halv timme av jubel, allsång, nävar i luften, taktfasta hockeykörer och en extremt stor dos pompös power metal

Bandet verkar uppriktigt förvånade över mottagandet de får, och redan efter fjärdelåten ”Karolinens bön” stannar de upp och bara ler mot publiken. Totalt hämtas en tredjedel av kvällens låtar från årets skiva ”Carolus Rex”, och även om det till början kan kännas obekvämt med svenskspråkig metal, så passar det ändå in i det övriga materialet som spänner över hela bandets karriär.

Att hitta invändningar mot musiken kan absolut göras. Det går att klaga på de ibland väl infantila krigsromantiska texterna, att en del av det storslagna inte fångas helt lyckat live och så vidare.

Men allt står sig slätt när man tittar sig runt och ser tusen personer skrika och applådera precis varje sekund av konserten. Och när bandet drar igång ”Primo victoria” och det uppstår spontandans bland publiken som står allra längst bak mot den bakre väggen, finns det inte några tvivel om att Sabaton har gått segrande ur år 2012.

/ Andreas Homanen

Ett bra partyband

D-A-D

2009-04-02

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Publicerad i Corren och NT 2009-04-04

Klockan är kvart över nio och fyra danska herrar letar sig fram genom dimman och öldoften inne på det välfyllda Garden. D-A-D är i Linköping för den tredje av sina fem Sverigespelningar på Monster Philosophy-turnén. De inleder i högt tempo, och det är omöjligt att inte bli på bra humör av en sådan överdos av klassisk rock.

Numera 20 år gamla ”Jihad” låter faktiskt betydligt fräschare än så och det ser ut att bli en riktigt lyckad kväll. Garden känns lätt lite stort och ödsligt under konserter, men danskarna lyckas faktiskt skapa något intimare.En bit in i spelningen saktar de in något, vilket inte alls skadar då de har en mängd bra, lugnare låtar att välja bland. Inte minst den tunga och stämningsfyllda ”Nightstalker” från senaste skivan.

Några som inte tog det lugnt över huvud taget var kvällens förband, Ammotrack. De visade prov på stor energi, men spelningen led något av att huvuddelen av D-A-D-fansen gjorde sitt bästa för att bygga upp nämnda öldoft under tiden. Stämningen i publiken var dock god och de flesta verkade ganska lyckliga över att vara där. D-A-D är verkligen ett bra partyband.Efter den lugnare delen kör de vidare outtröttligt, och med tanke på att de härstammar från en svunnen era i musikhistorien är det kanske lite förvånande att de orkar. Klassiska spår blandas med nyare material genomgående, och det funkar väldigt bra som helhet. De visar definitivt att det dröjer ytterligare ett tag innan Volbeat får regera helt själva på den danska rocktronen.

Andreas Andersson

Svajig sång Flincks styrka

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern

2012-11-11

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2012-11-12

 

Hur hanteras förändringen från teaterns strulpelle nummer ett, till en omhuldad P4-älskling? Thorsten Flinck gör det genom att åka på turné med sin Revolutionsorkester, och besökte på söndagskvällen Linköping.

Efter en kvarts försening äntrar Revolutionsorkestern scenen till den instrumentala inledningen av Dan Anderssons ”En spelmans jordafärd”. Thorsten får vi vänta ytterligare några minuter på. Men det är lugnt sagt värt väntan. Han har en scenpondus som få i Sverige kan konkurrera med, och det är absolut ingen tvekan om vart uppmärksamheten ska riktas.

Thorsten Flincks något irrationella och nyckfulla drag vägs upp av att bandet är riktigt tight. De drar dessutom tillräckligt mycket åt rock-hållet för att det inte ska bli för mycket visa över det hela. Och de väger upp den mer eller mindre svajiga sången. Den sistnämnda är dock ingen svaghet, utan en genuin del i det som är Thorsten Flinck, och konserten hade inte varit tillnärmelsevis lika intressant utan den. Kontrasterna blir tydligast i ”Långt bort, högt upp i det blå”, som verkligen funkar bra i kväll.

Garden är i stort sett fylld av en publik som är mer blandad åldersmässigt än vad som kanske skulle kunna väntas. Gensvaret är bra rakt över, även om det ibland känns mer som teaterartighet än uppsluppen konsertstämning. Det allvarsamma mellansnacket, som förvisso är bra och underhållande, förtar lite av den musikaliska upplevelsen. Dock inte lika mycket som upplägget med en halvtimmes paus efter 55 minuters konsert. När Thorsten kommer upp på scen igen, inleder han med att förklara att konserten måste kortas ned på grund av en varböld. Något snopet. Avslutningen med en orgelförstärkt ”Jag reser mig igen”, ”Fyrvaktarens dotter” och ”Balladen om K” är dock en fullt godkänd final. Och i slutändan känns det här som den enda möjliga fortsättningen på Thorsten Flincks karriär. Om man får tro hälften av det som skrivits om honom, torde hans tidigare väg ha lett till ett snart slut. Så, hellre älskad av P4 än att brinna ut. Typ.

/ Andreas Homanen

Movits! gör ett bra jobb under förutsättningarna

image

Movits!

2013-11-03

Linköping, Konsert & Kongress, Movits!

 

Hur framför man en sommarhit fullständigt präglad av en smått galen skåning i refrängen, om du är fullständigt i avsaknad av sagd skåning? Det är måhända inte det vanligaste av problem. Men Movits! har det. Deras ”Limousin” hade inte varit hälften så effektiv om det inte varit för Maskinens gästspel i allmänhet, och Frejs i synnerhet.

Innan det är dags för dem att tackla det problemet har de en annan något annorlunda uppgift framför sig. De är nämligen det musikaliska inslaget på Innovationsdagen – inledningen av Linköpings Vecka 45. Till detta kommer att det är söndag och starttiden 15:00. Och att Garden är långt ifrån fullt.

Men Movits! har genom flitigt turnerande under de senaste åren verkligen formats till en proffsig liveakt. Om de inte ger allt på scen, så är de inget som märks. Det är fullt ös från första till sista låt. Och med årets skiva ”Huvudet bland molnen” har de skapat tillräckligt många starka låtar för att hålla uppe intresset under hela timmen som spelningen pågår. Tyvärr slarvas ”Motströms” bort, men kompenseras av ”Skjut mig i huvudet”.

”Na Na Nah!” lider så klart av bristen på en annan skåning (Timbuktu), men den fungerar fortfarande. ”Limousin” är det dock värre med. I och med att refrängen inleder låten så havererar den direkt. Frej gjorde helt enkelt ett för starkt avtryck för att det ska vara någon mening med att framföra den utan honom.

Movits! ska ha all heder för att ha gjort en bra spelning. Sedan går det inte att trolla med förutsättningarna. Ni som var en del av den euforiska stämningen när Movits! spelade på Knäppingsborg i Norrköping i somras hade knappt känt igen er.

/ Andreas Homanen

Når nästan ända fram

20131025_190944

Kristoffer Appelquist – Drömmen om Amerika

2013-10-25

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2013-10-26

 

När Kristoffer Appelquist senast gästade Linköping, var det som inledningsakt i Raw-paketet för drygt ett år sedan. Det blev då en forcerad tillställning, som var bra men alldeles för kort. Nu är han ute med sin enmansshow ”Drömmen om Amerika”, och har mycket mer utrymme att ta ut svängarna och breda ut sig på. Frågan är då om han är tillräckligt stor, eller tillräckligt bra, för att kunna bära upp en och en halv timme själv.

Han inleder med att värma upp publiken genom att vända det traditionella publikhånandet mot sig själv. Det är roligt, men framförallt ett uppfriskande grepp. Det blir dock inte mer än småroligt. När han går över i den egentliga delen av föreställningen lyfter det dock snabbt. Och högt.

Kristoffer Appelquist har under sin karriär skapat en egen specialitet i sina, till synes oändliga, utflykter som tar det ämne han berättar om ut på vilda utflykter som spretar åt alla håll, och kan landa i stort sett var som helst. ”Drömmen om Amerika” är full av sådant och innefattar bland annat ystande åsnor, glassingredienser och kottar.

Men han har också en underliggande och allvarligare sida av sin föreställning. Det är en kritik mot samhället som går från 1800-talets bondesamhälle och den tidens drömmar, till dagens samhällsklimat. För att nå riktigt ända fram skulle nog detta ha varit något skarpare. Men å andra sidan räcker det ganska långt med att vara väldigt rolig också. Så, bara Kristoffer Appelquist räcker mer än väl för att göra en ståuppkväll väl värd pengarna.

/ Andreas Homanen

Di Leva predikade kärlek

Di Leva

2009-03-10

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Publicerad i Corren 2009-03-11

 

En ensam vitklädd man går upp på scen och deklarerar att det här är inte en konsert, det är inte en föreställning, det är inte en föreläsning och inte heller någon cirkus, utan det är Thomas Di Leva. Så inleds den här kvällen som går under beteckningen ”Låt kärleken växa”. En mer passande beskrivning än att det är just Thomas Di Leva är svår att finna: det är i stort sett omöjligt att jämföra med en vanlig konsert eller föreställning.

Den ensamme mannen följs sedan av Di Leva själv, och de två är tillsammans med sina gitarrer själva på scen. Inramningen är alltså väldigt spartansk och Di Leva är helt i fokus.

Faktum är att han är så mycket i fokus att musiken kommer i skymundan. Något som är lite av ett slöseri då han under sina dryga 25 år i branschen hunnit med att spela in ett antal riktigt bra poplåtar. Under den första timmen hinns endast sex stycken av dessa med, och höjdpunkter som ”Vad är frihet” och ”Vem ska jag tro på” kommer nästan bort i sammanhanget. Mellanpratet om livet, kosmos och kärleken dominerar istället. Fast med tanke på att det är Thomas Di Leva vi bevittnar, antar jag att det är i sin ordning.

Publikreaktionerna är varma, även om det i allsångsförsöken mer liknar en stel gudstjänst än en sprudlande kärleksmässa. I längden blir det dock svårt att värja sig mot den glädje som strålar ut från scenen, och jag har svårt att någon lämnar Konsert & Kongress med åtminstone lite mer värme inombords än när de anlände.

Andreas Andersson