Jesper Rönndahl lockade storpublik

Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahls Bildbevis

2015-09-26

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-28

 

Det går inte riktigt att kalla det här en ståupp-föreställning. Jesper Rönndahl står på scen och pratar kring roliga bilder i en och en halv timme. Det känns inte helt givet att konceptet ska fungera. Roliga bilder sköljer dessutom över oss i sociala medier varje dag, så helt fräscht känns det inte heller.

Men Jesper Rönndahl har ett väldigt speciellt tilltal, och en hängiven publik. Efter att ha odlat sitt namn som vad som närmast kan kallas vetenskapskomiker i P3-programmet Institutet, fick han sitt stora publika genombrott i På Spåret. Parallellt har han dessutom kört en hel del ståupp, och även om han kanske inte räknas till den yttersta eliten där så har han inte långt kvar dit.

Oavsett vilken version av Jesper Rönndahl publiken har kommit för att se den så har den kommit i stora mängder –
Crusellhallen är i stort sett fullsatt.

Jesper Rönndahls stora styrka är att han framstår som en person som det är helt omöjligt att inte tycka om. Och så klart den hyfsat viktiga detaljen att han är väldigt rolig också. Stämningen blir snabbt trevlig med många skratt.

Bilderna Jesper Rönndahl visar är löst sammanhållna i ett par kategorier. Det blir alltifrån Galileo Galilei till reklamskyltar och en förlossningsmaskin. Allra roligast är urklippet från den trettonårige Jespers insändare till den lokala tidningen. Det är i regel inga långa utläggningar om varje bild, utan mer korta avsnitt som blir till små anekdoter ur Jespers Rönndahls liv, eller bara till roliga funderingar.

Något särskilt sammanhang finns inte, och behövs inte heller. Det räcker att det är väldigt roligt. Jag brukar förespråka att hålla nere på den övertydliga dramaturgin som ofta tynger ståupp-föreställningar. Det är som att man tror att publiken ska tröttna om de bara får skratta.

I ”Jesper Rönndahls Bildbevis!” är det svårt att hitta något som skulle kunna liknas vid dramaturgi. Han tar visserligen upp en kille ur publiken på scen för att denne ska gestalta Jespers pappa i en scen ur dennes liv, men det är i stort sett det enda som bryter av. För det mesta fungerar det alldeles utmärkt ändå – publiken skrattar högt åt det mesta Jesper säger.

Men avslutningen blir väldigt abrupt, och saknar den stegring mot gapskratt som ofta avslutar ståuppshower. Men i sammanhanget är det en relativt liten invändning – Jesper Rönndahl är en av de främsta scenpersonligheterna som Sverige har idag och väl värd att se. Även om han bara visar roliga bilder i en och en halv timme.

Alex och Sigge lockar fram skratt

Alex & Sigge – ‘Meningen med livet’

2015-03-22

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-03-23

 

Efter att ha lyssnat igenom alla 147 avsnitt av Alex & Sigges podcast under ett halvår är det nästan lite overkligt att se dem live på scen. De är ute på sin tur runt landet med sin föreställning ”Meningen med livet”, som annars gått för utsålda hus i Stockholm och Göteborg. Även Crusellhallen är fylld, och det är en väldigt homogen publik – få är över 40.

På flera sätt går det att likna ”Meningen med livet” vid en ståuppshow – det handlar framförallt om skratt. Dramaturgiskt har ”Meningen med livet” också det klassiska upplägget med en rolig inledning där det handlar mycket om nedgörande av mindre smickrande sidor hos den andre, följt av ett tyngre mellanparti där det inte helt oväntat handlar om Alex ångest, och en lättare avslutning som lämnar publiken skrattande.

Alex och Sigge är dock långt ifrån några traditionella ståuppare. Humorsidan hos dem grundas istället i deras välgrundade, men ofta lätt skruvade, iakttaganden kring vår samtid. I podden blir de som allra roligast när dessa dras åt några varv ytterligare tills de närmar sig det absurda. I föreställningen går de, förutom i de förinspelade inslagen, inte riktigt lika långt.

Föreställningens titel torde indikera på ett visst allvar, eller åtminstone tänkvärdhet. Men Alex och Sigge skrapar mest på ytan. Och det är ett större problem när det gäller just Alex och Sigge – de som är hängivna lyssnare av podden har hört hur långt de verkligen kan nå, och i jämförelse blir föreställningen tyvärr något för grund. Sedan är den väldigt lyckad ur ett humorperspektiv. Och det är ju sällan särskilt fel alls.

 

/ Andreas Homanen

Rheborg jämnt rolig

Johan Rheborg – en standupföreställning

2014-09-19

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-09-22

 

Johan Rheborgs ståuppkarriär kommer ofta i skymundan för hans TV-roller, som visserligen ofta är bra, men med ”Rheborg – en standupföreställning” visar han att han förtjänar att räknas till de verkligt stora inom svensk ståupp. Det kan tyckas vara en väldigt enkel underhållningsform. Men när det kommer till större shower så krävs det åtminstone en antydan till dramaturgi för att det inte ska bli långtråkigt.

I stort sett samtliga i den svenska ståuppeliten har åstadkommit det genom att berätta om svårigheter i sina liv. Johan Rheborg är inget undantag. Halvvägs in blir han personlig och pratar om sina föräldrar och deras sjukdomar. Fram till dess, och efter det för den delen, så handlar det bara om ren ståupp – Johan Rheborg ensam på scen, pratandes oavbrutet.

Han håller sig strikt till ämnet Johan Rheborg. Från sin åldersnoja till uppväxten, via sina barn. Men mest pratar han om åldersnojan. Tonen är lätt neurotisk, men han klarar av det utan att bli tjatig eller trist. Och han håller uppe skrattnivån i den i stort sett fullsatta Crusellhallen.

Det är en väldigt enkel föreställning med snällt sagt sparsmakad rekvisita. Det enda är ungefär två gånger en minuts musik som Johan Rheborg dansar respektive sitter still till. Han kompenserar det möjligen genom att vara överraskande fysisk i sin komik. Förutom dans hoppar han runt på scen och gestikulerar.

Johan Rheborg har under din karriär skapat en hel rad av folkkära figurer. De syns dock befriande lite under kvällen, och det ska han ha all heder av. Att köra ett Fredde-från-Solsidan-segment skulle vara ett alltför enkelt grepp. Föreställningen är väldigt jämnt rolig, och det finns få gapskrattsstunder. Avslutningen blir dock en rejäl urladdning som höjer betyget.

 

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 15

Onsdag, 9 april

Kasper Lindberg spelar på Flamman. Ingen aning om vad det är, men Flamman brukade ju vara trevligt. När jag var där för typ tio år sen.

 

Torsdag, 10 april

Herrgårn har rockkväll. Banden som spelar är Mary & the Hookers och The Echo Feild.

 

Fredag, 11 april

Mycket som händer…

Sick Puppies spelar på Backstage. Biljetter här.

Vägg i vägg kommer Mårten Andersson tillbaka till Crusellhallen. Eller Garden eventuellt. Nu med sin soloshow ”Under ytan”. Då han inte var helt 100 senast på Raw hoppas jag på betydligt mer nu. Biljetter skaffas här.

Nicole Sabouné spelar på Nationernas Hus. Inget förköp och förmodligen skitmycket folk. Så kom i tid.

Slutligen spelar Saved by Insanity på The Crypt.

Och i Norrköping spelar Anders Wendin på Dynamo. Biljetter här.

Lördag, 12 april

Asta Kask gjorde ett riktigt bra framträdande för några veckor sedan på The Crypt. Nu är det dags för Norrköping och Dynamo.

 

Söndag, 13 april

Söndagar är inte världens vanligaste konsertdag. Men nu kommer Weeping Willows till Konsert & Kongress. Biljetter här.

Känslan saknad efter det där 90-talet

Olle Ljungström

2013-05-28

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg:4/5

Publicerad i Corren 2013-05-29

 

I ett fjärran 90-tal var Olle Ljungström en av de allra största och även om man hade svårt för honom, var det ändå svårt att värja sig mot hans melodier kryddade med texter som överträffade det mesta i omgivningen.

Konserten inleds försiktigt med en trio låtar som inte riktigt lyfter, och det är lite tråkighetsvarning. Men därpå kommer ”En apa som liknar dig”, och alla tvivel är borta. Låten må vara lätt uttjatad på sistone, men den är så pass bra i sig att det inte går att misslyckas. Olle förvaltar den också väl och brister ut från det inledningsvis återhållsamma scenspråket.

Olles röst är inte alltid på topp, men det har den å andra sidan sällan varit i hans fall – och det är mer en del av hans karaktär än en svaghet. Ibland blir det dock väl svagt, och det är tur att bandet är så pass duktigt och stabilt – all eventuell skröplighet stöttas föredömligt upp. Och de svaga stunderna hos Olle vägs upp av nästintill lika många tillfällen när han är fullständigt briljant – den förtvivlade bryggan i ”Överallt” och duetten med körsångerskan under den sista refrängen i ”Nåt för dem som väntar” är två sådana. Den sistnämnda låten är en historia i sig – dess fantastiska melodi kombinerat med sitt desperata vemod gör den helt unik. Avslutningen med viskande allsång och en Olle som lägger sig ned och låtsas sova är också speciell.

Sin största stund når konserten i och med ”Jag och min far”, då allting mer eller mindre stannar av för en verkligt finstämd och känslomässig stund.

När ”Världen är så mycket bättre nu” mynnar ut och konserten är över, står det klart att Olle Ljungström definitivt inte är en artist värdig att reduceras ned till en känd-från-TV-artist. Den övergripande känslan är istället saknad efter det där 90-talet. Att sedan en timme och fem minuter är väl kort är en annan historia.

Andreas Homanen

CCCC till Gustafsson & Schyffert

Roligt för delar av familjen – Henrik Schyffert & Björn Gustafsson

2013-03-22

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-03-22

 

Det har mer eller mindre gått inflation i bra ståuppkomik på sistone, och det går knappt en vecka mellan föreställningarna. På fredagskvällen var det dags för Björn Gustafsson och Henrik Schyfferts ”Roligt för delar av familjen”.

Själva föreställningen är inte så märkvärdig egentligen – vi får två omgångar traditionell stå-upp, som föregås av en gemensam del och avrundas gemensamt. Storheten ligger istället i att det just är Björn Gustafsson och Henrik Schyffert som står på scen.   Björn inleder, och det är snart tydligt att han inte liknar någon annan på den svenska stå-upp-scenen. Efter sitt beryktade haveri som följde på raketstarten på karriären, skulle man kunna tro att han mognat i stilen.

Men det hade lika gärna fortfarande kunnat vara 2008; hans förvirrade och lätt bortkomna stil gör att det spelar mindre roll vad han pratar om, och det räcker i stort sett med att han visar sig för att locka fram skratt.

Dessutom är det imponerande att se att det fortfarande går att göra något roligt av ett så dött fenomen som Fångarna på fortet.   Henrik Schyffert kör en mer samhällskommenterande stil, och pratar om många olika företeelser, utan något större sammanhang.

Det märks att han är rutinerad och det är inte långa stunder det inte skrattas i den fullsatta Crusellhallen. Som roligast blir han under agitationen mot den för tidigt åldrande ungdomen.

Till skillnad från Björn så har han hållit en mer eller mindre konstant nivå under sin karriär, även om han gjort synnerligen lyckade utflykter åt det mer allvarliga hållet. Och ett par gånger snuddar han vid lite känsligare ämnen, även om han håller sig på den säkra sidan hela tiden.   I de gemensamma delarna handlar det mest om åldersskillnaderna mellan de två. Det blir ofrånkomligen många givna poänger, men dynamiken dem emellan förlåter detta. Avslutningsdelen ger åtminstone intryck av att vara improviserad, och blir väldigt lyckad. Och så länge stå-upp är så här kul är det knappast ett problem att det är mycket av den.

Andreas Homanen

Ståupp som betyder något

En skam för Sverige – Magnus Betnér & Soran Ismail

2014-03-07

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-03-10

 

Magnus Betnér är sedan ett par år förmodligen Sveriges största ståuppare. Soran Ismail har å sin sida fått än mer uppmärksamhet för diverse kontroverser.

Nu har deras gemensamma föreställning ”En skam för Sverige” gått för fulla hus sedan i oktober och har förlängts ända in i december. Förväntningarna är därför väldigt höga inför fredagskvällen i Crusellhallen.

Magnus Betnér inleder, och är till en början mer lugn och tillbakahållen än man skulle kunna förvänta sig. Hans stora styrka ligger i hans samhällskritik. Inom det området finns det ett antal tacksamma ämnen som behandlas; Sverigedemokraterna inte minst. Även om han går hårt åt dem är det inget mot kritiken mot media, som han trots all sin frustration och ilska mot, håller på en bra nivå.

Men allt är inte politik. Magnus Betnér går även in på mer vardagliga ämnen som vårt användande av sociala medier, vilket i stort sett är helt omöjligt att undgå att höra på en ståuppscen i Sverige idag. Den tillbakalutade stilen vässas undan för undan bort tills allting kreverar i ett fullständigt lysande utbrott som fullständigt nedgör argument mot politisk korrekthet.

Soran Ismail kommer in på scen till jubel och visslingar, och han har inga problem alls att få igång publiken. Faktum är att det går så lätt för honom att spela vidare på en del av det Magnus Betnér tog upp, att det till en början känns som att han inte behöver anstränga sig alls för att publiken ska skratta konstant.

Men Soran drar snart ner på tempot och blir mer allvarlig. Järnrörsincidenten finns så klart med, och i likhet med Sorans framträdande på Raw för ett år sedan, berättar han den ur en kanadensares synvinkel. Vilket fortfarande gör den än mer bisarr än vad den redan är. Sorans akt kretsar i övrigt mycket kring rasism, och även om skratten är på en mer sansad nivå så är det fortfarande kul.

Magnus Betnér och Soran Ismail visar med eftertryck att det går att göra ståupp som inte bara är rolig, utan också betyder något.

/ Andreas Homanen

Ett Takida helt utan tyngd

Takida

2013-04-12

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2013-04-13

Takida på skiva tenderar ibland att bli tråkiga. Men live har de ändå varit förlåtna då melodierna – för ingen kan hävda att bra sådana saknas – lyfts av ett emellanåt rätt tungt framförande.

Men, när bandet nu ger sig ut på en halvakustisk turné torde alla varningsklockor i Sverige ringa. Sådana framträdanden kan vara bra för många aspekter av ett bands musik, men att framhäva tyngd är inte en av dem.

Det står tidigt klart att fredagskvällen handlar om att lära känna bandet. Det är nämligen inte Takida själva som går upp på scen, utan deras barndomskamrat Tomas Eriksson. Han fungerar som en sorts familjär konferencier under kvällen och visar bilder på bandet, berättar historier och tar in sms-frågor från publiken. Efter inledningen lämnar han över till Takida, som spelar den första omgången låtar.

Det går inte att förneka att de hunnit samla på sig en försvarlig mängd hits och låtar som ”Never Alone, Always Alone” får ett bra gensvar från publiken. Tyvärr bryts det hela ganska abrupt av en intervju-liknande session med Tomas Eriksson. Vissa stunder är det roligt, men det blir tydligt att Takida är väldigt vanliga, och därmed tyvärr inte särskilt intressanta intervju-offer.

Hits till trots – det blir snart uppenbart att ovan nämnda tyngd saknas. Att dynamiken också haltar, får till följd att de musikaliska inslagen blir påfrestande sömniga. Sett till det är det kanske bra att avbrotten för samtal och bildspel är så pass många. På plussidan får scenbygget och ljusshowen sättas – de visar att det går att åstadkomma väldigt mycket med lite vilja. Särskilt ”Evil Eye ” är riktigt snygg. Den är för övrigt det allra bästa bandet presterade.

Vi fick måhända lära känna Takida bättre under kvällen, men den stora frågan var om vi verkligen ville göra det. För de inbitna fansen hade det förmodligen en viss poäng med det här upplägget, men om det inte går att göra mellanpartierna mer intressanta så faller det platt.

/ Andreas Homanen

Kulturmöte med krockar

Raw

2014-03-01

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-03-03

 

När Raw besökte Linköping 2013 uttryckte dess ledare Mårten Andersson farhågor för att nästa gång skulle det vara i en sunkig bar.

Detta skedde inte så klart, utan det är i stället mer folk den här gången. Det mesta är sig likt – Mårten har samlat ett antal av Sveriges ledande ståuppare. Undertiteln på turnén är ”Korsar gränserna”, och grunden för detta är internationella inslag i form av en norrman, en amerikanska och ett stopp i Oslo. 

Amerikanskan är Gabriella Francis. Hon gör inget direkt nytt av kulturkrocksämnet, men det känns oerhört befriande att ha henne där i stället för de sedvanliga manliga utländska gästerna som det är fysiskt omöjligt för att dra samma typ av sexskämt.

Hasse Brontén inleder med omvända kulturkrockar och gör det hysteriskt kul. Resten av hans framträdande kretsar kring hans genitalier, och det är imponerande att han med det begränsade ämnet ändå håller skrattnivån så hög.

Den roliga visan är ett ståupp-ämne som inte känns helt fräscht. Inte heller ikväll när Tomas Järvheden inleder sin session med en sådan. Han får också bättre respons under resterande delen då han framkallar mängder av skratt.

Efter pausen är det dags för Messiah Hallberg. Han har gått från att ha varit ett löfte till att verkligen fylla ut kostymen och också backa upp sin hårda yta med innehåll. Hans timing sitter perfekt och det mesta han gör är väldigt roligt.

Mårten Andersson själv är näst ut. Han har ett problem i att han i vår ska ut på en solo-turné och sett till det förmodligen inte vill släppa ut för mycket nytt material. Vilket resulterar i att det blir en del gammal skåpmat. Roligt är det fortfarande, men det kunde varit bättre.

Norge är för många en vit fläck på stå upp-kartan. Men Martin Beyer-Olsen kommer säkerligen att ändra på detta i och med den här turnén. Han gör egentligen inte så mycket som är annorlunda. Men allting är fantastiskt roligt. Avsnittet om anti-allergi-restaurangen räcker nästan i sig för att höja betyget på Raw 2014 till en femma.

/ Andreas Homanen

Pålitlig Strömstedt på terapiturné

Strömstedt & Freud

2013-03-09

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2013-03-11

 

Har Niklas Strömstedt gått för långt? Från att ha besuttit en stabil position under ca 25 år som folkkär artist, har han via ”Stjärnorna på slottet” tagit steget till att blir en av de mest framträdande artisterna vi har genom ”Tack för musiken”.

Att nu ge sig ut på turné med föreställningen ”Strömstedt & Freud”, som i korthet går ut på att psykoanalysera sig själv med hjälp av psykologen Per Naroskin, till bakgrund av sin egen musik, skulle kunna innebära en viss risk för Niklas Strömstedt-mättnad. Det är dock en relativt stor publik som letat sig till Crusellhallen på lördagskvällen.

Det är svårt att definiera vad Strömstedt & Freud egentligen är. Musikal kommer förmodligen närmast – hade det varit en konsert hade det varit för mycket mellansnack, och hade det varit en teaterföreställning hade det varit för mycket musik.

Vartefter terapisessionen utvecklas spelar Niklas ett urval av sina låtar. De flesta passar textmässigt relativt väl ihop med vad som händer i terapin. Dock tydliggör terapin problemet med Niklas låtmaterial – det är för små variationer för att det ska bli riktigt intressant. Med det inte sagt att det på något sätt är dåligt. Niklas har genom åren snickrat ihop ett antal riktigt bra popmelodier, och han är rutinerad så det räcker och blir över. Bandet han har med sig framför dessutom allting klanderfritt.

Terapi kan måhända låta som något trist att göra musikal av, men både Niklas och Per är tillräckligt duktiga för att det aldrig blir någon fara, och de är faktiskt väldigt roliga ibland.

Brist på variation till trots – vissa nummer står ut; ”Vart jag än går” har onekligen en viss nerv, och ”Oslagbara” är rentav riktigt bra. En del av låtarna kortas ner väl mycket, men tack vare detta hinns desto mer med. Niklas Strömstedt visar att han är riktigt pålitlig när det gäller svensk pop, och att döma av applåderna efter föreställningen kommer han med all säkerhet att behålla sin position som en av de främsta folkkära artisterna för lång tid framöver.

Andreas Homanen