Tror inte jag har dröjt så här länge med att läsa en Guillou-bok sedan jag började läsa dem. ”Brobyggarna” har av någon anledning legat och segat i bokhyllan i ett par år nu.
Det är Jan Guillous tagning av en svepande 1900-talsskildring i släktkrönikeformen. Släkten i fråga är de norska fiskarbröderna Lauritzen, som av en lyckträff får en av världens bästa utbildningar. Och som skiljs åt vid examen av olika anledningar. De sprids runt världen och ”Brobyggarna”, som är första delen, följer de två äldsta bröderna, Lauritz och Oscars, öden på Hardangervidda och i Tyska Östafrika. Den tredje brodern försvinner ur handlingen relativt tidigt, och vi får vänta till del två med att följa hans företaganden i England.
Jan Guillou deklarerade med Hamilton att han hade för avsikt att skapa en romanhjälte befriad från de brister och svagheter som traditionellt alltid finns med hos svenska sådana. Alkoholism, relationsproblem etc. blev det därför befriande lite av. När Arn-serien drog igång var det samma visa. Det följde dock även en präktighet som kan bli något påfrestande. I ”Brobyggare” har dessa drag följt med till huvudkaraktärerna – de är i stort sett helt klanderfria och rakt igenom goda. Lägg därtill att de är fysiska praktexemplar och relativt snabbt och smidigt blir ekonomiskt oberoende, och det blir emellanåt lite påfrestande.
Men den världspolitiska fond som bröderna Lauritzen agerar mot väger med råge upp deras icke-brister som människor. I synnerhet Tyska Östafrika under Första Världskriget är tacksamt att använda som bakgrund. Lägg därtill Guillous verkliga styrka att väva in politiska kommentarer och ”Brobyggarna” blir riktigt bra.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 