Liveåret 2013

Marduk
Marduk

79 spelningar. 64 band. 37 dagar.

En del livemusik har det blivit i år. Ovanstående är så klart något färgat av festivalfaktorn. Men ändå.

Året inleddes femte januari med Alonzo & Fas 3 på L’Orient. Med ett jäkla driv och en imponerande energi satte de en hög nivå för året. Det visade sig dock bli enda konserten jag var på i januari, och i februari var det heldött. Sedan började våren komma igång med bland andra Rival Sons och Stefan Sundström. Två skivbutiksspelningar hanns med; Johnossi och Dead Soul. De senare skulle visa sig bli årets mest betittade band för egen del.

Maj blev en bra månad med ett strålande Johnossi på Cirkus i Stockholm och en uppsjö lokala band i och med Oblivious och Nocturnals respektive releasespelningar.

Juni innebar så klart Bråvalla. Efter en promenad med lite vindrickande, där festivalpeppen steg för varje… steg, så klev vi in på det gigantiska området. Det visade sig bli tre väldigt lyckade dagar med mängder av musik. Lite småstrul fanns så klart (och storstrul på grund av strejken), men inget som störde helhetsupplevelsen av en bra festival. På förhand var det torsdagen som var den klart mest intressanta dagen, men när Stone Sour, Danko Jones, Kvelertak och Johnossi samtliga gjorde helt fantastiska spelningar så avgick fredagen helt klart med segern. Lördagen var som helhet sämst, men hade den enskilt bästa konserten i och med Thåströms dysterhetsorgie, som vägde upp mycket av den glättiga housen som annars dominerade festivalen. Östgötafanan hölls (bokstavligt) högt av Ghost och många band på de mindre scenerna.

Resten av sommaren var relativt lugn. Movits! gjorde en svettig och svängig spelning inför ett högsommarproppat Knäppingsborg i Norrköping, Iron Maiden plågade Friends Arena med ett ljud från helvetet och Ulf Lundell trotsade regnet i Vadstena och visade att han långt ifrån går att räkna bort.

Hösten var minst sagt välfylld med spelningar. Många av dem var lokala akter som Dead Soul (igen), Reveries, Night och Soundmeds som allihop visade vilken bredd som finns i Linköpingsmusiken i år. Dubbla Danko Jones-spelningar hanns med och en till med herr Alonzo.

7 december kom höjdpunkten för året, och för Linköpings musikscen. Norrköping och Flygeln intogs av Night, Dead Soul och Ghost. Slutsålt och fullständigt fantastiskt. De sista spelningarna var arenarock i sin bästa form i och med Håkan Hellströms och Eldkvarns uppvisningar.

Bästa konserter

  1. Thåström på Bråvalla
  2. Ghost på Flygeln, Norrköping
  3. Alonzo & Fas 3 i januari
  4. Johnossi på Bråvalla
  5. Movits! på Knäppingsborg

Främsta låtar

  1. ”Children of the Grave” – Stone Sour på Bråvalla. Kanske tråkigt att välja en cover, men det var så tungt och så bra att det är oundvikligt.
  2. ”Find that man” – Dead Soul med gästinhopp från Ghosts trummis på Flygeln i Norrköping
  3. ”Mjød” – Kvelertak rensade upp på Bråvalla
  4. ”Det förlovade landet” – Alonzo Fas 3 på L’Orient i januari
  5. ”Fanfanfan” – Thåström på Bråvalla

Mest sedda

  1. Dead Soul (4)
  2. Danko Jones (3)
  3. Eldkvarn (3)
  4. Johnossi (3)
  5. Alonzo Fas 3 (2)
Dead Soul
Dead Soul
Håkan Hellström
Håkan Hellström
Johnossi
Johnossi
Reveries
Reveries
Soilwork
Soilwork
La Fleur Fatale
La Fleur Fatale

Uffe på gott humör i regnigt Vadstena

Publicerad i Corren 130805

Lördagskvällen i Vadstena ägnade sig åt att haverera ned sommarstämningen rejält – från 30 graders värme till knappt 20 och från sol till åska och hällregn. Förutsättningarna kunde alltså varit bättre när Ulf Lundell med band gick på scen vid halv åtta-tiden.

De låter sig dock inte bekommas, utan kör på för fullt från inledande ”Ut ikväll” och vidare genom spelningen. Det märks att Ulf Lundell är på bra humör – tydligast blir det i det familjära mellansnacket inför finalen av ”Om sommaren”, som sedan också får det dittills bästa gensvaret. Dessutom går det faktiskt att åtminstone nästan ana solen igen när låten är klar. Stämningen byggs vidare med den förenande ”Folket bygger landet”, som blir mäktig i dess arenastompighet. Dock hade en än större inramning än den halvfulla borggården kunnat höja den till fantastisk.

Det är något tunt med folk. Förmodligen har regnet skrämt bort en hel del folk som tänkt gå spontant på konserten. De som trots allt är på plats verkar dock nöjda med det mesta som Lundell presenterar. Och de får bra valuta för entrébiljetten – två timmar och en kvart är en imponerande konsertlängd.

Det mest markanta med spelningen är hur bra bandet är. Lundell själv uttrycker det som att ”om det finns någon rättvisa i världen, är det här bandet som skulle stå på Ullevis scen.” De tacklar alla typer av låtar på ett lika kompromisslöst och snyggt sätt – från ballader som ”Evangeline” till hårdare nummer som ”Omaha”. Den sistnämnda förtjänar ett eget omnämnande då den är så krossande att den fullständigt kör över allt annat. ”Stockholms city” står också ut. Trots att den är äldst av allt som spelas under kvällen känns den riktigt vital. Det årtionde som annars dominerar är 00-talet, där sju av tjugo låtar hämtas ifrån.

Lundell själv kommer bäst till sin rätt i de argare stunderna, ”Rent förbannat” framför allt, som möjligen ligger närmare hans sinnesstämning idag. Det goda humöret vinner dock ikväll, och möjligen är det som gör att Ulf Lundell avslutar genom att plocka fram det faktiskt inte helt vanliga livenumret ”Öppna landskap”.

/ Andreas Homanen