Löpning. Juli.

Din kropp och naturen. Inget annat.

Löpningens renhet är ett återkommande tema när den ska beskrivas. Naturen kan i och för sig delvis ersättas av musik. Som jag brukar göra. Och den som hävdar att det förstör upplevelsen, skulle varit med inne i mitt huvud när Steve Miller Bands ”Serenade” började spelas på vägen uppför Göta Älv-bron under årets Göteborgsvarv. Det slår vilket jäkla fågelkvitter som helst.

Någon renhet i löpningen under juli var svår att hitta. Faktum är att det var svårt att hitta någon löpning alls för mig. Förkylningen som jag trotsade i juni slog till med full kraft och hindrade all form av träning. Inte för att jag hade gett mig på någon annan form av träning ändå. Men ändå.

En kortrunda blev det tillslut efter tre veckor. Inte mycket att orda om, och det kändes mer bra mentalt än fysiskt.

På månadens näst sista dag bestämde jag mig för en rensa huvudet-runda. Och det mentala tillståndet hjälpte säkert till att pressa fram ett årsbästa. Skitsnack att formen är en färskvara.

/ Andreas Homanen

Run of Blood 2014

Blodomloppet 2014. Ny bana till största delen.

Efter Göteborgsvarvet hade jag vissa förhoppningar om att göra ett bra lopp här också. Men värmen och osäkerheten inför den nya sträckningen gjorde att jag tog ned mina förväntningar under dagen.

Jag gick ut för hårt i ett tempo en bit under 5 minuter kilometern. Efter vätskekontrollen så blev det rejält jobbigt. Det fortsatte upp genom Ramshäll och ned mot Berga. Efter vändningen var det ett par rätt jobbiga backar. Klostergatan gick åt till återhämtning innan den nionde kilometern genom stan, som blev loppets snabbaste.

Avslutningen nere vid Stångån var jobbig, men jag tog mig in i mål på runt 51 minuter, vilket var en rejäl sänkning av mitt Blodomlopps-pers men en bit ifrån mil-rekordet.

/ Andreas Homanen

Farväl till Göteborg?

Det kanske var en 30-årskris. 2011, med 3×7 kilometer i benen, gjorde jag mitt första Göteborgsvarv. 2012 var jag tio kilo kättare och betydligt bättre tränad. Men förkyld, så jag stod vid sidan av. 2013 blev det ett lopp i mördande åskvärme. Men personbästa med ca tio minuter.

Nu 2014 har kroppen svarat bra på träning. Och det har blivit en skaplig mängd sådan. Ett tänkt mål på 2:10 har blivit 2:06. Och sista veckans förväntningar och eventuella övermod har dragit ned målet till tvåtimmarsgränsen.

Och sen pajade all planering. Nästan. En korpfotbollsmatch två dagar innan loppet var förmodligen en dum idé, men jag har varit väldigt förskonad från skador under mina tretton säsonger, så lagets välgång

(typ)

fick komma före loppet. Och sen stoppar jag en boll, varpå foten viker sig. Ok om det hade varit en närkamp eller att jag trampat snett, men det här var ju bara mesigt. Jag slutförde matchen och det var bara i en viss vinkel som det gjorde ont. Men på fredag lunch svullnade foten upp något, och jag insåg att det kanske inte skulle bli något lopp alls. Jag lindade foten och hoppades. Efter tre timmars bilresa till Göteborg gav jag nästintill upp – stillasittandet hade fått till följd att det gjorde ont även om jag inte rörde foten. Svullnaden var i alla fall nere innan det var läggdags.

Lördagsmorgonen kändes skaplig och halvkilometerspromenaden innebar ingen ökad smärta. Så hoppet var definitivt tillbaka. När jag tog av mig skorna något oförsiktigt högg det till igen, och tvivlet kom igen. Men fortfarande fungerade det att gå, så jag bestämde mig för att testa.

De första kilometrarna i Slottsskogen var något nervösa och jag kände mig för i ett ganska lugnt tempo strax över sex minuter per kilometer. Ned genom Majorna fortsatte jag på samma sätt, men när jag började närma mig Älvsborgsbron kändes det ändå så pass bra att jag bestämde mig för att öka farten. Påhejad av Alonzo Fas 3:s ”Fattiga och vackra flickor”

(skitsnack att man inte ska ha egen musik under varvet)

tog jag mig uppför bron och förbi många andra löpare. Än fler blev det till nedstigningen till tonerna av Ghost. Det var nu tydligt att det gick lite snabbare än för många andra, och Hisingsidan innebar många omlöpningar och trängsel. Jag gjorde min snabbaste kilometer på den tolfte (5:10). Innan Göta Älv-bron började det bli lite segt, men till uppstigningen kom Steve Miller Bands ”Serenade”. Vilken fullkomligt perfekt löp-låt, och särskilt till det läget i loppet – den tråkigaste delen ska precis avslutas med det jobbigaste partiet. Så, uppför bron passerade jag hur många som helst och sprang faktiskt med ett stort leende. Nedför bron fortsatte i snabbt tempo. Sedan började det bli tyngre uppför Avenyn.

Efter vändningen på Götaplatsen började jag inse att det skulle bli mer eller mindre omöjligt att komma ned till två timmar. Därmed rann ganska mycket av de sista krafterna ur kroppen, och de avslutande fyra kilometrarna blev lätt stapplande. Som näst sista låt kom också den synnerligen opassande ”Planet Earth” av Black Sabbath. Men in på upploppet kom jag och glädjen över målgången var nog lika stor som efter debuten för fyra år sedan.

Sluttiden blev 2:03:48, vilket var personbästa med över tio minuter. En hel del av det kan ha att göra med att det var typ sju grader svalare, men jag var väldigt nöjd med resultatet. Placeringen blev 19914 av 30990.

Men farväl då? De groteskt stora folkmassorna innan start, den långsamma väntan under dagen där det mesta handlar om att inte tråka ut sig, det faktum att halva banan är ganska trist, trängseln efter målgång, den väldigt snålt tilltagna ”mat-påsen” efter målgång. Det gör sammantaget att det känns lite tveksamt att springa igen. Men vi får se – det är nog inte fullständigt omöjligt att det blir en ny vända nästa år igen.

Rapporteringen från varje löprunda är det dock farväl till nu – hädanefter är det kvalité framför kvantitet när det gäller löpningsskrivandet.

Distans #2 [GBG – 7]

Sista löppasset inför Göteborgsvarvet 2014. Tog en helt annan vända än jag brukar. Drottninggatan och Malmslättsvägen upp till Universitet. Följt av Vallaskogen (verkligen bra löpspår där), sedan över Garnison till Hejdegården och en avslutning runt Stångån.

Jämnt tempo igen, och jag klarade av en tempohöjning från och med sjätte kilometern.

Det bör nog kunna funka att gå nedåt tredjestegsmålet 2:03 på lördag. Andrastegsmålet om 2:06 ska definitivt fungera.

Tillbaka till Stångån [GBG – 26]

Efterpåskutflykten till Vikbolandet var det tillbaka till Stångån. Ett varv i vad som inte var annat än sommarvärme. Det är verkligen något helt annat än att springa i den svala tidigvåren. 2,5 kilometers snabb uppvärmning, följt av dryga fyra kilometer i fullfartstempo. Mer eller mindre. Inte den snabbaste rundan, men rätt skön ändå.

Löpträningen går vidare [GBG -36]

Den gör faktiskt det. Även om den senaste veckan haft formen av PT åt E. Typ.

 

Lördag, 5 april – Stångårunda

Måndag, 7 april – Intervallpass

Lördag, 12 april – Stångårunda

 

Inte riktigt anpassat efter min egen plan med Göteborgsvarvet. Men skit samma. Det här är roligare. Och håller vi uppe med 2-3 gånger i veckan kommer det att lösa sig fint ändå.