Mattias Alkberg Södra Sverige på Klubb Gaphals/John Doe

Mattias Alkberg Södra Sverige

2014-11-08

Linköping, L’Orient

Betyg 4/5

Publicerad i Corren 2014-11-10

 

Mattias Alkberg gör det inte lätt för sig. När han känner för det är han en briljant rockartist och kan vara relativt lättillgänglig. Men lika ofta gör han saker som konceptföreställnigen Mattias Alkbergs Begravning. Eller som i år när ”Södra Sverige” släpptes, en skiva helt i avsaknad av andrum.

 

När han i lördags besökte Linköping var det med sitt band som fått samma namn som skivan. Arrangemanget var ett samarbete mellan två av Linköpings tungviktare när det gäller konsertarrangörer – John Doe och Gaphals Klubb Fyllskalle. Möjligen bidrog det till att publiken var mer blandad än vanligen på L’Orient.

 

Tyred Eyes inledde med ett set svårdefinierbar rock. I sina sämsta stunder låter bandet amerikanskt i ordets mest polerade och värsta betydelse. Men än oftare får de till en råhet som är oemotståndlig. Dessutom har sångerskan Johanna Hellqvist en av de mest intressanta rösterna idag. När hon verkligen släpper loss river hon sönder omgivningen fullständigt och det är omöjligt att inte lyssna.

 

Mattias Alkberg Södra Sverige går ut stenhårt med ”Spypåse” och en radda låtar från senaste skivan. Farhågan att det bara ska bli punkrens börjar växa innan bandet framåt mitten av spelningen drar ned tempot något med ett par äldre spår, bland annat de lysande ”Med spöken” och ”Reevolution”. Bandet är genomgående riktigt bra, och visar att de klarar av allt från ren attack i ”Du är en kattunge” till svänget i ”Häxor lever längre”. Alkberg själv verkar vara på ett sedvanligt lysande argt humör. Han lämnar en nöjd publik med ett av de mest passande extranumren som hörts på L’Orient; ”Fyllskalle”.

 

/ Andreas Homanen

Jämntjock punk från Mattias Alkberg

Mattias Alkberg – ’Södra Sverige’

Playground Music/Teg Publishing

Betyg: 2/5

 

Att säga att Mattias Alkbergs karriär alltid haft ett punkanslag är inte att ta i. På nya skivan ”Södra Sverige” har musiken även gått rejält åt punkhållet. Bara två av tretton låtar är längre än två minuter, och det är en allmänt skitig stämning som härskar. Texterna är politiska så det förslår, och slår inte helt oväntat åt höger.

Mitt problem med ”Spypåse” ligger mer med att det blir för mycket punk än att Mattias Alkberg skulle vara dålig på punk. Även om skivan bara är 21 minuter lång så blir det för jämntjockt. Ljuspunkter som ”Viktigpetter” och ”Spypåse” är tyvärr för få.

 

/ Andreas Homanen