Gymnasiet – del 2 – Folket

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-06
Som del ett avslutades; ner i skiten. Hon använde förmodligen ett annat ord än ‘skiten’, men med den innebörden. Ungefär. I efterhand är jag mest glad att jag fick testa lite skit under skoltiden iaf. Kunde ju inte vara den tysta, snälla killen från Skeda Udde
(eller Cape Spoona som det oftast fick heta)
hela tiden. Eller det kunde jag mycket väl ha varit. Men det hade varit så mycket tråkigare. Så, nu var jag den tysta killen från Skeda Udde som drogs ner i lite lätt skit. Och trivdes rätt bra med det.

Exempel på sådan, ytterst lätt, skit… Betalade för att få ett ”grupp”-arbete klart i Filosofi. Var nog enda chansen i helvetet att få ett G på den kursen. Säkerligen. Vad arbetet handlade om kommer jag inte ihåg alls.
(Förlåt LE, har knappt förlåtit mig själv)
Hann även med att vara grafitti-vakt. Gjorde ett verkligt uselt jobb som sådan, så det la vi ner fort.

Jag och mina kompisar diskuterade ibland annat folks tillkortakommanden på den intellektuella sidan. Nåt sånt. Annat folk fick samlingsnamnet den ovetande massan. Ju längre tiden gick, desto mer distansierade vi oss från den ovetande massan. Eller rose above.
(är grammatiken med här nu?)
Den ovetande massan manifesterade sitt ovetande på de mest underliga sätt. En av idrottskillarna ville tex att en kille ur hårdrocksgrupperingen
(som jag av någon outgrundlig anledning inte var med i)
skulle heala hans skadade knä. Hårdrockskillen höll ett föredrag om alternativa religioner, och ställde sig väl lite… oförstående till förslaget. Tror jag att man kan kalla det. Eller så kunde det ske genom att skrika svar på frågor i Naturkunskap rätt ut. Svar som dessutom var otroligt fel. Volym övervinner intelligens. Kanske inte alltid.

Hårdrocksgrupperingen förtjänar några extra ord. Förutom religionshårdrockaren ovan, fanns här bland annat en av Linköpings djupaste basröster. Som när vi skulle hålla föredrag om ett valfritt ämne, valde att prata om sin snusdosa.
(jag valde Färöarna)
Och som alltid svor som fasen när han skulle hålla föredrag i allmänhet. Väldigt kul att lyssna på. Här fanns även en datakille med en rätt så… lugn framtoning. Hela gruppen tog väldigt lätt på det här med att vara närvarande på lektioner, komma i tid till lektioner, och vara aktiv på lektioner. Om jag och mina kompisar inte alltid ansträngde oss för att göra bra ifrån oss, så verkade det nästan som att hårdrocksgrupperingen ansträngde sig för att göra dåligt ifrån sig.
Förhållandet mellan oss och hårdrocksgrupperingen var väl rätt bra. Vi insåg att vi var på samma sida i relationen till den ovetande massan, och det gjorde väl oss till nån sorts allierade.

Mina första rejäla alkoholkontakter kom nu också… Rejälare…
Ligga fyra personer i en trappa i Tornhagen,
(inomhus, och alla fyra var vid medvetande ska tilläggas)
Ouzo, Trädgårdsföreningen, fly från poliser i densamma, ramla omkull i densamma, tror aldrig jag spydde i densamma. Liten miss kanske. Men inget att direkt gräma sig över. Eller förresten, Trädgårdsföreningen var nog lite tidigare än gymnasiet. Men ändå.
Och knarkfyllan. Shit, om fler visste om den.
Höra traktorer i skogen halv ett på natten i Vidingsjö Motionscentrum, hattslagsmål på Stora Torget,
(jag knäckte en nagel)
Café Berget på natten, La Scala (över- och undervåningen), Blue Ribbon och 22:a Gatan, två kött och en gurka på Hakepi (inklusive rats), lätt matkrig på Five Tastes och Burger King, stryka-längs-väggen-på-BK-för-att-tydligare-visa-mitt-avstånd-till-nån-person. Med mera.

Idrotten var ett kapitel för sig. Förutom studsmattan involverar många minnen våld av ett eller annat slag. Fanns en kille med mindre kontroll över sig själv och sin kropp än vad som är vettigt. När vi körde nån rugbyliknande form av idrottande tacklade han tjejerna in i ribbstolar. Och in i diverse annat. Han blev typ icke-omtyckt efter det. Eller när en av tjejerna blev smashade rätt i huvudet på volleybollen. Var en annan kille som stod för det, så där var rugbykillen oskyldig. Om han inte spred dålig stämning eller nåt sånt är klart.

Blev betydligt bättre kompis med mina gamla kompisar under gymnasietiden. Vi hade blivit väldigt spridda,
(så spridda man kan bli när det finns tre möjliga skolor med kanske 800m mellan dem)
och det var som att vi behövde komma ifrån varandra för att inse något. Kanske.

Såhär i efterhand var vi kanske lite hårda mot den ovetande massan. Kanske. Men under själva avslutningen av gymnasietiden överträffade de sig själva. I vad som blev crescendot på hela tiden. Eller svanesången om man så vill.

Fortsättning följer…

/ Andreas Homanen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s