Disarm me with your smile

Smashing Pumpkins

2008-03-01

Stockholm, Hovet

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2008-03-03

 

image556

 

Vaknar upp. Lördagsmorgon. Fredagen blev inte sen, men mycket. Ser ”Big Lebowski”. Underligt nog blev det inte en endaste white russian på fredagen. Gör sen det jag borde börjat med för en vecka sen; Smashing Pumpkins-lyssning. ”Siamese Dream”. Inser rätt fort hur mycket de betytt för mig. Och hur otroligt mycket jag lyssnade på dem i högstadiet och gymnasiet. Även om jag inte är i form för att sjunga
(nånsin?)
så skulle jag säkert kunna sjunga med i alla låtar. Fasen vad bra de var/är. Och ”Disarm” är ju helt skadat bra. Får köra på varianten att lyssna efter konserten istället.

Den korta lyckostunden som lyssningen innebar, avbröts abrupt av insikten att det var dags att ta sig in till stan. Skobyte på jobbet och inköp av godis på Karamello.
(funderar allvarligt på att bojkotta allt lösgodis som inte är inköpt där)
Befinner mig inte i en behaglig fysisk situation
(bakis alltså)
men tar mig ned till Resecentrum. Inser min hunger och köper en french hotdog. För mycket dressing. Klassiskt french hotdog-problem. Sen tåg till regnigt Stockholm. Väldigt regnigt. Möter upp Emma. Skrotar genast delar av eftermiddagens vaga planer, och det blir planlöst letande efter jacka och fika istället. Trevligt. Och stark taco i Kungshallen. Sen vandrarhem och tillbaka-till-1997-gömmande. Fortsatte till och med gömmandet på tunnelbanan.
Sen Smashing Pumpkins på Hovet! Moto Boy var förband. Jäkligt bra faktiskt. Hade nån sorts Mika-uppfattning om honom innan jag hört något. Vilket i mitt fall innebär att jag var inställd på en rätt jobbig upplevelse. Men fasen, det var hur bra som helst. Riktigt fint! Och trevligt att han fick in ”Disarm” på ett hörn också.

När sen Smashing Pumpkins drog igång, fick jag en liten, liten flashback från Guns N’ Roses i Globen ’06; att se Billy Corgan helt på riktigt ca 20 meter framför mig framkallade lite av den overklighetskänsla det innebar att se Axl på riktigt. Själva konserten var riktigt bra, de flesta av de bästa gamla låtarna spelade, och de nya var för det mesta bra de också. Att bandet sen tyckte att det var en bra idé att göra det enda extranumret till ett plågsamt och trasigt 25-minuters jam är en annan sak. Får man höra ”Tonight, Tonight” och ”Bullet with Butterfly Wings” är till och med det acceptabelt.

/ Andreas Homanen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s