Slash – ’World on Fire’
Dik Hayd International/Warner Music
Betyg: 1/5
Vi går tillbaka till 1994. Det kan tyckas långsint. Men som obotligt Guns N’ Roses-fan är det omöjligt att komma runt det året.
Guns N’ Roses hade precis kommit hem från sin drygt två år långa Use Your Illusion-turné och kraschade hårt. Coverskivan ”The Spaghetti Incident?” missförstods och underskattades mot en fond av grunge. Och flera av medlemmarna mådde säkerligen inte helt… bra. Varken fysiskt eller psykiskt. Här någonstans presenterar så Slash nytt Guns N’ Roses- material för Axl. Material som Axl ratar fullständigt. Förmodligen delvis på grund av sin släng av Lead Vocalist Syndrome, men delvis också på grund av att det helt enkelt inte var särskilt bra. Slash blev sur och tog tillbaka låtarna. Och något år senare släpptes Slash’s Snakepits ”It’s Five O’Clock Somewhere”.
När så Slash sedan bröt upp från Guns N’ Roses öppnades den avgrund som delade fansen. För de som stod på Slashs sida blev han den sanne rockhjälten som stod för den rena och oförstörda rocken. Medan Axl blev en psykotisk, manipulativ och ett allt igenom ont väsen med grava Elton John-komplex som ensam bar skulden för att världens bästa band blivit världens sämsta. Axl hade å sin sida en skara som hyllade honom som den sanna visionären i Guns N’ Roses, och den enda som haft förmågan att få bandet att lyfta över de medelmåttiga soporna till sleaze-band på Sunset Strip. Denna skara såg Slash som en bakåtsträvande tråkmåns helt utan driv och önskan att skapa något annat än träig rock i all evighet.
Senare versioner av Snakepit, Guns N’ Roses ”Chinese Democracry”, Velvet Revolver, Slashs soloskiva och Guns N’ Roses liveshower har bara fördjupat klyftan och det finns få saker som känns mer otroliga än en försoning.
Sedan 1994 har jag funnit mig själv stående stadigt på Axls sida av avgrunden. Det bidrar säkerligen till min uppfattning om ”World on Fire”. Men inte bara. För det är ett smått vidrigt försök till skiva. Det finns inte en enda ljusglimt i de 77 minuterna av rock som vi alla har hört tusen gånger förut. Och Myles Kennedy är koncentratet av alla rocksångare någonsin som varit tråkiga. Lyssna inte på det här. Alls. Om du nu inte befinner dig på Slashs sida av avgrunden. Då kommer du förmodligen att älska ”World on Fire”.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 